jackie.

igår var datumet, den 12 augusti, fyra år sedan den dagen år 2010 som jag bestämde mig. jag tog antabus några månader, men såg det mest som stödhjul i början. sedan började jag cykla på egen hand. men för inte så längesedan tog jag antabus igen, då jag kände att risken att börja missbruka igen närmade sig. men nu - ingen antabus.

nu säger huvudet att det luktar underligt i badrummet. i just det rummet han befinner sig. jag har ingen aning hur jag ska tolka eller hantera detta. tragiskt att min hjärna är så svag.

psykologen är sjuk. helt okej, tänkte jag när han ringde i morse. fick en extra tid nästa vecka, på måndag. det kändes jättebra. efter ett tag pallrade jag mig upp ur sängen för att traska ner till hälsocentralen för att lämna blodprover. snöhalkigt och inget kaffe i kroppen. men tänkte använda situationen till ett s.k. beteendeexperiment och faktiskt våga säga att jag är fruktansvärt nålrädd. först tänka igenom alla de saker som jag tror ska ske när/om jag säger att jag är nålrädd och sedan efteråt gå igenom vad som egentligen skedde, vilka reaktioner jag fick o.s.v. jag fick ur mig att jag var väldigt nålrädd och sköterskan lyssnade på mig och bemötte mig hur bra som helst - ingen katastrofhändelse alls. så nu kommer det bara bli lättare och lättare att våga säga att jag är nålrädd i framtiden, är tanken åtminstone.

efter att ha lämnat sju jävla rör blod gick jag till konsum och där dog jag när jag stod i kassan. i ren panik kastade jag ner ett cigarettpaket på rullbandet - inget jag överhuvudtaget behöver förklara eller försvara. jag ringde sedan nina och det värsta lade sig en smula. jag tuggade en stesolid och rörde mig sedan sakta hemåt. vinglade som ett fyllo och kroppen lydde mig knappt. men hem kom jag och när jag väl stängde och låste ytterdörren infann sig det där trygga hemma-lugnet. kaffe, cigg och ringa nina igen. att få prata med henne, skratta med henne och att höra hennes röst lugnar mig något otroligt. plus hennes nattliga äventyr - oslagbart. världens bästa och starkaste människa; nina, min flickvän.

psykologen är sjuk. inte helt okej, tänker jag nu.

åhå. livet knakar och brakar. och jag ska lära mig att hantera det. gick inte särskilt bra just denna kväll, inga självskador, men psykbrytet från den innersta kärnan. men skam den som ger sig. jag måste våga involvera nina när sådana här situationer uppstår. "men inte kan jag väl sänka henne med mina problem, ringa och the ugly cry:a, hej, det är trigger-girlfriend som ringer och liknande." men - riktigt så fungerar det inte. sakta med säkert börjar jag inse det. att det som "fungerat" förut, att stänga ute människor, inte är en särskilt bra lösning. det innebär att jag behandlar mig själv som ingenting och att mina nära och kära far jävligt illa. och det sista jag vill är att utesluta den vackraste människan i mitt liv - kärleken jag älskar. 

hade det här varit för bara några månader sedan - så hade jag befunnit mig på akuten/iva/psykakuten. så jag vill gärna peppa mig själv litegrann. just ikväll, efter en lång stund, fick nina nå fram till mig och det var hemskt otäckt - men som ett mjukt knytnävsslag rätt över ansiktet. ett viktigt och riktigt uppvaknande. jag måste göra det här för min egen skull. för det kommer  bl.a. även innebära att min omgivning blir tryggare.

psykologen i morgon - kunde faktiskt inte ha passat bättre. en fantastiskt ventil även där.

har varit ute och lufsat en timme i den snöiga skogen. fann flera helt orörda stigar. underbart. jag slängde mig även ner och gjorde en snöängel. absolut inte något jag ångrar. 

påväg hemåt slår det mig att jag befinner mig nästan exakt där jag var ett knytnävsslag ifrån att bli våldtagen. det var första skoldagen i nian. blev tvingad ner i diket och sedan in i skogen. egentligen är det mest fragment. men hade jag inte slängt fram höger knytnäve - ja, vem vet. jag sprang hela vägen hem.

berättade för mamma som ringde pappa som var på jobbet, tror jag. minnet, ni vet. men något jag verkligen minns är att innan jag och pappa åkte till polisen så bytte jag kläder; från svarta långbyxor och svart långärmad tröja - till kort kjol och urringat linne. hur skulle polisen annars tro på mina ord*.

