jackie.

har suttit i flera timmar och förgäves väntat på tröttheten. självklart hade jag totalt glömt ta mina kvällsmediciner och kan räkna med att sitta vaken en bra stund till. verkligen fantastiskt.

har en hel del att göra hemma i dag - men kommer inte alls igång. när vädret är så skönt som det är i dag vill en bara sitta på balkongen med en bok och cigaretterna. fick hem mitt senaste tradera-köp i dag och ska inviga boken på balkongen. har läst den tidigare - men den tåls att läsas igen. speciellt nu när en har ett eget exemplar. då kan en anteckna i boken. vilket jag ofta vill göra när jag läser debattböcker.

har varit barnvakt en stund på morgonen och ska bort till moster igen klockan 15.00 för att barnvakta lite mer. det är fint som snus att umgås med favoritbarnen.

fick inte i mig morgonmedicinerna förrän nu och hoppas att på humöret snart ska lyfta.

kvällen försvann och det blev natt. ingen trötthet så långt ögat kan nå. men ingen ork heller. och mitt i all esc-förvirring mms:ade jag en bild på min katter till en random brud i telefonboken. varsågod - jag hoppas att bilden uppskattas.

jag har ingen mjölk hemma - annars hade jag gjort en kaffe och njutit av tusen cigg ute på fantastiskt svala balkongen. men det får bli ett glas saft och kvällsmedicinerna istället. har den senaste tiden blivit dålig på att ta mina mediciner som jag ska. har liksom inte orkat. plus att jag är trött på att knapra piller. faktiskt är jag trött på det mesta.

det ska kännas att en lever - som en dam sa till mig när jag fick en tung resväska i huvudet när jag satt på tåget mot lund. tur att katterna är vakna med mig. det finaste nattsällskapet.

och kvällen bara försvann. skönt det. dagen har varit ynklig och eländig. känner mig inte alls på topp. jag väntar väntar väntar på tröttheten - men den vill inte komma. sömnen lockar.

började med nya ssri-preparat i dag och hoppas att de ska få ordning på kaoset. jag vill hitta stabilitet och lugn. jag tror att jag öppnade mig lite för mycket för samtalsterapeuten i dag. såg att hon skyndade till läkarens rum efter vårt samtal och jag nojjar och tror att hon tänkte skvallra. så mycket för den tilliten. men nej. jag gilla eva-lis. men jag gillar inte mig själv.

ett glas hallonsaft, en cigarett och två zopiklon - sedan får det bli sängen. god natt.

det gick bra hos nya samtalskontakten. visserligen är det alltid lika jobbigt att behöva börja om från början. berätta allt och ingenting om åren som passerat förbi. men hon var lugn och det gjorde mig lugn. nästa tid är om drygt en vecka.

nu äntligen hemma efter en heldag i centrum - orkade liksom inte cykla hem utan satt kvar i skuggan och njöt av de svala vindarna. jag ska kasta av mig nästan alla kläder och parkera arslet på balkongen. mina fina katter är redan där ute och chillaxar i skuggan.

det går inte att städa i den här värmen. istället blir det soffan och dålig tv. har ingen ork över och i morgon ska jag till öppenpsyk. orkar egentligen inte det heller - men måste verkligen.

när det blivit lite svalare åker dammtrasan fram och jag ska damma igenom hela lägenheten. sedan är det inte mycket kvar att göra. ska väl försöka få upp nya gardiner i köket också - men det är liksom ingen brådska med det. värst är allt damm överallt.

jag gråter lika mycket idag. minsta lilla får mig att storgråta och hulka. big ugly cry. jag är trött på ostabiliteten och önskar att abstinensen ger med sig snart. det här håller inte.

kommer inte alls i gång med städningen. jag gråter konstant - egentligen helt utan anledning. det bara blir så. och ångesten. den är jävlig och utan dess like. det var längesedan jag mådde så här dåligt. men jag fortsätter att skylla på utsättningssymptom.

har åtminstone diskat, bäddat sängen, torkat av ytorna i köket och plockat ner köksgardinerna och lagt dem i tvättkorgen. ska hänga ut alla mattor på vädring och sedan försöka mig på att plocka in den rena tvätten. sakta men säkert. emellanåt lägger jag mig dubbelvikt i soffan och gråter en skvätt eller två. allt känns så hopplöst.

