jackie.

alldeles strax dags för kvällsmediciner. det kan inte vara meningen att jag ska behöva äta alla dessa mediciner. det är rätt vidrigt, hur många tabletter jag sväljer varje jävla dag.

åhå. våren är här idag. kaffe på balkongen i solen. i huvudet planerar jag vilka plantor som ska köpas in och vilka krukor .o.s.v. som ska upp på väggen och ner på golvet. underbar känsla. behöver även köpa en ny plastmatta att ha där ute. tänker mig en knallgul. det kommer bli himla bra. 

jag har en och en halv arm som kliar non-stop. har mig själv att "skylla", jag vet. men det irriterar mig att den hela tiden påminner mig om gamla tider. nya tider. jag börjar öva på att ha kortärmat offentligt. den sena bussen hem igår, som var nersläckt, var en ganska lätt exponering. men samtidigt - i am not my skin.

måendet far upp och ner, hit och dit. låter mig påverkas av det yttre alldeles för mycket. vilket jag inte ska göra. det är som liksom nästan förbjudet just nu. men det är så svårt. det jag behöver nu är balans. balans i mig själv, i mitt liv. det kan inte vänta tills jag är död. för det kommer innebära att jag dör om ungefär tre veckor. missförstå mig rätt. 

spenderade hela helgen i staden vid havet. fler dagar än vad jag hade tänkt. men jag vandrade från vänner till vänner och sista bussen hem gick alldeles för tidigt, så jag sov över här och var. kom hem sent igår kväll - en dusch och sedan slocknade jag på tre röda.

jag har haft en fin och leende dag idag. men nu kommer all oro. knytnäven. så fort kvällen kommer - det slår aldrig fel. och jag vill fan inte bensoknapra så fort det rasslar runt klor i kroppen och huvudet. men jag behöver samtidigt hålla mig ovanför ytan, för att kunna fortsätta den här, i nuläget, trevliga resan. allt eller ingenting.

psykologsession på torsdag. och ja - det ser jag fram emot. om en nu kan uttrycka sig så.

åh. jösses. ikväll blir det fest för damen. har länsat systembolaget på alkoholfritt och fyllt min pillerburk med behovsmediciner. och har kortärmat. fan, vad jag behöver detta känner jag. 

hos psykologen har jag inga problem med att vara ärlig. inga känslor, men ärlighet. vi pratade mycket om mina problem med att sätta gränser. hur jag gång på gång låter någon annan ta över mig. min kropp. mina tankar. och hur illa jag behandlar mig själv - ingen kärlek där inte. det är t.o.m. så att min pappa har ringt mig och med kärlek tryckt ner mig på en stol och förklarat för mig att jag går före alla andra just nu. att jag måste lägga allt fokus på mig och mitt. alla andra förutom jag verkar ha uppmärksammat problemet.

ångestshoppade lite efter sessionen med psykologen. inget dyrt. men det kändes lyx.

dessa ständiga humörsvängningar; från lugn till tårar till ilska till skratt till ångest and so on.

det är staden vid havet och psykologen i morgon eftermiddag. jag är hursken och trött efter den, för mig, långa dagen och borde därför redan nu göra natt och krypa ner under täcket. men ångesten, som bet sig fast inuti bröstet, oroar mig. jag knaprade behovsmedicin illa kvickt och hoppas att den kickar in snart. 

...och tills dess kan jag styra med alla kvälls-/nattrutiner. 

morgonen är min tid på dagen. då mår jag som härligast. allt är nytt och ännu en gång. en fin melodi på repeat. jag drar på musik, gör kaffe, donar med katternas morgonrutiner, tar en cigarett och går runt i sovlinne och håller verkligheten på lagom avstånd.

