jag blir nästan alltid utfrågad om mina höga doser på apoteket. de tror alltid att läkaren har skrivit fel och tar mig för en idiot. jag försöker förklara med min lugna röst att jag är högtolerant och därför behöver höga doser av mina mediciner. men eftersom de ser vilka mediciner jag äter och varför - så tror de mig sällan. det gör mig ofta väldigt arg och faktiskt lite ledsen. de har ingen rätt att ifrågasätta mig och nästa gång ska jag våga säga det högt.

men annars - dagen har spenderats utomhus på en bänk framför en scen med dansmusik.

det blir en vända ner till centrum med mamma och resten av familjen. hultsfredsdagen. haha. det är ungefär så häftigt det blir här i byn. men det ska bli fint att komma hemifrån en stund. jag har fortfarande inte tagit tag i städningen och bor i ett mindre kaos. det är dammigt och jävligt och jag orkar ingenting.

jag måste till apoteket och hämta ut de nya medicinerna. har fortfarande inte börjat med dem och mår därefter. nattsömnen fungerar inte alls - propavan är ingen dundermedicin direkt.

men nu göra dagens första kaffe och njuta av stillheten.

dagen fortsätter med ryggvärk. men hittade en förpackning naproxen och hoppas att det ska ta kål på den värsta smärtan. och jag har även lyckats få i mig lite sparrissoppa. hejja.

en omgång henna är blandad och ska stå och gotta sig i tolv timmar. så i morgon bitti åker färgen i. äntligen. håret är tråkigt, dassigt och färglöst. det är första gången jag testar mac urth's henna och det ska bli spännande att se hur resultatet blir. 

det gick bra hos läkaren. han är förstående och fantastisk. nya mediciner är insatta och han kickade igång dagen med att ordna en tid hos min nya samtalskontakt redan nästa vecka. jag tänker häva i mig energidryck och sedan ta ett städryck. ser ut som fan själv här hemma. fortfarande hemska utsättningssymptom (läkaren förstod inte hur jag hade kunnat lämna sängen med den abstinensen kroppen just nu går igenom) men jag klarar allt. jag är underbar, stark och hej och hå.

natten har varit smått kaotisk. har drömt sjuka och hektiska drömmar. ingen ro överhuvud-
taget. och ingen mjölk lika med inget kaffe. jävligt illa. jag röker istället - trots elaka hostan. och vad gör det om hundra år.

jag och nervositeten innan läkarsamtalet. jag känner mig helt plötsligt dum som bara slutat med två viktiga mediciner utan att ha pratat med läkaren. haha. men sådan är jag - jag har inte tid att tänka över saker. men om jag bara förklarar varför så ska han nog inte bli alltför arg.

illamåendet har kommit och gått under dagen. men mest är det elstötarna som har irriterat. att sätta ut mediciner är tuffare än vad många tror. det är abstinensbesvär på hög nivå. men i morgon äntligen läkarsamtal och jag hoppas på en bra och gemensam medicinplan som kommer fungera för mig.

innan läggdags blir det 10 mg paroxetin för att slippa de värsta utsättningssymptomen.

första gästbloggaren är marie och hon skriver om sin väg tillbaka. i flera år har hon levt med psykisk ohälsa, ätit all sorts psykofarmaka och gjort intox efter intox. här är hennes ord:

---

Hej på er, allas våran söta Jackie frågade om jag ville gästblogga här hos henne och berätta om min historia från djupt psykiskt mående i många år till att nu må bättre än på många år. Tänkte dra lite kort om vad som hänt under åren jag haft problem sen hur det är nu =)

Hoppas nån finner det intressant.


Jag började må dåligt när jag var 17 ungefär år 2002, det tog många år innan jag insåg anledningen till min ångest och deprission. Jag gick på handelslinjen på gymnasiet i en underbar klass med många intressanta kurser och fick nya vänner efter att ha varit mer eller mindre ensam och mobbad till och från hela högstadiet. När jag gick i 2an (2003) träffade jag en kille på en gemensam väns fest vi blev ett par ganska omgående och pendlade mellan varandra då jag bodde här i Fagersta och han i Sthlm. Efter ett par månader våldtog han mig, vilket jag inte såg det som då, som så många andra tjejer hittade jag felen hos mig själv och skylde på mig själv. Men även om jag inte insåg "felet" i det hela så fick han mig att må dåligt så jag lämnade honom.