tur att jag bor ihop med de finaste katterna i världen. de tröstar mig och får mig att le.

hela nätterna drömmer jag kaotiska mardrömmar och vaknar med andan i halsen.

i dag är det tänkt att jag ska dra igång med mitt städprojekt. köket står på schemat och lite pepp är jag faktiskt. men än orkar jag inte börja. illamåendet måste stillas.

började dagen med att spy gult slem. en vacker dag kommer dessa utsättningssymptom ta död på mig. jag kan ärligt säga att jag aldrig mått så här dåligt. aldrig någonsin.

annars har jag tvättstugan bokad nästan hela dagen. det är dags att ta tag i alla vardagssysslor som har hamnat vid sidan om sedan jag slutade med mina paroxetin. ett städschema ska ordnas och jag ska verkligen skura varenda liten vrå här hemma; tvätta alla gardiner, skura under badkaret, damma, diska köksfläkten och allt annat tråkigt. men det måste bli gjort - jag blir galen av allt damm. mår riktigt psykiskt dåligt av ett skitigt hem. plus att med två katter blir det bra mycket damm riktigt fort.

senare i dag tvåårs-kalas och hejja vad stora mina älskade barn är.

fick kallelse till nya samtalskontakten i dag. på fredag klockan 08.30 ska jag träffa eva-lis (bara namnet är en garanti att hon rockar fett liksom) och jag hoppas att vi kommer kunna trivas ihop. min läkare hade prompt hetsat på att jag behövde en kvinnlig terapeut - och vips! fick jag eva-lis. så på fredag får ni en recension av henne. plus att jag har för mig att hon hanterar alkoholberoende också - vilket känns som ett stort plus då jag snart varit nykter och hållt mig borta från missbruket i två år.

nu några rör theralen och sedan ner till tvättstugan igen. hej och välkommen tillbaka livet.

först nu har jag vaknat till. tog en runda med dammsugaren - men hemmet känns fortfarande dammigt och äckligt. ibland vill jag gråta över hur illa jag tycker det ser ut här hemma. överlag känner jag mig riktigt nere och det beror väl antagligen på utsättningen av paroxetin. gråter över minsta lilla och livslusten är som bortblåst.

katterna är lika fantastiska som vanligt och tur är väl det. de är det finaste sällskapet ostadiga dagar som dessa. tog precis en shot theralen och fy fan det är så äckligt. ska be om alimemazin-kapslar istället. men först börja med fluoxetin igen och hoppas att den kan hjälpa. har testat den förut och då utan resultat. men apoteket har aldrig mina mediciner inne, suck, så jag kan inte börja med den förrän på tisdag.

härligt hur ens vardag totalt är styrd av mediciner. när jag fyllde tjugo år kunde jag aldrig tro att jag skulle bli tvungen att ta tusen steg tillbaka och observera livet när det passerar förbi.

jag blir nästan alltid utfrågad om mina höga doser på apoteket. de tror alltid att läkaren har skrivit fel och tar mig för en idiot. jag försöker förklara med min lugna röst att jag är högtolerant och därför behöver höga doser av mina mediciner. men eftersom de ser vilka mediciner jag äter och varför - så tror de mig sällan. det gör mig ofta väldigt arg och faktiskt lite ledsen. de har ingen rätt att ifrågasätta mig och nästa gång ska jag våga säga det högt.

men annars - dagen har spenderats utomhus på en bänk framför en scen med dansmusik.

det blir en vända ner till centrum med mamma och resten av familjen. hultsfredsdagen. haha. det är ungefär så häftigt det blir här i byn. men det ska bli fint att komma hemifrån en stund. jag har fortfarande inte tagit tag i städningen och bor i ett mindre kaos. det är dammigt och jävligt och jag orkar ingenting.

jag måste till apoteket och hämta ut de nya medicinerna. har fortfarande inte börjat med dem och mår därefter. nattsömnen fungerar inte alls - propavan är ingen dundermedicin direkt.

