Sommar.

 
Förra sommaren kånkade jag runt på en tung mage. I år njuter jag av att umgås med Li. Tänk att en liten människa på drygt 8 månader är så bäst att sommarchilla med. 
 
 

Livet.

 
Nu är ungen snart åtta månader. Jag kan inte förstå hur fort tiden går. Det är fem nya tänder på gång, samtidigt. Men det är ytterst lite gnäll. Finaste Li. ❤
 
 

älskade barn.



Li.


åhå.



comeback.



frånvaron.


ett allvarligt självmordsförsök ledde till en resa på både iva och medicin. sedan psyk och lpt sedan den 26 oktober och läget är i princip likadant även idag. men nu är jag åtminstone hemma på permission (24-29 december), men det känns dubbelt. fantastiskt fint att vara hemma med mina katter och mitt hem. men också skrämmande att jag ska fucka upp det.

har sovit bort 1½ dygn - men nu är jag uppe och har fått lite gjort. bl.a. skurat badrummet. i morgon blir det att dammsuga, torka golven, raka huvudet, duscha, bädda rent i sängen och annat plock. sedan bara försöka njuta av friheten till 100%.

firade min 29-årsdag på avdelningen och kommer även fira nyår där. men faktiskt gör det mig ingenting. två dagar som vilka andra som helst. vill bara bli av med tvångsvården, komma igång med min dbt (som verkligen inte fungerat alls) och kunna hantera ett liv här hemma. ett åtminstone mindre (själv)destruktivt liv.

har under min tid på psyk förlorat två fantastiska och älskade människor i självmord.
den brutala smärtan och saknaden.

tillät mig själv att tröstshoppa lite;




tröjan plus en massa annat snyggt hittar ni på: www.faggotapparel.com

terapi, avstämningsmöten och fräsch hygien.


en ny vecka - vilket betyder att det är dbt imorgon. jag har inte petat på veckoschemat ens. orkar inte känna efter och sedan kryssa i de små rutorna. men jo, ändå gör jag så gott jag kan. 

förra veckan hade jag läkarsamtal (tillsammans med försäkringskassan) och det visar sig att jag inte kan påbörja någon som helst arbetslivsinriktad aktivitet. vet inte vad jag ska känna - är jag helt jävla oduglig eller tar de mig faktiskt på allvar? men den 25 november är det dags för ett likadant samtal igen, plus att min psykolog ska vara med, får se. orkar inte tänka på sådana tråkiga jävla ångestmöten. 

jag ska tvätta idag och så tänker jag att jag ska ta tag i den lilla disken som finns. den förökar sig alldeles för fort annars. sedan en liten fräsch dusch. ni vet psykiskt sjuka och hygien. mehe.

18 oktober 2014.


nu är jag och katterna helt själva här hemma i tryggheten igen. första gången blev jag brutalt lämnad av ♥ och den här gången var det exkexet emelie som for vidare till kärleken. det förvånar mig att jag faktiskt njuter av långa besök. självklart enbart när det är trygga människor som bor över en stund. 

huvudet kokar över av skeva tankar och experiment. men jag håller desperat fast vid verkligheten och här ska jag stanna. jag måste. nu kan jag inte knäcka fler personer. de som bryr sig - de som går sönder av söndergråtna ögon. jag vill aldrig mer att min pappa ska hitta mig full av blod, medvetslös med en glödande cigarett i handen, utanför mitt hus. jag går in i en (gräns)psykos och inget minne finns kvar efteråt. istället får resten av familjen städa upp min brottsplats till lägenhet. än idag hittar jag blodfläckar. 

long time. no write.


nuförtiden; jag har tydligen betett mig som ett arsle, trollat fram 80 stygn och rejält med känselbortfall i ena armen. en senskideinflammation i axeln som har krävt två kortisonsprutor och ledvärk från helvetet - så nu knaprar jag rejält med naproxen. och alla andra piller en kan tänka sig. det går sådär med min dbt. det är så jobbigt och svårt, vilket jag visste från början, men jag försöker så gott jag kan. missat lite för många gånger kanske, men inte tappat min plats i gruppen, som tur är. 

ja. vad annars kan ni tänkas vilja veta - förutom att jag älskar dig och att mina katter räddar livet på mig, varje dag. 