*ärendet lades ner. direkt.

OBS! KAN VARA TRIGGANDE!

att ha blivit munknullad av kuk, mot sin egna vilja, i nästan hela livet sätter förstås sina spår. fler och fler minnen vaknar till liv och försvårar min vardag ytterligare, att borsta tänderna har blivit ett hemskt projekt. borsta, hulka, borsta, spy, hulka, borsta. och sjävklart är jag envis och vägrar lämna badrummet utan renborstade tänder. morgon och kväll. behöver jag ens nämna att mina tänder inte får den egenvård den behöver. näe, tänkte väl det.

och du, ditt fega kräk. du som bl.a. munknullade mig långt innan jag ens hade tappat mina mjölktänder - en sisådär hundratusentals gånger per dygn under en dryg helg. du försökte senare ta ditt liv och du lyckades. jag tror inte ens att du förstår hur provocerande det är. det faktum att du lyckades med någonting som jag försökt med, fler gånger än vad jag ens minns, men aldrig lyckats med. vilket jag idag är tacksam över.

mitt egna värde, mitt jag. det försvann den där första gången just du höll för min mun och tvingade mig att svälja. tvingade mig till att gå med på vad du än kände för att göra med mig. det är inte särskilt konstigt att jag har låtit min egna kropp vara en gratis leksak för andra - många nästan identiska med dig. ibland totalförstörd, ibland dyrkad. aldrig min egen.

och jag antar att det är nu jag ska ta min jävla beroendeframkallande behovsmedicin, sluta älta, sluta vara till besvär, sluta tvinga på andra mina problem, gå vidare och befinna mig i nuet. men istället är det nu jag säger förlåt.

kanske kunde mitt liv bli bra, bättre, bäst om du slutade använda mig som ditt värddjur.

det finns så mycket som inte är okej att prata högt om, erfarenheter som är tabu och känslor som inte bör finnas. jag går runt med allt möjligt - dåtid, nutid, framtid. men ingenting som faktiskt är på riktigt, tydligen. jag vill inte ens tänka på hur många fler som har hamnat i exakt samma dike som jag, och som även de blir ignorerade.

men att samtidigt kunna avdramatisera trauman genom humor tänker jag är viktigt. inte för att skoja bort det, göra det till nonsens - mer för att kunna hantera det och attackera det från flera håll. som att ha tusen ögon. jag och nina pratar om allt och ingenting - i olika stämningslägen. om allvarligt trasigt inuti och om magknipsskrattande filmidéer. något jag aldrig trodde kunde ske - ett sådant möte med en annan människa. 

de som vet säger att det är nyårsafton i morgon. jahopp. alltså blir det sovkläder och göra ingenting. så skönt. jag orkar inte mer än så. vara hemma själv med katterna (inte ensam, det är stor skillnad där) och bara vara. det blir ju nytt år varje år, har jag förstått det som.

att bokstavligen rota runt i gamla minnesbilder kan sluta i knytnävsångest. jag har fortfarande inte gjort någonting åt det. håller minnet kvar - så att det syns och blir självdestruktivt. jag kan just nu inte bryta det. som att peta på ett blåmärke om och om igen - bara för att se om det fortfarande gör ont. det gör fortfarande ont.

fina samtal med finaste nina ger mig skratt och pepp. trots det skeva i allt som sker runt omkring oss. en kulspruta med kärlek - en fantastisk attack. det var omöjligt att söka skydd. det var meningen att vi skulle träffas mitt i prick. 

kaffe ger mig huvudvärk - men det är det jag är sugen på hela tiden. det och onsdag.

sov bort hela dygnet i går. sanning. antar att det behövdes plus att sängen som erbjöds är den skönaste någonsin. nu vaknade jag klockan 04.00 och kunde absolut ha somnat om. men ville upp till kaffet, cigaretterna och musiken. sova kan en alltid göra senare om det så behövs.

hos psykologen far min ångest upp i taket och ner i golvet i en jävla fart. men som oftast kommer jag därifrån med stadiga fötter. bara så förbannat (ja, jag tänker använda det ordet) orättvist att det är jag som ska behöva ta det här straffet för ett brott jag aldrig har begått. 