men nu göra dagens första kaffe och njuta av stillheten.

dagen fortsätter med ryggvärk. men hittade en förpackning naproxen och hoppas att det ska ta kål på den värsta smärtan. och jag har även lyckats få i mig lite sparrissoppa. hejja.

en omgång henna är blandad och ska stå och gotta sig i tolv timmar. så i morgon bitti åker färgen i. äntligen. håret är tråkigt, dassigt och färglöst. det är första gången jag testar mac urth's henna och det ska bli spännande att se hur resultatet blir. 

det gick bra hos läkaren. han är förstående och fantastisk. nya mediciner är insatta och han kickade igång dagen med att ordna en tid hos min nya samtalskontakt redan nästa vecka. jag tänker häva i mig energidryck och sedan ta ett städryck. ser ut som fan själv här hemma. fortfarande hemska utsättningssymptom (läkaren förstod inte hur jag hade kunnat lämna sängen med den abstinensen kroppen just nu går igenom) men jag klarar allt. jag är underbar, stark och hej och hå.

natten har varit smått kaotisk. har drömt sjuka och hektiska drömmar. ingen ro överhuvud-
taget. och ingen mjölk lika med inget kaffe. jävligt illa. jag röker istället - trots elaka hostan. och vad gör det om hundra år.

jag och nervositeten innan läkarsamtalet. jag känner mig helt plötsligt dum som bara slutat med två viktiga mediciner utan att ha pratat med läkaren. haha. men sådan är jag - jag har inte tid att tänka över saker. men om jag bara förklarar varför så ska han nog inte bli alltför arg.

illamåendet har kommit och gått under dagen. men mest är det elstötarna som har irriterat. att sätta ut mediciner är tuffare än vad många tror. det är abstinensbesvär på hög nivå. men i morgon äntligen läkarsamtal och jag hoppas på en bra och gemensam medicinplan som kommer fungera för mig.

innan läggdags blir det 10 mg paroxetin för att slippa de värsta utsättningssymptomen.

första gästbloggaren är marie och hon skriver om sin väg tillbaka. i flera år har hon levt med psykisk ohälsa, ätit all sorts psykofarmaka och gjort intox efter intox. här är hennes ord:

---

Hej på er, allas våran söta Jackie frågade om jag ville gästblogga här hos henne och berätta om min historia från djupt psykiskt mående i många år till att nu må bättre än på många år. Tänkte dra lite kort om vad som hänt under åren jag haft problem sen hur det är nu =)

Hoppas nån finner det intressant.


Jag började må dåligt när jag var 17 ungefär år 2002, det tog många år innan jag insåg anledningen till min ångest och deprission. Jag gick på handelslinjen på gymnasiet i en underbar klass med många intressanta kurser och fick nya vänner efter att ha varit mer eller mindre ensam och mobbad till och från hela högstadiet. När jag gick i 2an (2003) träffade jag en kille på en gemensam väns fest vi blev ett par ganska omgående och pendlade mellan varandra då jag bodde här i Fagersta och han i Sthlm. Efter ett par månader våldtog han mig, vilket jag inte såg det som då, som så många andra tjejer hittade jag felen hos mig själv och skylde på mig själv. Men även om jag inte insåg "felet" i det hela så fick han mig att må dåligt så jag lämnade honom.

Efter det rasade allt jag orkade knappt gå i skolan började skära mig ofta. Men ändå kämpade jag på tills en klasskompis fick nog och tog med mig till skolkuratorn, hon hotade med akut psyk för jag var i så dåligt skick men jag vägrade så jag fick börja på "unga vuxna" eller vad det hette på vuxen psyk för att slippa börja på BUP sen ganska fort flytta dit. Fick en samtalskontakt och det blev lite bättre. I 3an hade vi praktik 2 dagar i veckan hela året som en del av utbildningen. Jag fick praktik och extra jobb på OkQ8 jag storm trivdes där och jobbade en hel del medan jag gick i skolan. Sen direkt efter skolan började jag jobba massor när dom behövde extra folk och det var nästan alltid nån som ville vara ledig. Jag flyttade även hemifrån direkt efter studenten 2003 eftersom jag hade jobb och kunde göra det och ville hemifrån. Skaffade mina två katter Ozzy och Semlan, Ozzy är med mig än idag 9 år senare Semlan försvann tyvärr i Juni 2006. jag jobbade hur jag än mådde, jag försökte jobba bort det dåliga för att slippa tänka och känna. Så jag satte på mig en mask gick till jobbet och jobbade som fan, varenda dag i ett par månader. Sen jag gick jag hem och rasade ihop av utmattning för att ha hållit allt inne.