Efter det rasade allt jag orkade knappt gå i skolan började skära mig ofta. Men ändå kämpade jag på tills en klasskompis fick nog och tog med mig till skolkuratorn, hon hotade med akut psyk för jag var i så dåligt skick men jag vägrade så jag fick börja på "unga vuxna" eller vad det hette på vuxen psyk för att slippa börja på BUP sen ganska fort flytta dit. Fick en samtalskontakt och det blev lite bättre. I 3an hade vi praktik 2 dagar i veckan hela året som en del av utbildningen. Jag fick praktik och extra jobb på OkQ8 jag storm trivdes där och jobbade en hel del medan jag gick i skolan. Sen direkt efter skolan började jag jobba massor när dom behövde extra folk och det var nästan alltid nån som ville vara ledig. Jag flyttade även hemifrån direkt efter studenten 2003 eftersom jag hade jobb och kunde göra det och ville hemifrån. Skaffade mina två katter Ozzy och Semlan, Ozzy är med mig än idag 9 år senare Semlan försvann tyvärr i Juni 2006. jag jobbade hur jag än mådde, jag försökte jobba bort det dåliga för att slippa tänka och känna. Så jag satte på mig en mask gick till jobbet och jobbade som fan, varenda dag i ett par månader. Sen jag gick jag hem och rasade ihop av utmattning för att ha hållit allt inne.

Sommaren 2004 fick jag ett heltids jobb i Gävle och flyttade till Falun där jag hade vänner som också fick jobb på samma ställe. Men jag klarade inte av att jobba längre för jag mådde så dåligt så jag blev sjukskriven och flyttade ner till Avesta för att komma närmare familjen men jag ville inte bo i Fagersta igen, sa aldrig mera Fagersta. Ett par månader efter att jag flyttat till Avesta träffade jag en tjej på Qx som kom och hälsade på mig för en helg men sen blev hon kvar och åkte aldrig hem. Vi förlovade oss ganska snart sen efter ett par år gifte vi oss. Under alla åren mådde jag dåligt upp och ner drack för mycket knaprade alla piller läkarna skrev ut. Jag fick min första anti depp i samband med att jag fyllde 18 sen rasade det bara på med mer och mer mediciner. Men ingenting verkade riktigt hjälpa jag mådde dåligt, orkade inte göra något om dagarn direkt, gjorde intox efter intox.

Våren 2008 flyttade vi upp till Umeå där frun kom ifrån för att hon längtade hem och jag ville vidare till något nytt. Alltid varit väldigt rastlös av mig och flyttat runt mycket. Där uppe hände en hel del och på våran första bröllopsdag blev jag inlagd på psyk efter att ha erkänt självmordsplaner för den kontakt jag fick på psyk. Vart inlagd i 3 månader och under den tiden tog det slut med frun för jag insåg att vi båda mådde för dåligt och jag orkade inte ta hand om oss båda som jag till viss del fick göra. När jag blev utslussad från psyk fick jag hjälp att ordna en egen lägenhet. I oktober 2008 åkte jag ner till Fagersta för att hälsa på och då kände jag hur mycket jag saknade alla här nere så jag flyttade hipp som happ ner igen, tillbaka till Fagersta där jag aldrig mera skulle bo.

Nu har jag bott här i ungefär 3½ år igen. Tiden var tung, jag åkte in och ut på psyk, men fick en underbar samtalskontakt på psyk här nu till skillnad från när jag började där alla år tidigare. Denna nya tjej fick mig att öppna mig om så gott som allt och jag lärde mig mer om mig själv på ett halvår än på alla år innan. Så småningom fick hon mig att berätta om våldtäkten och fick mig att inse att det var en stor utlösande faktor till att jag började må dåligt. Men eftersom jag aldrig insåg det själv så hade jag inte kunnat göra något åt det. Oftast svarat psykläkare och liknande att jag inte vet varför jag mår dåligt.

