jackie.

jag kom ihåg att ta mina sömntabletter i tid, la mig i sängen med en hög skvallertidningar som jag fått av mamma (tydligen tycker någon ullareds-kändis att det mest var kul när en farbror blottade sig för honom) och tänkte att "nu somnar jag snart". och det skulle jag inte ha tänkt. för då fick jag spritt i benen och sprang ut i köket och diskade monsterdisken, skurade spisen med både lime-saft, bikarbonat och citronsyra. jag blandade allt och ingenting och vips så var spisen så ren den bara kunde bli (den är rätt gammal och skruttig med permanenta fläckar). och sedan rensade jag ytterligare lite i garderoberna. 

någon gång runt klockan 03.00 la jag huvudet på kudden, släckte lampan och somnade. 

och självklart glömde jag bort att ta mina nozinan. jag hade för bråttom i säng. för där på sängen låg den nya spännande boken och väntade. och när boken var utläst så var klockan långt över klockan 01.00 och då kändes det rätt meningslöst att trycka i sig nozinanen. 

jag sover fantastiskt bra på nozinan, men morgonen efter är jag som en zombie. jag hoppas att det är övergående. och i morgon måste jag till centrum (apoteket och konsum) senast klockan 10.00. och det kommer aldrig fungera om jag tar nozinan (inte ens bara en tablett) så här sent. plus att det på eftermiddagen i morgon är fyraårskalas. min älskade bästa vän ismael fyller år. och på kalaset vill jag gärna vara vaken och närvarande.

det blir eventuellt en koffeinfri kaffe. och absolut blir det en nattcigarett innan jag lägger mig i sängen och påbörjar bok nummer två, jeanette wintersons nya, som jag köpt denna vecka. jag har läst några av hennes andra böcker, så det ska bli spännande att äntligen få läsa hennes självbiografi och allt vad det innebär; kärlek, religion, svek och revolution.

---

och jag tar mer än gärna emot boktips. skicka antingen ett mail eller skriv en kommentar. skriv gärna bokens namn och/eller författare och lite kort vad den handlar om.

ämnen som intresserar mig lite extra är; feminism, psykologi, könsnormskrig, psykisk ohälsa - även incest/våldtäkt/sexualbrott (biografier, romaner, faktaböcker), psykologiska kriminalromaner, skräck/rysare (tänk john ajvide lindqvist).

hej och hå. två timmars sömn i morse. men klockan 06.00 (trettio minuter innan klockan skulle ringa) vaknade jag pigg och hoppade in i duschen. två koppar kaffe och sedan cykla till bussen. 

hos kuratorn pratade vi om det otäcka och jag berättade stolt om hur jag slutat skydda honom. sedan pratade vi om ditten och datten. jag känner sådant förtroende för min kurator. och sådan trygghet. jag sa det till henne också. och när samtalet var slut var det sagt att jag skulle gå förbi läkarens rum för en snabb check. och där förstod jag någonstans allvaret i att jag hör män som viskar i väggarna och godkände hans rekommendation att börja med nozinan (trots att jag avskyr neuroleptika). och då ska den även hjälpa mig med sömnen, ångesten och depressionen. ännu en medicin. men vad fan. om de hjälper mig att fungera och orka leva - så hej, mediciner.

efteråt ångestshoppade jag litegrann; en fin ljung, på konsum, som jag planterat och satt ut på balkongen, en bok, en penna och ett bokmärke på bokia. och påväg ner mot busstationen köpte jag med mig en kokoslatté. 

---

edit: om du har några erfarenheter, bra eller dåliga, av nozinan - så kommentera gärna.

stygnen är borta. men jag fick mer tejp och kompress. tack. det var en väldigt snäll distriktssköterska. till skillnad från den onda finska galningen.

jag har pratat med läkaren. han sa att han ville träffa mig på onsdag, när jag ändå är på öppenpsyk för att träffa kuratorn. tack läkaren för att du gör ditt jobb ordentligt. 

lägenheten är städad. det är bara mattorna som ska plockas in. de hänger på räcket ute på loftgången. nu har jag bara disken kvar. sedan ska jag försöka komma i säng tidigt.

men det där gick ju bra. har legat i sängen i drygt två timmar och väntat på sömn-
medicinernas effekt. till ingen nytta. jag blir tokig på männen i väggarna, sömnlösheten, ångesten och paniken som river sönder allting där inuti. och det är ingenting som syns utifrån, så jag förstår att människor tröttnar på ens eviga psyko-gnäll. 