Sommaren 2004 fick jag ett heltids jobb i Gävle och flyttade till Falun där jag hade vänner som också fick jobb på samma ställe. Men jag klarade inte av att jobba längre för jag mådde så dåligt så jag blev sjukskriven och flyttade ner till Avesta för att komma närmare familjen men jag ville inte bo i Fagersta igen, sa aldrig mera Fagersta. Ett par månader efter att jag flyttat till Avesta träffade jag en tjej på Qx som kom och hälsade på mig för en helg men sen blev hon kvar och åkte aldrig hem. Vi förlovade oss ganska snart sen efter ett par år gifte vi oss. Under alla åren mådde jag dåligt upp och ner drack för mycket knaprade alla piller läkarna skrev ut. Jag fick min första anti depp i samband med att jag fyllde 18 sen rasade det bara på med mer och mer mediciner. Men ingenting verkade riktigt hjälpa jag mådde dåligt, orkade inte göra något om dagarn direkt, gjorde intox efter intox.

Våren 2008 flyttade vi upp till Umeå där frun kom ifrån för att hon längtade hem och jag ville vidare till något nytt. Alltid varit väldigt rastlös av mig och flyttat runt mycket. Där uppe hände en hel del och på våran första bröllopsdag blev jag inlagd på psyk efter att ha erkänt självmordsplaner för den kontakt jag fick på psyk. Vart inlagd i 3 månader och under den tiden tog det slut med frun för jag insåg att vi båda mådde för dåligt och jag orkade inte ta hand om oss båda som jag till viss del fick göra. När jag blev utslussad från psyk fick jag hjälp att ordna en egen lägenhet. I oktober 2008 åkte jag ner till Fagersta för att hälsa på och då kände jag hur mycket jag saknade alla här nere så jag flyttade hipp som happ ner igen, tillbaka till Fagersta där jag aldrig mera skulle bo.

Nu har jag bott här i ungefär 3½ år igen. Tiden var tung, jag åkte in och ut på psyk, men fick en underbar samtalskontakt på psyk här nu till skillnad från när jag började där alla år tidigare. Denna nya tjej fick mig att öppna mig om så gott som allt och jag lärde mig mer om mig själv på ett halvår än på alla år innan. Så småningom fick hon mig att berätta om våldtäkten och fick mig att inse att det var en stor utlösande faktor till att jag började må dåligt. Men eftersom jag aldrig insåg det själv så hade jag inte kunnat göra något åt det. Oftast svarat psykläkare och liknande att jag inte vet varför jag mår dåligt.

Jag har sedan jag gjorde min första intox december 2005 gjort säkert över 40 stycken. Bra många bara sista året. Varje gång jag blivit sämre eller inlagd har det ändrats och lagts till mediciner. Men inget har riktigt hjälpt. För ungefär en månad sedan fick jag nått infall att jag skulle sluta med alla psyk mediciner, åt 7 eller 8 sorter. Har testat det mesta i FASS genom åren så räkna upp vad kan jag inte för jag minns inte alla. Men har haft alla "grupper" anti depp, ångest, sömn, stabiliserande, anti psykotisk, medicin mot adhd osv. Har förr gjort försök att sluta med vissa mediciner men alltid total brakat fort. Men nu en månad efter att jag slutat mår jag bättre än sedan jag blev sjuk för ungefär 10 år sedan. Jag har inte haft nått hopp om att börja må bättre eller orka med ett jobb igen. Inte trott på mig själv och trott om att minsta små sak går fel så rasar jag totalt ner i ett svart hål. Men efter att ha slutat med alla mediciner har jag ett helt annat lugn i kroppen och är faktiskt stabilare utan medicin än med. Jag har tagit steget och ska börja arbetsträna igen nästa vecka. Vill inget hellre än att komma ut i jobb igen och ha något och göra.

