jackie.

även den här dagen försvann.

jag gäspar - men är inte trött. tänk alla sekunder som bara blinkas bort. då känns ett liv alldeles för långt. jag pillar på torra sår och väntar otåligt på våren. god natt.

en ny dag. känns som ett elakt hån. ja, jag är bitter. och trött. sover dåligt. egentligen ingenting. jag ska göra kaffe och peta i mig de där färgglada morgonkapslarna och en sobril.

läkaren sa åt mig att bara ta sobril max två gånger i veckan "för det är mot extrem ångest." jag svarade att "jag har extrem ångest dagligen". "två gånger i veckan räcker" sa han då.

(och ja. jag vet allt det där om bensopreparat och risken för vanebildande.)

jag har sovit helkasst hela jävla förbannade helvetesnatten. somnar och vaknar om vartannat. helt meningslöst. en blir ju inte utsövd överhuvudtaget. jag tror att jag gick upp klockan 02.30 någon gång och släpade mig till soffan. sedan satt jag där och stirrade, haha. så jävla tragiskt. men sedan somnade jag framåt morgonen och sov någon timme i soffan. skönt det.  

jag är fortfarande trött as hell på psykvården. det kan inte vara meningen att en ska behöva slåss för att få hjälp. och hela tiden känner jag mig skyldig som kritiserar dem. eftersom jag egentligen inte alls ska skriva om sådant här. men det struntar jag i. jag tänker skylla på min borderline (vilket jag ärligt har svårt att tro att jag ens har). måste det fokuseras så mycket på eventuella diagnoser - hjälp mig i stället.

alltså. dagens läkarsamtal. för det första har jag tydligen emotionellt instabil personlighets-störning (även kallat borderline). tack för att ni väljer att inte berätta för mig vilka stämplar ni sätter på mig. och för det andra anser även läkaren att jag kanske inte bör gå till min kurator så ofta som en gång i veckan. antagligen för att även han anser att jag inte gör några framsteg. tack. 

tänk er att den somatiska vården fungerade likadant; "nu är det ju så att du inte blir bättre

i din reumatism - så tyvärr kan du inte fortsätta få vård. hej då."

jag är pissed as fuck. jag är trött. och jag känner mig så jävla värdelös. hopplös. hjälplös.

jag somnade och vaknade. somnade och vaknade. somnade och vaknade. klockan 05.00 gav jag upp och nu sitter jag här med håret på sned och med frusna fötter. kaffe ska ordnas och kanske orkar jag ge mig ut i kylan och ta en morgoncigarett.

ba-dunk. i huvudet hetsar slaktaren.

jag borde ligga i sängen och sova. jag är hur trött som helst. men jag kan inte varva ner. det kryper i tankarna och jag får ingen ro. jag känner mig begränsad och låst. allra helst vill jag sitta vaken hela natten - kaffe och snus. men det är en fantastiskt dum idé. jag ska träffa läkare på öppenpsyk i morgon och behöver sova.

så hej insomningstabletterna. 

jag tar en liten paus. andas och omger mig med färger. tar det lugnt och försöker att hitta ork. 

äntligen hemma. har varit iväg hela dagen. först aktivitetsgruppen i staden vid havet och sedan hem till finvännen på fika och prat. väldigt fint - men jag är så trött. därför väldigt skönt att äntligen vara hemma. hemma hos kattkorvarna. 

jag har faktiskt ätit lite och mår inte så illa längre. det går liksom inte att enbart leva på kaffe och snus. jag vet ju det - innerst inne. det är bara så svårt att få fatt på den där aptiten. 

nästa vecka, på tisdag, har jag en tid hos en läkare på öppenpsyk. inte min ordinarie läkare (som jag tror har slutat, typ), så det ska bli spännande att se vad det är för tokfrans jag får träffa. antar att vi kommer diskutera min (icke)sömn, knytnävsångesten och han. föreslår läkaren en inläggning så skriker jag. 

nu ska jag byta om till sovkläder och hälla upp ett stort glas bubbelvatten. tack för i dag.

det här blev en låg och grå dag. i morgon ska bli färgglad. det bestämmer jag här och nu. jag ska till aktivitetsgruppen i morgon och det känns peppigt. skönt att komma hemifrån och skönt att träffa gruppen och pyssla och fika. 

kuratorns ord ekar fortfarande och jag kan inte riktigt släppa det. en kan ju liksom inte tvinga fram framsteg. och det går inte att göra framsteg utan rätt behandling. tycker jag. men om jag vågar ska jag ringa henne i morgon och fråga vad hon egentligen menade med det hon sa. 

kuratorn: "du gör egentligen inga framsteg. och om du inte gör det, så kanske du inte kan få gå kvar här. eller inte få komma så ofta som en gång i veckan."