och livet fortsätter. vare sig en jobbar arslet av sig, spelar schack eller sitter instängd hemma utan ork till att borsta tänderna. en cigarett och sedan god natt.

god morgon. i går tog jag mina sömnmediciner klockan 23.45, men somnade först klockan 02.00 cirka. sedan vaknade jag klockan 04.00, var vaken en timme och sedan sov jag en timme till och lämnade sängen klockan 06.00. jag har även lyckats peta i mig lite frukost.

ska alldeles strax ta en kaffe och en cigarett på den råfuktiga balkonen - på med mysbyxor, kofta och tofflor alltså.

jag drar mig för att gå och lägga mig. det blir sådan hets när jag ligger där och känner ett tvång att somna. det är en ond cirkel. i morse ringde läkaren och vi bestämde att jag ska höja nitrazepamen med en halv tablett och så ska läkaren ringa tillbaka på måndag för att se hur helgen varit.  

det känns skönt med sådant stöd från läkaren. äntligen tar han mina sömnproblem på allvar och äntligen har han insett att det inte är någon idé att försöka med theralen. jag håller alla tummar, tassar och tår att sömnen snart ska bli min vän igen och att jag då kan sluta med de tunga sömnmedicinerna. jag ser det först och främst som en tillfällig lösning. 

på måndag ska jag till distrikssköterskan och ta bort stygnen. jag satt precis och pillade bort alla små tejpbitar som gjort sitt och upptäckte att ett stygn har lossnat och fallit bort och två andra stygn har gått upp. även att jag varit väldigt noga med att tejpa över stygnen med plåstertejp. men såren läker fint, så jag tänker inte klaga. 

på onsdag kurator på öppenpsyk. det har hänt så otroligt mycket på så kort tid. jag förstår knappt själv vad som händer. jag tror att jag någonstans är lättad. men samtidigt mår jag så förbannat dåligt - för jag vet att det är nu det tunga arbetet sätter i gång.

nu borsta tänder, på med sovtröja och i med sömnmedicinerna. god natt. 

surprise. jag lyckades inte somna. tog mina sömntabletter strax innan klockan 24.00, la mig i sängen, satte på lite tyst och lugn musik och släckte lampan. sedan låg jag där i nästan en och en halv timme utan att ens vara i närheten av att somna.

nu är katterna vakna med mig och jag tänker trycka i mig en bit choklad, snusa i sådana mängder att även snusdemonen kommer blir chockad och sedan ta en sobril och hoppa i säng igen. kanske rota reda på en ny bok att börja läsa i.

även den här dagen tog slut. jag har sovit någon timme nu på kvällen. det behövdes verkligen. jag slocknade och sov som en klubbad mansgris. det blir snart dagens sista koffeinfria kaffe och en cigarett på kolsvarta balkongen. sedan rensa kattlåda, borsta tänder, ta sömnmedicinerna och krypa ner i sängen.

jag har tagit ett stort och otäckt steg. men jag gjorde det för min egen skull och det känns bra. otäckt - men så fantastiskt bra. jag hoppas att jag kan få fatt i sömnen och på så vis få ork till att ta tag i livet igen. jag vill inte befinna mig i ingenting längre.

vaknade för sådär en timme sedan. jag blev tillsagd av läkaren att ta den nya sömnmedicin redan klockan 20.00 (eftersom jag i princip inte sovit någonting på flera dygn). det gjorde jag. och sedan låg jag där i sängen och väntade på den där pang-effekten som läkaren berättade om. men icke. först någon gång mellan klockan 22.30 och 23.00 måste jag ha somnat. 

och nu klarvaken. dricker koffeinfritt kaffe och pratar med älskade katterna.

gårdagen var kaotisk. jag grät och hulkade, snorade och tappade verkligheten hos läkaren. sedan gick det liksom inte att sluta gråta. (men jag lyckades framföra att jag inte vill ha någon neuroleptika och till slut förstod han mina argument och övergav den idéen.) jag grät mig till sömns t.o.m. och jag är absolut inte den som gråter. hur gärna jag än vill - min kropp verkar liksom inte riktigt veta hur en gör.