4 oktober 2014.


orkar inte ens skriva om min självdestruktivitet längre. den börjar bli pinsam och det finns ju fan inga ord kvar. men ja - nu vet jag iaf hur det känns att karva i armmuskler. tack för mig.

skulle inte tacka nej till en rapé.


åhå - hej igen.
mitt liv rasar framåt. jag hänger inte med. relationer går sönder och andra växer. jag tar dock distans till allt. kan inte komma för nära. min självdestruktivitet gör (tydligen) att människor skräms ihjäl och lägger benen på ryggen. och ja - jag är en underbar bitterfitta dag. but who the fuckfuckfuck cares...

senaste tiden;
någon hemsk jävla inflammation i axeln = den fetaste sprutan i världen rätt in i axeln. MEN efter typ tre minuter kunde jag röra mig obehindrat - yey. men läkaren försökte dra in min psykiska ohälsa i det hela, innan han fattade hur allvarligt det faktiskt var med min axel. men han fick sin dos av argt psycho-skrik av mig. för jo - som psykiskt SJUK kan en tydligen ÖVERREAGERA på smärta. yeah, right. men iaf - nu gör bara axeln ont på morgonen när jag vaknar och framåt kvällen. men det går över snabbt. 

det här är ungefär vad jag orkar skriva just nu. har faktiskt planerat en tur till affären. usch. människor. vidriga ting.

kill your darling


fan. har tappat det här med att blogga. och det som är en sådan fantastiskt ventil. men måendet har tagit många trappsteg ned mot den bottenlösa källaren. försöker hålla mig ovanför ytan och kippa efter luft.

andra gången med dbt-gänget idag. blev inte mkt sagt eller gjort. men vatten och banan som fika, det ska en faktiskt inte klaga på. och inte heller min individualterapeut. hen är helt fantastisk OCH sådär bra-provocerande som alla bra terapeuter bör vara, till en viss gräns. så nu är det dbt nästa gång på tisdag nästa vecka. 


jag har gått inåt igen. men än så länge, så tror jag att jag ser nyckeln. ska bara hitta dörren.

well. hello again.


livet som varit, är och kommer att bli, förvirrar mig. jag har ingen aning om vart jag ska, vad jag vill. imorgon ska jag ha ett färdigt mål med min dbt-behandling och jag ska ordna en krislista. men fuck that. jag får prestationsångest och ser bara rätt och fel. kan en ha som mål att må bra? och isåfall VADFAN betyder det. vet fan inte ens hur jag är när jag mår sådär fint bra.

jag och alexander gick ut med signe förut och vi passade även på att gunga (vi satte fast signes koppel i en stolpe en stund) och shit vilken kick att gunga. det trodde jag aldrig. det virvlade i magen och i bröstet och världens finaste adrenalinpåslag gjorde mig sällskap. det måste jag göra om. kanske även ha med på min krislista.

yup - iallafall börjar dbtn på riktigt på tisdag. och jag lite hatar livet just nu.

ostabil, egoistisk och hemma igen.


i måndags flippade hela världen. jag löste det med folköl och ett fint pillerkalas. ambulans (jag hade tydligen ringt 112 på egen hand, hade tagit dem evigheter att få information. det kom bara konstiga ljud och sludder ur min mun.) och intensiven. som vanligt gick det inte att prata ordentligt - så personalen, som alltid är hur goa som helst, fattade ingenting av vad jag sa. och jag envisades med att dricka kaffe = kaffe i hela sängen. bra styrka i händerna där, jackie. men för mig är allt svart fram tills jag vaknade på iva. har fått det mesta berättat för mig.

en sväng uppe på avdelning 24 på slutenpsyk, eftersom det var en rejäl intox. men jag skrev ut mig rätt kvickt. vill inte vara där, det sänker mitt mående ytterligare. 

ambulanspersonalen hade ju självklart inte tänkt på att ta med t.ex. skor till mig, vilket jag absolut förstår. så blev att gå till sjuktaxin, igår när jag skulle hem, iklädd sjukhusstrumpor och en av deras underbart vackra "koftor". taxichauffören i sjuktaxin tittade misstänkt på mig. jag kommer ut från psyk och plaskar fram i regnet med mina strumpor. först vägrade de (beställningscentralen) mig sjukresa. men inte fan att jag åker buss med blöta strumpor och sjukhuskläder. haha. DÄR går min gräns alltså.