---

jag vet inte. jag uttryckte även min oro inför traumabearbetningen och då kallade hon mina ord för "ett förtäckt hot". det känns ju verkligen som om att jag är värdelös på att både uttrycka mig och genomgå rehabilitering. känner ju inte direkt för att träffa kuratorn om en vecka igen. 

jag somnade en stund nästan direkt när jag kom hem. var helt slut. känner för att gråta emellanåt - men jag kan inte gråta. istället dricker jag kaffe och snusar. fokuserar på det som värmer och sprider färger.

jag funderar på att lägga mig redan nu. läsa tills jag någon gång somnar. är låg och orkar inte riktigt engagera mig längre. ska till kuratorn i morgon bitti och vi ska börja med trauma-bearbetning. men hej paniken.

det blev sovmorgon i dag. lämnade inte sängen förrän klockan 06.00. det behövdes. nu har jag druckit mitt kaffe, gett katterna frukost, rensat kattlådan och tagit morgonmedicinerna plus penicillin. skulle gärna vilja ta en cigarett, men det är så förbannat kallt ute och jag orkar inte klä på mig. haha. så det blir gott snus till kaffet istället. funkar fint det med.

det går inte riktigt att sova. jag vaknar hela tiden med andan i halsen. så nu gav jag upp. det blir kaffe och en cigarett på balkongen (det är antagligen svinkallt ute och jag orkar inte klä på mig) istället. kanske rota reda på en film och bo ner mig i soffan.

nu var det ett bra tag sedan jag köpte en my little pony. men i går på ica maxi hittade jag trixie lulamoon och var bara tvungen att köpa den. det är min fjärde g4:a. en väldigt blygsam liten samling. men jag har ännu inte riktigt fastnat för dem - varken fim-serien eller figurerna. 

jag är en idiot. jag har varit hos skräddaren och blivit satt på penicillin. 

jag tog mina insomningstabletter och somnade någon gång runt klockan 23.00. men 02.30 vaknade jag och kunde absolute inte somna om. låg kvar en stund i sängen och läste. sedan gjorde jag kaffe och skrev ett brev. nu sitter jag i soffan med en god snus under läppen. 

knytnävsångesten gör mig sällskap och i dag är ingen bra dag. av tusen olika anledningar.

och nu är snön tillbaka. inte riktigt vad jag hade tänkt. men vad göra. i natt har jag åtminstone sovit fyra timmar. vilket märks. jag känner mig inte särskilt jagad i tankarna och ångesten sitter snällt bredvid mig i soffan. jag dricker mitt kaffe och försöker komma på vad jag ska göra av den här dagen. några förslag? antar att det blir mer kaffe och att jag kommer spendera hela dagen iklädd sovkläder. 

jag kunde bara inte somna i natt och det kunde inte finvännen heller. så jag cyklade dit och vi spenderade natten och morgonen tillsammans. drack kaffe, pratade, skrattade och åt middag. faktiskt ett väldigt fint sätt att dygna på. sedan tog vi bussen till grannstaden och öppenpsyk. 

kuratorn påminde mig ännu en gång att en inläggning kan vara ett alternativ värt att testa. nej tack, sa jag. men fr.o.m. nästa tillfälle ska vi börja med traumabearbetning. fy fan. jag är inte pepp. men jag är väl medveten om att det är ett nödvändigt ont. och allt kommer tas i min takt. men alltså. skräckpaniken.

nu är jag hemma. borde kanske försöka sova en stund. men kan inte riktigt varva ner. får se om det kanske går att vila litegrann lite senare. och och och - jag var och hämtade ut min stock med ekologiskt snus som jag skickade efter. vardagslycka.

i natt har jag sovit bra. bra för att vara jag. känner mig som en helt annan människa. tack sömnen. hoppas att vi kan fortsätta samarbetet i framtiden. 

men det är mycket runt omkring som drar ner mig. oro och ångest. det är så förbannat svårt att vänta. för jag vet inte om jag väntar på himmel eller helvete. men jag väntar ändå. jag kan inte göra annat.



i morgon kuratorn på öppenpsyk. finvännen ska också in till grannstaden, så vi tar sällskap. men nu ska jag göra mig en mugg koffeinfritt kaffe och fortsätta lyssna på sia. hade lite glömt henne. synd. sedan blir det sängen, sobril plus sömnmediciner och boken.