läkaren ringer på fredag morgon och då ska vi utvärdera den nya sömnmedicinen (nitrazepam) och han kommer antagligen fortsätta påstå att jag är gränspsykotisk. jag däremot - hävdar att männen i väggarna har med sömnbristen att göra. och att de kommer tystna så fort jag får tillbaka min i alla fall sex timmars ostörda sömn varje natt. 

ingen sömn överhuvudtaget. jag var färdigduschad redan innan väckarklockan ringde.

och koffeinfritt kaffe har jag druckit hela natten och morgonen. så nu är det dags för en koffeinkaffe och en morgoncigarett på balkongen. bussen till grannstaden och öppenpsyk går klockan 09.15. där väntar läkaren och jag är apanervös och orolig. 

ingen sömn. trots enbart koffeinfritt kaffe efter klockan 17.00 och två zopiklon. i morgon läkarsamtal på öppenpsyk och jag hoppas att jag på riktigt vågar be om hjälp. skrika om det så behövs. för jag börjar bli galen. jag hör och ser saker (som jag vet inte är på riktigt), hjärnan blir ju helt fucked av att inte få sova. och det är under nätterna och mornarna som självskadetankarna härjar som värst. de hetsar och lockar.

och jo, ni är flera som har frågat om boken jag läser; till minnet av mari (dottern maris anteckningar före sitt självmord och mammans dagbok från det första halvåret efter hennes död) av mari och mariann uddberg. jag kollade upp boken på bokbörsen.se och där fanns flera exemplar till billigt pris. boken är från åttiotalet och är därför inte den lättaste att hitta bland vanliga (nät-)bokhandlare. 

---

nu blir det en koffeinfri kaffe och en cigarett. ingen idé att ligga i sängen och vänta på sömnen jag vet aldrig kommer dyka upp. åtminstone inte än på några timmar.

jag blev arg hos kuratorn. vilket är ovanligt för mig - att visa känslor så öppet. men jag fick nog och var bara tvungen att skrika litegrann. jag skrek inte åt kuratorn, jag skällde ut livet där i det lilla samtalsrummet. efteråt vart jag helt utmattad och ville bara hem till lugnet.

nu är jag äntligen hemma. har hävt i mig en kopp kaffe och pillat bort förbandet på armen. det blir mer kaffe och en cigarett på den höstblåsiga och soliga balkongen. sedan knåpa på det där förbjudna brevet. i morgon ledig, på onsdag läkarsamtal. 

i morgon tid hos kuratorn på öppenpsyk. jag känner mig nollställd - samtidigt som tusentals tankar krigar om att få bli till ord som lämnar munnen. jag vet inte vad jag vill längre.

natten var ovanligt snäll och gav mig tre timmars ostörd sömn. tack.

jag tänker ägna dagen åt att göra saker som håller mig upptagen, upptagen från att tänka elaka saker. jag ska dammsuga, torka golven, skura badrummet och sedan hitta koncentrationen och försöka läsa bort några timmar i boken till minnet av mari; dottern maris anteckningar före sitt självmord och mammans dagbok från det första halvåret efter hennes död. och självklart litervis med kaffe däremellan.

när jag ligger vaken i sängen om nätterna och mornarna så hör jag män som viskar inuti väggarna. det gör mig galen och jag försöker tysta dem med musik. men då flyttar de in i mitt huvud och sedan ligger jag där och angstar. kanske sover sådär två timmar på sin höjd.

i dag har verkligheten varit svårfångad och jag valde att hugga sönder armen. det blev alldeles för djupt och vitt och brett och fult. jag fick skamset ringa pappa och be honom skjutsa mig till läkaren. där blev jag ordentligt ihopsydd och tejpad, klappad på axeln och daltad med. och nej - jag mår inte särskilt bättre nu. nu ska en må dåligt över sin osunda ångesthantering. yep. och det gör jag.

det blir sobril och isté till kvällsmat och antagligen ingen sömn. men jag funderar på att viska tillbaka till männen och fråga vad som är så hemligt. kanske kan de berätta för mig om den döda mannen under badkaret och hur jag blir av med honom. kanske kan de förklara meningen med livet.

alltså. orden finns aldrig där. eller okej, de finns där ständigt i form av tankar. men de är svåra att sätta ord på, tankarna. jag sitter mitt i ingenting och väntar på någonting. 

somnade någon gång efter klockan 04.00 och klockan 06.00 ringde väckarklockan. hurra. jag ringde pappan och frågade om han kunde köra mig in till grannstaden istället, så slapp jag ta angstiga bussen med hetsiga skolbarn. "funkar fint" sa pappan. 

