ostabil, egoistisk och hemma igen.
i måndags flippade hela världen. jag löste det med folköl och ett fint pillerkalas. ambulans (jag hade tydligen ringt 112 på egen hand, hade tagit dem evigheter att få information. det kom bara konstiga ljud och sludder ur min mun.) och intensiven. som vanligt gick det inte att prata ordentligt - så personalen, som alltid är hur goa som helst, fattade ingenting av vad jag sa. och jag envisades med att dricka kaffe = kaffe i hela sängen. bra styrka i händerna där, jackie. men för mig är allt svart fram tills jag vaknade på iva. har fått det mesta berättat för mig.
en sväng uppe på avdelning 24 på slutenpsyk, eftersom det var en rejäl intox. men jag skrev ut mig rätt kvickt. vill inte vara där, det sänker mitt mående ytterligare.
ambulanspersonalen hade ju självklart inte tänkt på att ta med t.ex. skor till mig, vilket jag absolut förstår. så blev att gå till sjuktaxin, igår när jag skulle hem, iklädd sjukhusstrumpor och en av deras underbart vackra "koftor". taxichauffören i sjuktaxin tittade misstänkt på mig. jag kommer ut från psyk och plaskar fram i regnet med mina strumpor. först vägrade de (beställningscentralen) mig sjukresa. men inte fan att jag åker buss med blöta strumpor och sjukhuskläder. haha. DÄR går min gräns alltså.
23 augusti 2014.
spenderar helgen med enbart katterna. bra fint - men också lite underligt. men jag älskar ju att vara själv och ha min egna lilla värld här hemma i tryggheten. tog en sovmorgon idag, det behövdes verkligen. jag mjukstartar dagen med kaffe, filt och cigaretter. huvudet vill inte stabilisera sig och det har blivit en ordentlig fight där inuti.
psykolog-maffian och jag - halvdansken.
psykologsession idag också, men då med min "gamla" som jag håller på att avsluta med. eftersom jag så lätt får separationsångest och känner mig lämnad, så tar vi det i lugn takt. några träffar innan jag helt går över till den nya psykologen och dbt. och likadant den vägen - jag och den nya psykologen tar det lugnt och i min takt, så att jag ska klara av det utan prestationsångest inför behandlingen.
en, kanske, virrig uppdatering.
åh. det var evigheter sedan jag satt här vid skrivbordet, framför datorn. men nu så. läkarbesöket jag var på, på öppenpsyk, var ett skämt. det var samma läkare som jag tidigare träffat inom slutenvården och han är ju inte direkt den skarpaste kniven i lådan. han daltade bara om min senaste inläggning och hur mitt beteeeeende var då. att han blev tillkallad mitt i natten för att jag hade "ställt till det". jag tackade för mig rätt kvickt och inombords mobbade jag hans fula glasögon. big fail, alltså.
men igår var jag på öppenpsyk igen, för att träffa min nya dbt-psykolog. vi ska ha några orienteringsmöten och sedan är det tänkt att jag ska hoppa in i den pågående gruppen, när de börjar med nästa modul. psykologen verkade jättetrygg och avslappnad och jag ska verkligen göra det här. bestämde mig redan igår, på första träffen, att jag ska ge dbt en ärlig och jävligt tuff chans.
det där med att dagligen gå runt med självskadetankar- och impulser tär på mig. det är fruktansvärt. men det går bra. ingenting gjort sedan den andra augusti och det är alltid något. jag brukar aldrig räkna egentligen, känns rätt onödigt, men det datumet råkar bara ha fastnat i huvudet.
var ute och fikade med bästaste syster igår - för att få andrum och prata ocensurerat om allt. baristan hade väldigt fina och läkta ärr på armarna. jag sa till henne att det fick mig att le att se såpass läkta ärr och att jag hoppades att hon mådde bättre idag. vet inte varför jag gjorde en sak - men hon var så glad och log mot mig, ärligt, när hon tog emot min beställning i kassan. och hon tackade och sedan gav hon mig världens godaste kokoslatté.
har köpt en kattungesele + koppel till signe - men vädret är så kasst hela tiden, så vi kommer aldrig ut. skittrist. jag tror att hon skulle gilla gräset och allt annat spännande. ta lite i taget förstås, men hon är en tuff brud i grå förpackning. plus att hon borde ut och rastas lite. det bra fart på henne här hemma. jag och mina älskade kattkorvar. det är bland det vackraste i mitt liv just nu.