ungefär nu skulle jag kunna somna. men det går ju inte. nu är det morgon och dags att starta dagen. jag ska dammsuga och kolla om tvättstugan är ledig. men först en stor mugg kaffe och en cigarett ute på balkongen som sakta börjar ljusna.

jag dricker mitt goda kaffe och försöker att inte tänka på det som gör ont. sömnen är fortfarande fucked - även om jag sovit någon timme på dagen. lyckas ändå inte komma ifatt. 

nu är jag så jävla less på att inte få sova. jag orkar inte ens ta mina nozinan - det spelar liksom ingen roll. sömnen undviker min säng. mina insomningstabletter har jag tagit - utan någon effekt. 

det är så mycket som kaosar i tankarna. samtidigt som jag känner mig relativt avslappnad och därför borde kunna varva ner någorlunda, för att senare somna. men jag ligger och rycker i sängen, det kryper i kroppen och jag kan inte slappna av. trasslar in mig i täcke och lakan. 

jag ska rota reda på några chips och sätta mig framför tvn istället. alltid någon dålig nattfilm på tänker jag. kanske göra en koffeinfri kaffe och klämma i mig lite behovsmedicin också.

vilken kaotisk dag det blev. det var liksom inte så det var tänkt. jag har sovit en stund på soffan nu ikväll - men sömnen lockar inte längre. jag får ingen ro och vill allra helst bara
gräva ner mig under golvet (tillsammans med katterna) och sedan ligga där i några år. 

i morgon ska bli en bättre dag - absolut. men nu ägna mig åt snuset och den dåliga tvn.

smålänningen jag upptäckte häromdagen att småländska skruf nu har ett ekologiskt snus
i sitt sortiment. så förträffligt, tänkte jag och köpte mig en dosa. det var himla gott och nyss
la jag en beställning på en stock. 

och där kom morgonen. fantastiskt. nu kan jag dricka kaffe med gott samvete. ska även lura ut på balkongen och ta en cigarett. minns knappt när jag rökte sist. borde kanske sluta röka. men det är så mycket en borde göra; bli sådär idealsmal, äta, sova, skriva en bok, engagera sig politiskt, skaffa partner. listan kan bli lång. 

något jag ska göra, är iallafall att svälja ner de där morgonmedicinerna och sedan ut i kylan.

jag vägrar ta en hästdos nozinan - så därför blev det ännu en vaken natt. ångesten är civiliserad och kaffet smakar fantastiskt gott. katterna sover; en på hyllan i badrummet och en på sovbrickan på nattduksbordet. i högtalarna blandas bastille med petra marklund och cocorosie med die antwoord.

i morgon (eller egentligen i dag) ska jag med mamma och pappa till staden vid havet. mamma ska till sjukhuset på ett (helt ofarligt) samtal och jag och pappa tar väl en fika någonstans under tiden. skönt att komma hemifrån lite. och jag älskar att åka bil, det lugnar mig något otroligt.

och fram tills dess; kaffe, musik, bok, snus och älsklingskatterna.

livet är underligt. men just nu mår jag riktigt bra. har legat på golvet en lång stund och kramats med älsklingskatterna. det är miljoner gånger bättre än benso.

aktivitetsgruppen gick bra. vi var bara tre deltagare. eller ja, fyra. men bara tre åt gången. puh. krångligt det dära. efter gruppen hade jag individuellt samtal med min arbetsterapeut (som för övrigt är världens bästa arbetsterapeut) och vi pratade igenom mina mål med gruppen och hur mitt liv ser ut just nu i denna sekund. 

och mitt liv i denna sekund: panikskrik och knytnävsångest. tjusigt kafferep i timmar med finvännen. insomnia. kattkrigarna och kärlekarna. öppenvårdslutenvårdingenjävlavårdalls.

du är min drog. snälla ge mig lite mer.

och där kom morgonen. klockan 08.15 går bussen mot staden vid havet. jag är inte trött för fem öre och anser litegrann att natten och morgonen försvann lite för ivrigt. mjölken är tyvärr slut - så jag kan inte njuta av en sista kopp kaffe. blir att köpa en sjukhuskaffe när jag kommer fram. det kaffet smakar otroligt nog faktiskt kaffe.

och det är så stilla och skönt att vara vaken natt och morgon. massan sover och här sitter jag med gott kaffe och snus. det är tyst och ingen kräver någonting. 

jag har i princip sovit bort de två senaste dygnen. tänker aldrig mer ta en sådan hästdos av nozinan. en blir ju mer koko av att sova än av att vara vaken. tänker att jag någon gång ibland kan ta en ordentlig dos sömnmedicin, men det går inte att sova bort livet. jisses. någon måtta får det vara på eländet.