tio minuter innan han ska hämta mig ringer öppenpsyk och meddelar att kuratorn är sjuk. jahopp. nu gjorde det ju inte så mycket, eftersom jag aldrig satt mig på klockan 07.30-bussen - för hade jag gjort det, då hade jag precis rullat in i grannstaden när sekreteraren ringer och säger att kuratorn är sjuk. och vad gör en tidig morgon i en småstad - jo, en handlar bröd på ica och sätter sig snällt och väntar på nästa buss hem. hua. tack mig själv för att jag just i dag valde att utnyttja min pensionerade far.

så. klockan är morgon och här sitter jag i soffan - påklädd och med en sprejad lugg. fancy. alltså måste jag göra något med den här dagen. nu orkar jag liksom inte svida om till pyjamas igen och fortsätta min annars rätt sunkiga tillvaro här hemma. nu har jag deo under armarna, borstade tänder och en nytömd tarm. hejja! kanske blir det en tidig cykeltur till ett morgontomt willys. det tåls åtminstone att tänkas på, över en kopp kaffe och en cigarett.

det är verkligen dags för tack och god natt nu. men jag har svårt att varva ner, hitta ro. jag kommer precis från duschen (sorry grannar. men jag är ett psyko som behöver en hel dag på mig för att orka ta mig in i duschen. därför duschar jag sent på nätterna) och tanken är att jag strax ska stoppa i mig några zopiklon, hoppa i säng och sedan somna gott. alternativt; i med zopiklon, ner i sängen och sedan ligga där och angsta och somna först klockan 05.45. 

i morgon grannstaden och kuratorn på öppenpsyk. jag är pepp konstigt nog. visserligen vet jag inte vad exakt det är jag är pepp på. men kuratorn är kick ass och det peppar.

jag tryckte ner tre zopiklon i halsen och svalde med vatten (för några timmar sedan) - jag hoppades på att få somna och sedan få sova några timmar i sträck.

och eftersom jag fortfarande är vaken - så fungerade inte mitt desperata försök. istället har jag lallat omkring med zopiklon i blodet (ingen trevlig upplevelse); skrivit konstiga saker på alla möjliga pappersbitar jag kommit åt, googlat på kattlådor och blivit medlem i apotek hjärtats kundklubb. jag tog även fram min gömda gamla vän och vi dansade tillsammans. 

och nej. bättre än så här blir det inte. jag har återigen fastnat i ingenting. jag skriver långa listor med saker/ämnen jag vill ta upp med läkaren (och kuratorn), men väl där är jag tyst och foglig. säger att "det är okej. jag klarar mig. ingen har dött av sömnbrist. hoho. bry dig inte om mig." sedan går jag därifrån och planerar att svälja rakblad så fort jag kommer hem. vilket jag absolut inte gör. men känslan ni vet. 

hopplösheten. veckorna går och livet rinner ur händerna på en. en elak karusell.

skolan har börjat och morgonbussen in till grannstaden var proppfull. så typiskt. jag som får panik av alla människor som låter och existerar runt omkring mig. haha.

hos kuratorn pratade vi om personerna i mitt liv; familj, vänner etc. hon tyckte att jag skulle berätta min hela och ärliga historia för en av de närmsta. like that's gonna happen. det räcker med att jag går under - jag vill inte dra med mig fler personer i fallet. det är äckligt, skamligt och fult. snälla, be mig inte berätta.

och nattens sömn. två och en halv timme. bättre än så blev det inte. så hem på bussen höll jag på att sova mig förbi min hållplats. fick panik när jag vaknade och tryckte på stoppknappen - en hållplats för tidigt. det är sannerligen min dag i dag. bitterheten. nu kaffe med mjölk.

that these are the days that bind you together, forever.
and these little things define you forever, forever.

all this bad blood here, won't you let it dry.
it's been cold for years, won't you let it lie.

if we're only ever looking back, we would drive ourselves insane.
as the friendship goes, resentment grows.
we will walk our different ways.


ur bad blood av bastille.

klockan 22.00 sitter jag och halvsover vid datorn och bestämmer mig för att gå och lägga mig i sängen istället. sagt och gjort. väl i sängen ligger jag först och stirrar i taket en stund, liksom funderar över dagen som har gått. sedan släcker jag lampan och lägger mig på mage för att somna.