de fysiska minnena börjar ta över allt mer och då får jag sådant ångestpåslag att jag gapskrattar och förlorar mig i ingenting. händerna krafsande runt halsen, rösten, att vara en sådan liten kämpandes mot en sådan stor. alla dofter, ljud, solen, månen och tårarna som slutade rinna. ryggsäcken, med mina övernattningsgrejer och leksaker i, som jag bar på mig dygnet runt - för att snabbt kunna hoppa in i bilen så snart helgen var slut. 

och typ där, där satte jag ribban för den här helgen. men det blev bio igår - peppande minne.

då bodde jag på västkusten, i göteborg. under en längre kort period hade jag börjat minnas otäckheter som jag hade svårt att ta på allvar. men de hemsökte mig dag som natt - och en dag accepterade jag dem; jag hade som litet barn blivit utsatt för grova sexuella övergrepp under en helg i en sommarstuga långt hemifrån. 

helt plötsligt handlade allt om att supa och glömma allt. det var jag bra på. missbruka sex för att få bekräftelse, hela baletten. där någonstans blev jag såpass distansierad från verkligheten att jag gömde alla räkningar och hyresavier i en låda. inte medvetet, tro mig, ni som fortfarande tvivlar. jag var sjuk. nu inser jag att redan då var jag sjuk, psykiskt jävla asinstabil. allt hade gått för långt.

självskadandet kom in i bilden. benen fick sig några ordentliga omgångar och stora tog hand om mig, min panik, min icke-sömn, mina skakningar och mina sår. gemensamt, efter en natt med icke-sömn och knivskadade lår, bestämde vi att jag skulle ringa närmsta vårdcentral och be om hjälp. 

sjuksköterskan som jag fick prata med var fantastisk. jag sa efteråt att jag skulle skicka ett tackkort och blommor till henne, men det blev tyvärr aldrig av. hon bad mig att ta mig till psykakuten snarast, hon ringde t.o.m. dit och berättade för dem att jag var påväg in. 

jag och stora tog oss till psykakuten på östra sjukhuset. där var det lång väntetid och en annan patient i väntrummet frågade om jag var där för benso. jag skakade nervöst på huvudet och hade ingen jävla aning om då vad benso var för något. jag fick prata med en läkare som skickade mig därifrån med ett recept på antidepressiv medicin; cymbalta.

jag tror att det gick en månad. två personer hade flyttat in i lägenheten med mig. trots alla obetalade räkningar i lådan - som jag förträngde och inte visste fanns. ni förstår ju att det hela slutade i kaos.

den jag hyrde lägenheten svart av, var en tungt kriminell snubbe, väldigt trevlig, missbrukade och sålde själv och han berättade att han hade polisspan på sig - så vi skulle hålla ytterdörren låst.

en tidig morgon vaknar jag och en vän av att någon försöker bryta sig in igenom ytterdörren - det bankas, sparkas och slåss på dörren. jag förstår ju direkt att han jag hyrde lägenheten av hade upptäckt att bl.a. hyran inte hade betalats på några månader och nu skulle han "jävlar ha tag i mig". jag drog en lögn för min vän om att vi inte skulle öppna dörren för att de utanför bara var höga och att de snart skulle gå. 

kanske en timme senare smyger vi ut ur huset bakvägen och tar oss till spårvagnen. min vän åker till skolan och jag förstår där och då att mitt liv är slut. det här kommer jag inte levande ur. jag sväljer ett hundratal cymbalta med en folköl och känner mig tillfreds med att snart dö.

men så blir det inte - jag tar mig själv till psykakuten. och efter lite om och men får jag sluddrande ur mig att jag tagit alla mediciner jag hade hemma. jag hamnar snabbt på akuten och får dricka kol, sedan mava för observation under en natt och till slut inlagd på psyk i fyra månader.

 

den sjuka jag förstörde för så otroligt många människor i min närhet. jag ber verkligen om ursäkt och jag önskar att allt både hade börjat och slutat annorlunda. då hade jag inte dragit med så många fler i mitt fall. förlåt.

än i dag drömmer jag mardrömmar om att han jag hyrde av ska få fatt i mig. än i dag drömmer jag om att kunna ge tillbaka allt det jag tog för de som stod mig nära. än i dag.