Med denna historia vill jag berätta att hur svart det än är och hur lite man än tror på sig själv så kan det ändras på olika vis. Jag säger inte att en medicinfri vardag är lösningen för alla men för mig var det ett steg som gjorde saker bra mycket bättre. Jag är medveten om att jag kan bli sämre igen och behöva någon medicin men jag ser inte på allt som svart eller vitt längre utan att det kan bli en liten smäll men jag hanterar det på ett bättre vis. Jag hoppas på att komma framåt och börja jobba igen så småningom. 

Tack för att ni har läst och vill ni nå mig så bara fråga Jackie =)

inget illamående på hela dagen. hejja. men nu börjar elstötarna och jag hatar abstinens-
besvär. jag har dock läst att sätta ut paroxetin är bland det värsta en kan gå igenom. jag läste om en som under tre år hade satt ut den för att slippa de hemska utsättningssymptomen. men jag tänker inte ge mig och elstötarna är så vanliga att jag vid det här laget är van.

annars har dagen varit fin. lite rastlös och stillastående. men orken finns inte riktigt där. jag har mest umgåtts med siri som under nästan hela dagen har velat ligga bredvid mig i soffan. fina sirikatten. selma har mest levt rövare. bl.a. har hon lekt med vattenskålen vilket resulterade i vatten över hela golvet.

i morgon ska jag på allvar ta tag i städningen och på onsdag blir det äntligen läkarsamtal.

illamåendet släppte i går runt klockan 01.00 och jag kunde somna. men boken är tung och gör mig tankspridd och angstig. borde kanske inte läsa den. jag tror jag väljer en pepp-bok istället. det är visserligen en viktig historia berättad med ett vackert språk. men världen är förjävlig och jag orkar inte alla gånger.

dagen är tom. inga planer. men jag ska försöka gå en runda med dammsugaren åtminstone. det skulle behövas. och det kommer bli gjort om orken finns där. jag hostar fortfarande till en förbannelse och huvudvärken är inte snäll just därför.

åh. dessa hemska utsättningssymptom. jag tog precis 10 mg paroxetin och hoppas på att det kommer lugna ner sig innan det är dags för sängen. jag tänker inte ge med mig.

självklart har jag inte slutat med dem tvärt - utan jag har under en längre tid trappat ner.

puh. jag är så illamående och kallsvettas. jag har idag slutat totalt med mina antidepp och vilken pärs. och nej - det kan inte vara något annat än utsättningssymptom. jag ska på onsdag börja med nya mediciner och därför sätter jag ut en del av dem jag äter nu. 

jag har skrivit en prydlig lapp med saker som ska tas upp med läkaren på onsdag. skriver jag inte ner det så kommer jag glömma mer än hälften. blir alltid så stressad på läkarsamtal och då sviker minnet. men jag känner mig pepp på medicinbyte och förhoppningsvis viktnedgång. och självklart få ordentliga mediciner som hjälper mig få bukt på den elaka ångesten. och så behöver vi se över mina sömnmediciner - då jag i långa perioder inte sover särskilt mycket alls. och det i sin tur gör ju att det psykiska måendet försämras.

nu dricka mer vatten och kallsvettas en stund i soffan. dagen är annars fin. väldigt fin.

jag har precis läst ut maria svelands bok "att springa". så tung och hopplös. men samtidigt speglar den samhället så skarpt. varje känsla skapar stormar i bröstet och jag känner allt.

en kopp kaffe och jag har redan valt en ny bok. den är minst lika tung den. det förstod jag redan när jag hittade den på second hand. texten på baksidan inger inget hopp om världen. en kan undra varför jag väljer att läsa sådana starka berättelser som rör om i magen - och jag vet inte. men jag insåg redan som barn att världen inte alltid kan vara vacker. den är hård, elak och kvalmig. jag hittar styrka i andra som berättar min historia. faktiskt.

vaknade med ett ryck. liksom mitt i en kyss. där låg jag i sängen med läpparna i vädret. så fantastiskt. upp med en gång för att inte glömma den underbara drömmen. så full av liv och kärlek. nästan svårt att ta till sig mellan gäspningarna.