klockan 00.00 krigar ångesten i kroppen, myrkrypningarna i armar och ben har kommit och jag har fortfarande inte kunnat somna. jag ger upp. jag har inte ro att ligga kvar.

och tidigare idag läste jag, i en bok om sömn(problem), att en ska lämna sängen efter trettio minuter om en inte har kunnat somna. trettio minuter alltså - finns det människor som faktiskt kan somna inom trettio minuter. makalöst - ni är fabulous. skulle jag lämna sängen efter varje trettio minuter som gått, utan att jag har somnat (om), så skulle jag få skavsår under fötterna.

i morgon går bussen in till grannstaden och öppenpsyk klockan 07.30. jag funderar på att dygna. hellre det än att somna lagom till klockan 06.00 och bli väckt när väckarklockan ringer klockan 06.30.  

nu ska jag göra en koffeinfri kaffe och fortsätta tycka synd om mig själv. 

det blev inte att jag sov i soffan i natt. och inte heller blev det mer än två timmars sömn. samtidigt börjar jag vänja mig den konstanta slöheten och den svaga kroppen. i kväll har jag inga circadin att ta, de är slut och jag har inte råd att hämta ut fler. det är alldeles för dyrt. å andra sidan tycker jag inte att de har hjälpt något vidare värst. 

den nittonde september har jag läkartid. jag önskar lite att jag var den som vågade slå nävar i bordet och stampa med fötterna i golvet. men nu måste läkaren fanimej förstå att två-fyra timmars sömn per natt inte är okej. och försöker han lura mig med neuroleptika så blir jag galen (på riktigt).

jag har gått ett långsamt varv med dammsugaren här hemma. nu tar jag en energidryck och sedan blir det att skura badrummet plus rista mattorna. och i morgon öppenpsyk.

jag har förstått att det vilar en förbannelse över min säng. tanken är att jag istället ska försöka sova i soffan i natt. vilket innebär att jag inte kommer kunna gosa med katterna som vanligt lika med gråtångest. men det tar så förbannat mycket ork och energi att kriga i sängen. jag trasslar in mig i lakanen tillsammans med ångesten och får ingen ro.

det kryper i armarna och benen och slutar inte även om jag fäktas och sparkas som en tok. restless legs som det så vackert heter. omöjligt att somna ifrån.

nä. jag ger boken om människosmuggling en till chans i sängen. annars får det bli ännu en zopiklon och försöka hitta lugnet och sömnen i soffan. s kan förövrigt peta sig djupt i arslet.

jag snusar, dricker isté och angstar. det har varit en lång dag. och fin. men nu blir det sängen och boken. i morgon städa. that's it. mer än så blir det inte. och s och z innan sängen.

det går inte att sova. jag blir tokig. jag ligger och vrider och vänder mig i sängen, snurrar in mig i lakan och täcke och får panik. jag drömmer konstiga kaosdrömmar och vaknar upp med andan i halsen. i morgon kväll tänker jag ta fyra circadin och se om ens det gör någon skillnad. jag är desperat.

det är fint när höstmörkret kryper tätt inpå. jag har klarat av dagens måsten (tvätta, äta, duscha och diska) och nu sitter jag i soffan med det goda snuset. sängen är bäddad med rena sängkläder och jag hoppas på en tidig kväll. men jag kommer antagligen inte kunna somna än på några timmar. är uppe i varv och kan absolut inte slappna av. 

i morgon blir det att ge sig på dammsugningen igen. det behövs när en bor ihop med två håriga damer som fäller i drivor. sedan är helgen planlös. skönt det kan jag tycka. på måndag måste jag till djuraffären och köpa kattsand, har varit påväg dit sedan i fredags, och på onsdag är det dags för öppenpsyk igen. kuratorn har haft en kort semester, så vi har haft ett mindre uppehåll. och jag känner att jag måste älta det här med att bli bollad mellan två läkare med henne. jag känner mig överkörd och sssch:ad. 

jag tände precis en rökelse och tänker krypa upp i soffan framför dålig tv. god kväll.

sammanlagt blev det väl tre timmars sömn. jag har vaknat hela tiden och varit nollställd. plus att selma har hoppat runt i sängen och krävt uppmärksamhet. men precis innan klockan 07.00 lämnade jag sängen.

strax ska jag ge mig på kaffet och cigaretterna. god morgon.