tema: vägen tillbaka.


första gästbloggaren är marie och hon skriver om sin väg tillbaka. i flera år har hon levt med psykisk ohälsa, ätit all sorts psykofarmaka och gjort intox efter intox. här är hennes ord:



Hej på er, allas våran söta Jackie frågade om jag ville gästblogga här hos henne och berätta om min historia från djupt psykiskt mående i många år till att nu må bättre än på många år. Tänkte dra lite kort om vad som hänt under åren jag haft problem sen hur det är nu =)

Hoppas nån finner det intressant.


Jag började må dåligt när jag var 17 ungefär år 2002, det tog många år innan jag insåg anledningen till min ångest och deprission. Jag gick på handelslinjen på gymnasiet i en underbar klass med många intressanta kurser och fick nya vänner efter att ha varit mer eller mindre ensam och mobbad till och från hela högstadiet. När jag gick i 2an (2003) träffade jag en kille på en gemensam väns fest vi blev ett par ganska omgående och pendlade mellan varandra då jag bodde här i Fagersta och han i Sthlm. Efter ett par månader våldtog han mig, vilket jag inte såg det som då, som så många andra tjejer hittade jag felen hos mig själv och skylde på mig själv. Men även om jag inte insåg "felet" i det hela så fick han mig att må dåligt så jag lämnade honom.

Efter det rasade allt jag orkade knappt gå i skolan började skära mig ofta. Men ändå kämpade jag på tills en klasskompis fick nog och tog med mig till skolkuratorn, hon hotade med akut psyk för jag var i så dåligt skick men jag vägrade så jag fick börja på "unga vuxna" eller vad det hette på vuxen psyk för att slippa börja på BUP sen ganska fort flytta dit. Fick en samtalskontakt och det blev lite bättre. I 3an hade vi praktik 2 dagar i veckan hela året som en del av utbildningen. Jag fick praktik och extra jobb på OkQ8 jag storm trivdes där och jobbade en hel del medan jag gick i skolan. Sen direkt efter skolan började jag jobba massor när dom behövde extra folk och det var nästan alltid nån som ville vara ledig. Jag flyttade även hemifrån direkt efter studenten 2003 eftersom jag hade jobb och kunde göra det och ville hemifrån. Skaffade mina två katter Ozzy och Semlan, Ozzy är med mig än idag 9 år senare Semlan försvann tyvärr i Juni 2006. jag jobbade hur jag än mådde, jag försökte jobba bort det dåliga för att slippa tänka och känna. Så jag satte på mig en mask gick till jobbet och jobbade som fan, varenda dag i ett par månader. Sen jag gick jag hem och rasade ihop av utmattning för att ha hållit allt inne.

Sommaren 2004 fick jag ett heltids jobb i Gävle och flyttade till Falun där jag hade vänner som också fick jobb på samma ställe. Men jag klarade inte av att jobba längre för jag mådde så dåligt så jag blev sjukskriven och flyttade ner till Avesta för att komma närmare familjen men jag ville inte bo i Fagersta igen, sa aldrig mera Fagersta. Ett par månader efter att jag flyttat till Avesta träffade jag en tjej på Qx som kom och hälsade på mig för en helg men sen blev hon kvar och åkte aldrig hem. Vi förlovade oss ganska snart sen efter ett par år gifte vi oss. Under alla åren mådde jag dåligt upp och ner drack för mycket knaprade alla piller läkarna skrev ut. Jag fick min första anti depp i samband med att jag fyllde 18 sen rasade det bara på med mer och mer mediciner. Men ingenting verkade riktigt hjälpa jag mådde dåligt, orkade inte göra något om dagarn direkt, gjorde intox efter intox.

Våren 2008 flyttade vi upp till Umeå där frun kom ifrån för att hon längtade hem och jag ville vidare till något nytt. Alltid varit väldigt rastlös av mig och flyttat runt mycket. Där uppe hände en hel del och på våran första bröllopsdag blev jag inlagd på psyk efter att ha erkänt självmordsplaner för den kontakt jag fick på psyk. Vart inlagd i 3 månader och under den tiden tog det slut med frun för jag insåg att vi båda mådde för dåligt och jag orkade inte ta hand om oss båda som jag till viss del fick göra. När jag blev utslussad från psyk fick jag hjälp att ordna en egen lägenhet. I oktober 2008 åkte jag ner till Fagersta för att hälsa på och då kände jag hur mycket jag saknade alla här nere så jag flyttade hipp som happ ner igen, tillbaka till Fagersta där jag aldrig mera skulle bo.

Nu har jag bott här i ungefär 3½ år igen. Tiden var tung, jag åkte in och ut på psyk, men fick en underbar samtalskontakt på psyk här nu till skillnad från när jag började där alla år tidigare. Denna nya tjej fick mig att öppna mig om så gott som allt och jag lärde mig mer om mig själv på ett halvår än på alla år innan. Så småningom fick hon mig att berätta om våldtäkten och fick mig att inse att det var en stor utlösande faktor till att jag började må dåligt. Men eftersom jag aldrig insåg det själv så hade jag inte kunnat göra något åt det. Oftast svarat psykläkare och liknande att jag inte vet varför jag mår dåligt.

Jag har sedan jag gjorde min första intox december 2005 gjort säkert över 40 stycken. Bra många bara sista året. Varje gång jag blivit sämre eller inlagd har det ändrats och lagts till mediciner. Men inget har riktigt hjälpt. För ungefär en månad sedan fick jag nått infall att jag skulle sluta med alla psyk mediciner, åt 7 eller 8 sorter. Har testat det mesta i FASS genom åren så räkna upp vad kan jag inte för jag minns inte alla. Men har haft alla "grupper" anti depp, ångest, sömn, stabiliserande, anti psykotisk, medicin mot adhd osv. Har förr gjort försök att sluta med vissa mediciner men alltid total brakat fort. Men nu en månad efter att jag slutat mår jag bättre än sedan jag blev sjuk för ungefär 10 år sedan. Jag har inte haft nått hopp om att börja må bättre eller orka med ett jobb igen. Inte trott på mig själv och trott om att minsta små sak går fel så rasar jag totalt ner i ett svart hål. Men efter att ha slutat med alla mediciner har jag ett helt annat lugn i kroppen och är faktiskt stabilare utan medicin än med. Jag har tagit steget och ska börja arbetsträna igen nästa vecka. Vill inget hellre än att komma ut i jobb igen och ha något och göra.

Med denna historia vill jag berätta att hur svart det än är och hur lite man än tror på sig själv så kan det ändras på olika vis. Jag säger inte att en medicinfri vardag är lösningen för alla men för mig var det ett steg som gjorde saker bra mycket bättre. Jag är medveten om att jag kan bli sämre igen och behöva någon medicin men jag ser inte på allt som svart eller vitt längre utan att det kan bli en liten smäll men jag hanterar det på ett bättre vis. Jag hoppas på att komma framåt och börja jobba igen så småningom. 

Tack för att ni har läst och vill ni nå mig så bara fråga Jackie =)

RSS 2.0