jag ska in till staden vid havet i morgon - ska på årets första aktivitetsgrupp. är faktiskt pepp. mindre pepp är jag på att psyk(akuten) ligger vägg i vägg med aktivitetsgruppens lokaler. jag har ofta märkt att när en själv gärna vill bli inlagd, så är det svårt att få läkaren att gå med på det. men när en istället vill ha vård utanför slutenpsyk, då finns det ingen vård att erbjuda. bara att bli inlagd. bra konstigt.

nu ska jag göra mig en stor mugg koffeinfritt kaffe, göra ett toalettbesök, ta lite sobril och fortsätta den stilla kvällen här hemma. det blir ingen sömn i natt. jag ska sitta i soffan och leva en stund i stället.

nu tänker jag lägga mig i sängen och stanna där oavsett om jag somnar eller inte. god natt.

jag har spenderat dagen på psykakuten. suck. kuratorn ansåg att jag skulle åka dit direkt efter vårt samtal - och det gjorde jag. läkaren där ville absolut att jag skulle läggas in direkt, men jag vägrade. jag pallar inte en inläggning. får panik av slutenpsyk. men han stod fast vid sin sak; inläggning eller skickas hem och bli galen av sömbristen, haha. han sa att jag såg jagad ut och undrade om jag verkligen skulle klara mig själv hemma. 

efter ett väldigt långt samtal med läkaren valde jag ändå att åka hem. det är hemma jag vill vara. trots knytnävsångest och insomnia. läkaren dubblade min dos nozinan (från 75 mg till 150 mg) och valde även att höja min behovsmedicin. alltid något.

jag var hemma runt klockan 19.00 och hade då varit vaken i drygt 36 timmar. jag klämde i mig en sallad och sedan gick jag och la mig. i fyra timmar fick jag sova - sedan vaknade jag och kunde inte somna om. jag har elak ångest och det sprakar i huvudet. det är inte meningen att livet ska vara såhär. men - jag vägrar fortfarande en inläggning.

om drygt en timme går bussen in till grannstaden och öppenpsyk - alltså ingen idé att gå och lägga sig nu. att dygna inför årets första samtalsterapi är väl inte det bästa jag har gjort i mitt liv. men vad göra när sömnen undviker en.

nu göra mer kaffe och svälja morgonmedicinerna. ta en cigarett på morgonsvarta balkongen.

nej. här blir det inget sova. jag vankar omkring här hemma. orolig och otålig. katterna lever rövare och det lugnar mig på något vis. hellre det än att tugga benso tänker jag.

i dag har jag lyckats ta mig utanför lägenheten. har varit hemma hos finvännen på kaffe och prat. det behövdes faktiskt. men jag har fortfarande inte kommit i säng. att sova tre timmar per natt flera veckor i rad tär på psyket. jag känner mig helt koko, ärligt talat. sedan har jag visserligen slarvat med mina nozinan - så lite får jag skylla mig själv faktiskt.

ska till kuratorn på öppenpsyk i morgon bitti. jag tänkte att jag skulle dubbelkolla om jag är uppsatt på tid hos läkaren. det är så mycket som inte fungerar just nu, som jag behöver prata med en läkare om. och sedan lufta den vanliga unkna luften hos kuratorn. det har verkligen känts av att det har varit juluppehåll.

jag ska göra en kopp koffeinfritt kaffe, krypa ner i pyjamasen, pillra lite sobril och sedan slänga mig i soffan framför en dålig film. någon gång kommer väl sömnigheten.

och jag som bestämde mig för att komma i säng senast klockan 23.00. det gick inte så bra. istället sitter jag i soffan tillsammans med dålig tv, koffeinfritt kaffe, knytnävsångest, gott snus och två söta katter. allt är upp-och-ner. totalt.

nej. det här med att sova går inte så bra. jag vandrar mellan sängen och soffan. orolig och trött. kaffet smakar inte gott längre och jag längtar efter sömnen. det som är fint är att älsklingskatterna är vakna med mig. 

ett nytt år och jag invigde det med att ligga i sängen hela dagen. ångest från helvetesgapet och en panik så elak. men nu har jag ro nog i kroppen att leva en stund. jag dricker koffeinfritt kaffe och kollar tv. katterna är världens bästa sällskap. selma löper och januari 2013 är då hon förhoppningsvis kastreras. 

på fredag har jag tid hos kuratorn på öppenpsyk. känns skönt. jag behöver det känner jag.