jackie.

 

sångaren, thomas neuwirth, som identifierar sig som könsneutral, använder kvinnliga pronomen för sig själv (hon/henne i stället för han/honom) i rollen som conchita wurst.

hon tävlar för österrike i eurovison song contest i ikväll.

psykologen i dag. det var en månad sedan vi sågs sist. och det har hänt en bra massa sedan dess. så dagens session var helt mörbultande. vi drog ut på tiden just för att inte tvärt behöva avsluta mitt i allt och ingenting. 

men det här är något jag har saknat den här månaden som har gått - mina psykologsamtal. så samma tid, samma byggnad, samma rum nästa vecka. 

i morgon socialträningsgruppen. är det tänkt. men jag har störtflodsmens och det tar någon dag eller två innan cyklo-f ens märks av. så tack gode gudrun för menskoppen - under sådana här menstruationer hade klassiska mensskydd kostat mig en förmögenhet. och så har jag en hormonrubbning bla bla bla... som gör att min mens har en tendens att dyka upp (eller försvinna helt) lite som den själv vill. så först nu förstår jag magsmärtorna som hängt efter mig de senaste dagarna. 

dagen har varit och är snart över. har egentligen inte gjort ett dugg - fast ändå varit i farten. skällt ut en äcklig snoppbärare på netto (helt orgasmiskt befriande), beställt en ny telefon, pratat med min vackra och störda flickvän, druckit kaffe och tuggat en massa tuggummi. fortfarande varken cigaretter eller snus. cigaretten jag hittade på köksfläkten igår kan vi ju alltid diskutera - den hamnade väl egentligen aldrig i lungorna. men den gjorde sitt - det blev en ny fjäril på badrumsspegeln. en blå.

tack för mig.

inte fan vet jag - men vilken kaotisk dag det blev. hets, ångest, dåligt humör, sextrakasserier-mannen och hemlängtan. jag tog en tidigare buss hem från socialträningsgruppen, gick inte att stanna kvar. och väl hemma blev det en kaffe och höras i telefon med världens finaste. i morgon ska jag äntligen få se henne igen. hålla om henne och bara vara. att längtan kan göra så ont. det gör den inte när en är låtsaskär - tro mig, jag om någon vet det.

och jag är trött på att höra hur fin och snygg jag är nu när jag rasat rätt mycket i vikt. det är inget positivt i det, faktiskt. det beror på hemska psykiska problem, ingen aptit och psykofarmaka. det sista jag bryr mig om just nu är samhällets äckliga kvinnoideal. jag försöker överleva.