ångesten hamrar trots vackra drömmar. dagarna nu för tiden är fulla av oro och panik inför framtiden. jag fastnar på ett och samma ställe och så står jag där och trampar. kommer ingenstans. jag har pausat livet och väntar på den magiska vändningen. jag hoppas på att onsdagens läkarsamtal ska göra mig lite klokare och förhoppningsvis kommer jag igång med samtalsterapi snart igen. det är drygt en månad sedan mitt sista samtal med min förra psykolog och jag börjar bli riktigt otålig. tankarna samlas på hög inuti och ingenting är balanserat. tanken var att mottagningen skulle kontakta mig inom tre-fyra veckor. men icke.

jag måste ha kaffe och en cigarett eller två (trots hostan). för att lugna och stilla. god morgon.

och dagen fortsätter i ett långsamt tempo. jag har snickrat ihop egen havremjölk och den blev riktigt bra. ska inviga den i en kopp kaffe alldeles snart. först hitta orken. jag är så trött.

har sovit kasst hela natten. hostan har hållt mig vaken och ärligt - ett tag var jag rädd för att hosta upp mina lungor. nu är hostan lite lugnare. men då vaknar ångesten. och tröttheten.

i dag har jag varit nykter i tjugoen månader. hurra för mig.

dagen började sent och det susar och dunkar i huvudet. jag väntar fortfarande på min henna från grön gåva och jag tycker att de tar lite väl lång tid på sig. ingenting är som väntans tider.

jag har fått på mig ordentliga kläder och väntar på att dagen här hemma i tryggheten ska börja. jag har oro i kroppen. elak oro. det var ett tag sedan jag hade en bra dag. ångest som river i bröstet och en puls som skenar. självskadetankar som jag inte ska tillåta bli till handling. det får bli en kopp kaffe och en lugnande cigarett. eventuellt svälja lite neuroleptika och hoppas på underverk.

en kopp pukka-te och kvällsmedicinerna är svalda. hostan är jävlig och ångesten är elak. men katterna är ett fint sällskap och får mig att tänka på det som är vackert och färgglatt.

den nya badrumsmattan är snygg och jag drömmer mig bortanför hans gränser. jag fastnar så lätt i varför och hur i helvete kunde det ske. jag angstar inför nästa veckas läkarsamtal - jag kan inte släppa det. jag har fått fatt på någonting bra och vill så gärna att det ska hålla.

stundtals känns livet ovärt och jag fantiserar om någonting annat som gör mindre ont.

och det märktes att jag nuförtiden inte är van vid truxal till kvällen. tog en stor (men ej över maxdos) dos och sovit som bombad hela natten. vaknade inte till förrän klockan 13.00. helt sinnes. men skönt att få sova ordentligt åtminstone. slippa vakna av hostan.

för annars är hostan envis och hostmedicinen hjälper inte längre. host host host. det blir en kopp kaffe alldeles strax och kanske lite frukost. dagen är lugn och stilla. tack och lov.

min tiduppfattning är skev. kom på först nu att ta kvällsmedicinerna. jag tog några truxal fastän att jag håller på att sätta ut dem. ångesten klöser och river så fasligt där innanför.

i morgon ska jag försöka orka ta mig hemifrån. blir en snabbvisit hem till mamman och pappan. har lite grejer att hämta där. men sedan blir det hemåt igen för att vila. febern dyker fortfarande upp på kvällarna. och på fredag blir det förhoppningsvis kaffe och balkonghäng hemma hos vännen. bara orken finns. jag hostar så hemskt på nätterna och får ingen sömn.

om en vecka läkarsamtal och jag angstar redan. jag är alltid så rädd för att bli missförstådd. men jag ska stå på mig och våga vara ärlig. för så som det är nu - det fungerar inte.

och inte ens dagdrömmarna håller ångesten och paniken på avstånd. mycket känns omöjligt och kroppen är äcklig. det är där jag börjar med oron. sedan kommer allt på en gång. han och allt det som hände då. framtiden dåtiden nutiden. ingenting som samarbetar.

