jackie.

en kan ju tycka att jag vid det här laget borde lyssna på min kropps signaler. jag tror på dem, litar på dem till en början. men när vissa delar av omgivningen anser det vara trams - då tvivlar jag. och det slutar i totalkaos. kroppen tar död på sig själv och där står jag och mumlar något om att det är lätt att vara efterklok. plus frustrationen över att jag redan från början faktiskt hade hittat och tänkt trycka på stoppknappen.

det känns så jävla skönt att skrika på personal inom psykvården som inte kan hantera mig och inte tar något ansvar. inte lyssnar - utan istället varje gång säger att "jag kan inte hjälpa dig med det, det får du ta med ....", "vad vill du att jag ska göra, jackie?". och eftersom den jag skrek åt läser min blogg, och även nästan har använt det emot mig en gång under ett av våra samtal, så hej. nu känner jag mig inte längre hindrad att skriva ord om våra samtal. du borde bl.a. se över ditt sätt att hantera dina patienter som precis blivit sexuellt trakasserade. du kommer inte att bli min samtalskontakt någonsin igen. men det tror jag att du förstod.

annars är kaffet gott, håret är inte längre rött - det är rödbrunt, jag börjar få tillbaka läslusten, fina vänner, världens mest underbara katter, mitt egna hem med rent vatten i kranarna, revolutionen, kärlekarna.

edit: jag hade sagt att jag bloggade till min samtalskontakt - men varken nämnt webbadress eller bloggens namn.

någon släckte lampan. jag har sovit bort dagen. konstant trötthet och overkliga tankar. plötsligt händer det, typ. skyr människor och stöd. det gör ont att stöta bort er. men det är så det blir när ingenting tar över. en av de vackraste var envis hela dagen och till slut fick hen komma över med dricka, godis och kärlek. tack.

det har varit ett sommaruppehåll sedan jag sist träffade psykologen på psyk i staden vid havet. var där i dag och det är fan så tufft, men så värt det. hen läser av mig och gräver gropar med en tesked. skyndar långsamt och har en stadig ögonkontakt. inget block att skriva i konstant och ett stadigt stöd i tankekriget. 

fick fem nya tider, varannan vecka. fantastiskt. jag tror på det här. vi pratade om hur jag portionerar ut min energi och där ska förändring ske. även det tror jag på. en liten sak varje dag - istället för att ta tusen saker på en och samma gång och sedan sova i ett, två dygn p.g.a. psykisk utmattning.

träffade avdelningschefen på avdelningen jag senast låg inlagd på. fick varma ord och även hen hade en stadig blick och stannade upp och gav mig en stor portion lugn. alltså har det varit en bra start på den här dagen - trots knappt någon sömn alls under natten.

har även haft my sister from another mister över på en tidsbegränsad kaffe. kärlek.

just idag har jag varit nykter i tre år. jag fokuserar blicken på ännu ett år.

det finns så mycket, så många, som jag inte kan släppa taget om. känslorna, som en enorm och elak saknad, slår till som en spark i magen när jag minst anar det. och den där ständiga stormen i bröstet. en sval dusch och ingenting har förändrats. hej behovsmedicin. 

jag vet inte ens om mina tankar är mina egna. ofta kollar jag mig omkring i lägenheten och har ingen som helst aning om vart jag befinner mig. det är först när jag kan fokusera på detaljerna som alla bitar faller på plats.

fötterna står stadigt på marken. allt annat svajar som en ung tall i storm. jag håller hårt i det fina runt omkring mig. de fina. lägger allt hopp på den kemiska lyckan. en stund till bara.

läkaren på öppenpsyk hade skaffat sig längre lockar och hade världens roligaste skor. hen lyssnade och det var inga problem att rätta till min medicinlista som slutenpsyk i staden vid havet saboterat utan att ens nämna det för mig. fick nya behovsmediciner insatta, ena insomningsmedicinen sedan innan är också insatt igen och så fortsätter höjningen av lamotrigin. tror jag skulle träffa läkaren igen vecka trettiosju. 

dagen fortsätter en stund till. jag njuter av regnet utanför och väntar ivrigt på åskdunder. äter kikärtor och tvättar. ingenting alls och allt på en och samma gång.

jag sa upp kontakten med sömnen. gav den fingret och tog en mugg kaffe på balkongen istället. har läkarbesök på öppenpsyk i dag - antar att det är därför sömnen fuckar loss lite extra. läkare slutar och hyrs in om vartannat på min öppenvårdsmottagning och jag vet att det inte är något som bara sker här. meningslöst. nu får jag iofs träffa en läkare jag haft en längre tid innan - på gott och ont. har skrivit ner fem punkter på att ett litet randigt papper, så att jag inte glömmer bort att ta upp något viktigt. men hos läkaren behöver jag inte vara förrän klockan 10.15. 

det senaste tiden har psykiatrin verkligen visat upp sitt sanna jag. personer som söker akut psykiatrisk vård och får luren i örat, permissioner som ges trots stor suicidalrisk (resultatet kan ni säkert räkna ut själva), personer inlagda inom slutenpsyk som blir utkastade alldeles för tidigt, länets (inte särskilt förvånande) statistik över självmord - där männen tog hem förstapriset. jag kan fortsätta i en evighet. det här komma fortsätta i flera evigheter om vi inte gör någonting. finns ingen någon som göra det här åt oss. när vi orkar och kan - så bryter vi sönder psykiatrins tröttsamma och ruttna fasad.

livet är så intensivt att jag glömmer bort att andas. svimmar. vaknar upp och har ingen ork. ruta ett. värmen gör mig matt och klibbig och behovsmedicinerna har blivit varje-dag-mediciner. snus, katterna, svala nätter, kikärtor och vänner sprider färgerna och jag försöker så gott jag kan att få fatt på dem. kladdar in kroppen i rosa, turkost, lila, hela regnbågen.

i dag, alldeles strax, blir det en resa till öland. det kommer krylla av människor och tokar. och jag kommer antagligen svettas bort. helt värt det, säger jag nu.