fyra år som nykter alkoholmissbrukare.
igår var datumet, den 12 augusti, fyra år sedan den dagen år 2010 som jag bestämde mig. jag tog antabus några månader, men såg det mest som stödhjul i början. sedan började jag cykla på egen hand. men för inte så längesedan tog jag antabus igen, då jag kände att risken att börja missbruka igen närmade sig. men nu - ingen antabus.
sömnlös, tre katter, suturer, koffein och tobak.
en sjuhelvetes hoppig natt vad gäller sömnen. och ändå försökte jag på mig en bra sömnbomb - så att jag åtminstone skulle få sova ordentligt. men nej. har varit uppe och snurrat flera gånger. suttit på balkongen invirad i filten och hoppats på åska, rökt tusen cigaretter, ätit lite gröt, lyssnat på musik, snusat, gosat med de tre älskade katterna...
men prick klockan 08.00 (när jag väl hade lyckats somna om igen) vägrade kroppen och ögonen ligga kvar i sängen. hepp. på med en kanna kaffe, i med högen morgonmediciner och hastigt kleta på lite deo. god morgon.
skulle ha plockat mina stygn på hälsocentralen idag. men jag tog dem själv, avbokade tiden och drog en liten vacker och vit lögn. jag klarar inte av att andra tar mina stygn. det är den där hemska och triggande "rakbladskroken" bl.a. men oroa er inte - såren har läkt fint och jag har ett hemma-apotek här hemma.
kaffemuggen är precis påfylld med kaffe och mjölk och jag tänker matcha med en menthol.
i don't care. i love it.
mycket sker i det s.k. livet just nu. jag sitter fast och kan inte hitta brunnslocket. sitter som där under i avloppsvattnet och accepterar. fruktansvärt. och det nästan värsta är att alldeles för många tror att jag sitter där för att jag inte orkar någonting annat. och ja - ofta är det så. men jag letar verkligen efter vägen upp. letar mig blodig.
9 augusti 2014.
"ett forntyskt namn, ursprungligen hrodlandi som betyder ärans land."
8 augusti 2014.
slakthus.
verkligheten kom ifatt för en stund. orkade mig på att plocka fram datorn. tänkte främst att jag skulle blogga, uppdatera lite. jag sover konstant, i princip. försöker att komma utanför dörren - fungerar verkligen inte. men här innanför trygghetens väggar har jag ordning och alla tre katterna stärker mig. mina älskade kärlekar.
förbandet kring handleden är smutsigt, blodigt och trasigt. men jag orkar inte med processen vad gäller att lägga om alla de trotsiga stygnen. den 12 augusti ska de bort. så förbandet kan lika bra sitta på. orka.
jag hoppas att detta är sista gången jag väljer att fly ut i skogen med rakblad och slita upp min redan ärrvävnadsfyllda hud. men fantastin vinner över ett fast beslut just nu. jag intalar mig att armen inte är komplett. jag ser på små strimmor orörd hud - som måste bli ärr. jag vill inte använda ordet - men jag är sjuk.
då var vi där igen. igen igen igen igen.
morgonens tidiga skogspromenad slutade i blodspår hem till mamma och sedan vidare till skräddaren. vackraste människorna förstår inte och jag dör ännu mer inombords. kan inte hantera allt som jag bär på. jag orkar inte heller, för den delen. så ensam i soffan med en öm arm och smärtsam saknad.
är rädd för att detta ska vara en never ending story. hellre dör jag.
jag har sett hur den där skiten alltid tär på dig.
jag kommer kriga för din skull och finnas där för dig.
när du stupar nästa gång så vill jag bära dig, låt mig vara din soldat.
the trees are calling back their leaves.
kontaktade öppenpsyk genom "mina vårdkontakter" idag och redan efter en stund fick jag svar att jag har en läkartid redan den 14 augusti. jag kan verkligen inte förstå hur det kan ske. speciellt nu under sommaren. men jag klagar absolut inte - är bara sinnes förvånad över psykiatrin. lite som vanligt, fast nu tvärtom. men lite konfunderad över om det är den läkaren jag redan träffat flera gånger på slutenpsyk. men ska försöka att inte nojja över det. jag är tyvärr expert på att nojja.