jag tog ett bad och tänkte att kroppen åtminstone skulle slappna av. men inte. det är alltid oroligt i badrummet. det bor en död man under mitt badkar. tro vad ni vill om det. det är min sanning och ingen annans. dock ingen sanning som går att reglera och ändra på. den lever.

i morgon ringa till öppenpsyk och se hur det går med min nya samtalskontakt. jag vill mer än gärna hoppa på dbt-behandlingen och jag hoppas att det finns plats. vi får se hur det blir.

det är fint att spendera dagarna med pälsklingarna. men allt oftare blir allt för mycket. det där med att försöka acceptera det som hänt och sedan kunna gå vidare. jag fastnar i onda tankar och kommer inte förbi. jag försöker varva ner med en bok - men tankarna far runt som illvillingar och ger mig ingen ro.

ingenting känns överhuvudtaget. likgiltighet och hopplöshet. jag vill drömma och komma framåt. uppåt. men så fastnar jag i ångesten och i det som varit. det som hände då. jag kommer inte förbi det. jag kan inte acceptera att minnena aldrig kommer försvinna.

febern kommer och går. men ångesten består. har sovit ganska bra under natten åtminstone. har visserligen haft hög feber och vaknat svettig och orolig lite då och då. men jag köpte god sojamjölk i går och ska strax ordna med en kopp kaffe. den första jag dricker sedan i söndags. så en god kopp kaffe ska nog göra susen. och morgonmedicinerna.

har en liten disk att diska och sängen att bädda. annars ska jag fortsätta med ingenting.

ingen feber och ingen ångest. alltså finns orken där och jag ska försöka få disken diskad. men det får bli lite senare. ska försöka vila nu när jag mår lite bättre. katterna håller mig sällskap och ingenting vore vackert utan dem. den receptfria hostmedicinen verkar faktiskt fungera på min hosta. och självklart har jag rökförbud nu när hostan är här. det blir bara värre, mycket värre, av att röka.

många tankar börjar falla på plats och jag ser saker med klarare blick. och när ångesten håller sig på avstånd jag kan tillåta mig själv att slappna av och dagdrömma. och jag peppar inför nästa veckas läkarsamtal och hoppas på att vi ska kunna enas kring en bra och väl fungerande medicinplan. jag har redan skrivit ner ett förslag och hoppas på det.

det blir inget kaffe eftersom en tydligen ska försöka undvika mjölk vid slemhosta. det ska visst bara göra det värre. så om jag orkar ska jag be pappa köra mig till willys senare i eftermiddag - så kan jag köpa energidryck, frukt, pappersnäsdukar och glass. sånt som en behöver när en är ynkligt förkyld. kanske en korsordstidning också.

nu snyta näsan, ta mer hostmedicin och några sprut nässpray. host, host, snörvel och host.

jag somnade någon gång efter klockan 05.00 och vaknade klockan 07.30. är lagom mör och huvudvärken hamrar. men febern verkar ha tagit semester och det tackar vi för. men ångest.

och jag har fortfarande inte somnat. huvudet dunkar och febern är hög. ångesten börjar sakta men säkert vakna till liv. här hemma i tryggheten är det bara katterna som sover.

det var längesedan jag var såhär förkyld. huvudvärken dunkar och hostan river i bröstet. febern är hög och sömnen vill inte samarbeta. men samtidigt är pälsklingarna världens finaste sällskap och förkylningen känns inte som hela världen längre.

hemma efter drygt tjugofyra timmar som barnvakt åt mosters underbara barn. jag och mamma har haft det riktigt fint med mys, film och goa ungar. febern dröjer sig dock kvar och likaså den onda hostan. men jag har investerat i hostmedicin och hoppas på att den inte är allt för vek. annars blir det fru doktorn och starkare grejer.

finaste välkomstkommitén mötte mig i hallen med mjau och gos. det är fantastiskt fint att vara hemma i tryggheten igen. pälsklingarna har fått godis och mys och jag ska häva i mig vatten och hoppas på att febern ger med sig lagom tills det är dags att sova.

ingen ångest och kvällen kommer bli lugn och stilla. dock har jag hemsk huvudvärk. ciao.