Jag har sedan jag gjorde min första intox december 2005 gjort säkert över 40 stycken. Bra många bara sista året. Varje gång jag blivit sämre eller inlagd har det ändrats och lagts till mediciner. Men inget har riktigt hjälpt. För ungefär en månad sedan fick jag nått infall att jag skulle sluta med alla psyk mediciner, åt 7 eller 8 sorter. Har testat det mesta i FASS genom åren så räkna upp vad kan jag inte för jag minns inte alla. Men har haft alla "grupper" anti depp, ångest, sömn, stabiliserande, anti psykotisk, medicin mot adhd osv. Har förr gjort försök att sluta med vissa mediciner men alltid total brakat fort. Men nu en månad efter att jag slutat mår jag bättre än sedan jag blev sjuk för ungefär 10 år sedan. Jag har inte haft nått hopp om att börja må bättre eller orka med ett jobb igen. Inte trott på mig själv och trott om att minsta små sak går fel så rasar jag totalt ner i ett svart hål. Men efter att ha slutat med alla mediciner har jag ett helt annat lugn i kroppen och är faktiskt stabilare utan medicin än med. Jag har tagit steget och ska börja arbetsträna igen nästa vecka. Vill inget hellre än att komma ut i jobb igen och ha något och göra.

Med denna historia vill jag berätta att hur svart det än är och hur lite man än tror på sig själv så kan det ändras på olika vis. Jag säger inte att en medicinfri vardag är lösningen för alla men för mig var det ett steg som gjorde saker bra mycket bättre. Jag är medveten om att jag kan bli sämre igen och behöva någon medicin men jag ser inte på allt som svart eller vitt längre utan att det kan bli en liten smäll men jag hanterar det på ett bättre vis. Jag hoppas på att komma framåt och börja jobba igen så småningom. 

Tack för att ni har läst och vill ni nå mig så bara fråga Jackie =)

inget illamående på hela dagen. hejja. men nu börjar elstötarna och jag hatar abstinens-
besvär. jag har dock läst att sätta ut paroxetin är bland det värsta en kan gå igenom. jag läste om en som under tre år hade satt ut den för att slippa de hemska utsättningssymptomen. men jag tänker inte ge mig och elstötarna är så vanliga att jag vid det här laget är van.

annars har dagen varit fin. lite rastlös och stillastående. men orken finns inte riktigt där. jag har mest umgåtts med siri som under nästan hela dagen har velat ligga bredvid mig i soffan. fina sirikatten. selma har mest levt rövare. bl.a. har hon lekt med vattenskålen vilket resulterade i vatten över hela golvet.

i morgon ska jag på allvar ta tag i städningen och på onsdag blir det äntligen läkarsamtal.

illamåendet släppte i går runt klockan 01.00 och jag kunde somna. men boken är tung och gör mig tankspridd och angstig. borde kanske inte läsa den. jag tror jag väljer en pepp-bok istället. det är visserligen en viktig historia berättad med ett vackert språk. men världen är förjävlig och jag orkar inte alla gånger.

dagen är tom. inga planer. men jag ska försöka gå en runda med dammsugaren åtminstone. det skulle behövas. och det kommer bli gjort om orken finns där. jag hostar fortfarande till en förbannelse och huvudvärken är inte snäll just därför.

åh. dessa hemska utsättningssymptom. jag tog precis 10 mg paroxetin och hoppas på att det kommer lugna ner sig innan det är dags för sängen. jag tänker inte ge med mig.

självklart har jag inte slutat med dem tvärt - utan jag har under en längre tid trappat ner.

puh. jag är så illamående och kallsvettas. jag har idag slutat totalt med mina antidepp och vilken pärs. och nej - det kan inte vara något annat än utsättningssymptom. jag ska på onsdag börja med nya mediciner och därför sätter jag ut en del av dem jag äter nu. 

jag har skrivit en prydlig lapp med saker som ska tas upp med läkaren på onsdag. skriver jag inte ner det så kommer jag glömma mer än hälften. blir alltid så stressad på läkarsamtal och då sviker minnet. men jag känner mig pepp på medicinbyte och förhoppningsvis viktnedgång. och självklart få ordentliga mediciner som hjälper mig få bukt på den elaka ångesten. och så behöver vi se över mina sömnmediciner - då jag i långa perioder inte sover särskilt mycket alls. och det i sin tur gör ju att det psykiska måendet försämras.

nu dricka mer vatten och kallsvettas en stund i soffan. dagen är annars fin. väldigt fin.