23 augusti 2014.


spenderar helgen med enbart katterna. bra fint - men också lite underligt. men jag älskar ju att vara själv och ha min egna lilla värld här hemma i tryggheten. tog en sovmorgon idag, det behövdes verkligen. jag mjukstartar dagen med kaffe, filt och cigaretter. huvudet vill inte stabilisera sig och det har blivit en ordentlig fight där inuti. 

psykolog-maffian och jag - halvdansken.


psykologsession idag också, men då med min "gamla" som jag håller på att avsluta med. eftersom jag så lätt får separationsångest och känner mig lämnad, så tar vi det i lugn takt. några träffar innan jag helt går över till den nya psykologen och dbt. och likadant den vägen - jag och den nya psykologen tar det lugnt och i min takt, så att jag ska klara av det utan prestationsångest inför behandlingen. 

en, kanske, virrig uppdatering.


åh. det var evigheter sedan jag satt här vid skrivbordet, framför datorn. men nu så. läkarbesöket jag var på, på öppenpsyk, var ett skämt. det var samma läkare som jag tidigare träffat inom slutenvården och han är ju inte direkt den skarpaste kniven i lådan. han daltade bara om min senaste inläggning och hur mitt beteeeeende var då. att han blev tillkallad mitt i natten för att jag hade "ställt till det". jag tackade för mig rätt kvickt och inombords mobbade jag hans fula glasögon. big fail, alltså.

men igår var jag på öppenpsyk igen, för att träffa min nya dbt-psykolog. vi ska ha några orienteringsmöten och sedan är det tänkt att jag ska hoppa in i den pågående gruppen, när de börjar med nästa modul. psykologen verkade jättetrygg och avslappnad och jag ska verkligen göra det här. bestämde mig redan igår, på första träffen, att jag ska ge dbt en ärlig och jävligt tuff chans. 

det där med att dagligen gå runt med självskadetankar- och impulser tär på mig. det är fruktansvärt. men det går bra. ingenting gjort sedan den andra augusti och det är alltid något. jag brukar aldrig räkna egentligen, känns rätt onödigt, men det datumet råkar bara ha fastnat i huvudet. 



var ute och fikade med bästaste syster igår - för att få andrum och prata ocensurerat om allt. baristan hade väldigt fina och läkta ärr på armarna. jag sa till henne att det fick mig att le att se såpass läkta ärr och att jag hoppades att hon mådde bättre idag. vet inte varför jag gjorde en sak - men hon var så glad och log mot mig, ärligt, när hon tog emot min beställning i kassan. och hon tackade och sedan gav hon mig världens godaste kokoslatté.
 


har köpt en kattungesele + koppel till signe - men vädret är så kasst hela tiden, så vi kommer aldrig ut. skittrist. jag tror att hon skulle gilla gräset och allt annat spännande. ta lite i taget förstås, men hon är en tuff brud i grå förpackning. plus att hon borde ut och rastas lite. det bra fart på henne här hemma. jag och mina älskade kattkorvar. det är bland det vackraste i mitt liv just nu.

fyra år som nykter alkoholmissbrukare.


igår var datumet, den 12 augusti, fyra år sedan den dagen år 2010 som jag bestämde mig. jag tog antabus några månader, men såg det mest som stödhjul i början. sedan började jag cykla på egen hand. men för inte så längesedan tog jag antabus igen, då jag kände att risken att börja missbruka igen närmade sig. men nu - ingen antabus.

Tidigare inlägg
RSS 2.0