ångesten är elak. tankarna är någon annans. orden som formuleras är inte mina.

hostan och ångesten trängs i bröstet och allt gör ont. kroppen och tankarna. jag har haft några bra dagar och nu börjar helvetet igen. flashbacks och minnen som dödar de få färger som finns inuti. en vacker dag kommer regnbågen. och jag väntar.

jag har feber och ska orka med att vara barnvakt. tillsammans med ångesten och envisa huvudvärken. jag klagar inte - men jag suckar över den dåliga tajmingen.

har under natten blivit förkyld. rosslig hosta och feber. ovärt. hoppas inte att det blir så mycket värre bara - ska vara barnvakt med mamma och kommer behöva orken.

selma löper fortfarande och jag tycker synd om henne. ska ringa och boka tid för kastrering nästa vecka. det är ingen idé att låta henne fortsätta löpa eftersom jag inte har några planer på kattungar. det finns kattungar (och vuxna katter) så det räcker och blir över på våra djurskydd. så kastrera era katter för fan.

mer kaffe och fler cigaretter. jag mår bajs och ångesten flåsar mig i nacken. hej lördag.

varm kvällssol och dagen har varit bra. en dagstur till staden vid havet och det var skönt att komma hemifrån. men jag somnade och sov hela vägen hem. var helt slut. tänker att det beror på att jag håller på att sluta med truxal. det gör att jag sover dåligt och plus vanliga utsättningssymptom på det. men jag vill aldrig mer äta neuroleptika.

kvällen tänker jag spendera i soffan tillsammans med de bästa katterna som finns. jag mår bra och jag vill kunna fortsätta med det. se en framtid och komma igång med livet igen. jag har så många drömmar. och jag ska hitta drivet.

en tidig morgon hemma i tryggheten. till frukost en påse torkade aprikoser. selma löper för andra gången och siri är väldigt missnöjd med det. lite senare i dag blir det en mindre roaptrip med moster och ena barnet. skönt att komma hemifrån litegrann.

andra natten utan truxal och sömnen är ett skämt. men jag ska sätta ut dem. jag tar dem fortfarande under dagen än så länge. svårt att sätta ut dem helt när ångesten härjar.

det blir att ordna med kaffe alldeles strax. försöka vakna till ordentligt och orka starta dagen.

huden är fortfarande solvarm och jag minns dikten hon skrev. kvällen är långsam och ångesten irriterar och kräver uppmärksamhet. jag försöker att tänka på solen och färgerna. det som är bra och som gör gott. men det är svårt när tankarna krigar och ingenting står stilla.

lite frukt och sedan blir det sängen och boken. smörja in solkyssta huden med aloe vera.

dagen fortsätter som i en dimma. mycket känns hopplöst. men samtidigt så fint med vårsol och fågelröster. katterna älskar att sova i solen på balkongen och jag ska alldeles strax ta med mig kaffe och bok ut och göra dem sällskap.

jag försöker sätta ut mina truxal - men det är svårt när ångesten håller sig tätt intill.

prick klockan 05.00 vaknade de gröna ögonen och ville inte sova mer. jag skippade mina 150 mg truxal i går kväll och har sovit så in i helvete dåligt hela natten. men neuroleptikan ska bort och jag tänker sätta ut dem på egen hand. ska träffa läkaren den 16 maj och diskutera medicinbyte - så jag är inte helt bombad och slutar inte med dem bara sådär. jag har satt ut mediciner på egen hand tidigare och vet vad jag gör.

jag har en elak ångest som stjäl luft från varje andetag. han spökar. far runt i periferin och får mig att må illa. jag drömde om honom i natt och all panik sitter kvar i bröstet.

ordna med kaffe, rensa kattlådan, ge katterna ny mat och börja med onsdagen. god morgon.

sömnen är inte det den borde vara. kaotisk och orolig. men trots att morgonen började tidigt, med boken i sängen, känner jag mig smått pepp på dagen. trots elak ångest. jag får finbesök av finvännen - vi tänkte dricka kaffe i solen och det ser jag fram emot.