---

men nu har tankarna börjat väcka varandra, hetsa upp varandra. de stimmar så högljutt och knytnäven vaknar. knytnäven som i knytnävsångest.

men jag håller fast vid min morgon - varje morgon.

dagarna bara far förbi. har inte alla mediciner jag behöver ha, här hemma. de bara måste komma till apoteket i morgon. kroppen gör upprör. vet inte ens om det gör ont, kittlas eller dödar. huvudet bara brusar och sprakar. så jag har nu bestämt att i morgon ska jag vingla ut och iväg och köpa mig en bukett med tulpaner. 

för det mesta är det blankt. ett helt orört vitt papper. en centimeter ovanför pappret slår jag runt med kritorna. inte nudda. inte visa. mest vara prydlig, sansad och användbar.

nedstämd och ostämd. det krafsar där innanför och jag väntar på knytnäven. jag har inte ens orkat ta min mina okompletta morgonmediciner än. ingen behovsmedicin heller. fastnade här efter att pappa kört mig fram och tillbaka till willys. och här sitter jag. med en klump i magen, oceaner bakom ögonlocken, en mugg kaffe och alldeles för många frågor. 

tvätta, städa och få dagen att gå. måste få hem mina mediciner senast onsdag - annars kommer det bli en jävla abstinenskrock i kroppen. tänker jag mig åtminstone. streptokockgrottan har läkt fint. eller ja, påväg dit iaf. annars har jag ännu en kur penicillin på recept. burken kostar 300 jävla kronor - aldrig att jag hämtar ut den i onödan. oh no. visst, blir ju rabatt iom högkostnadsskyddet - men principen. haha.

jag letar efter ting som närminnet har raderat. helt meningslöst. eller egentligen helt fantastiskt underbart. beror på vilka glasögon jag har på mig. men det finns andra vis, andra gamla knep. 

vaknar och har ingen om vart jag är någonstans. det händer alldeles för ofta och jag letar runt i sängen efter något att skydda mig med. och den där lukten av fuktiga textilier. erase and rewind, tack.

session med psykologen i dag, i staden vid havet. måste komma ihåg att få på mig kläder och sedan kolla brevlådan för att se så att jag har fått min kallelse plus bussbiljetter. helst innan bussen går då. hittills har jag bara orkat med att kissa, ta på mig en kofta, göra kaffe, ta en cigarett på balkongen och sedan stoppa in en snus. de skulle kunna kalla mig för blixten.

vårsolen uppskattar jag något otroligt. men sedan kommer den där sommaren som enbart gör mig deprimerad. har pysslat i ordning lite halvdant på balkongen. filt och kuddar. nu fattas det en plastmatta och plantor. möjligtvis en större pall att ha som extrabord. jag vet inte. måste åtminstone hitta ett sexigare askfat. diskret och kattsäkert.

jag är trött och ovan vid att ingen kommer och tjatar om mat, mediciner och läkarsamtal. vilket bl.a. resulterar i att jag glömmer ta mitt heracillin som jag ska. men äsch. 

nu blir det ännu en kopp kaffe, mitt alldeles egna kaffe, och några avsnitt av the walking dead.

hemma och det känns så skönt - trots allt damm och den gigantiska tvätthögen. jag skulle ha gått upp klockan 07.00 i morse och börjat tvätta. men sov till sådär 14.00 istället. respekt. mitt alldeles egna kaffe och min alldeles egna självmordssäkra balkong. går inte att beskriva i ord. mer i smaskiga grimaser.

har en liten hemlig tanke om att jag ska få på mig kläder och faktiskt kolla om det finns några tvättider kvar idag. men först blir det kaffe och cigaretter på den fantastiskt vårvarma balkongen, tillsammans med siri och selma.

åka tillbaka till avdelningen idag då. plocka stygn och sedan skrivas ut imorgon. känns väldigt bra - jag är färdig med slutenvården. det jag dock kommer sakna är de lagom hårda madrasserna i sjukhussängarna. underbara, jag svär. ska även flirta till mig minst två tuber av deras fantastiska hand- och hudkräm. 

och det är så enkelt att trampa upp gamla igenvuxna stigar. självföraktet. bekräftelsen.

har hanterat hemmatiden väldigt bra än så länge. är tankarna som skriker efter uppmärksamhet - men hittills har de fått skrika på. de är svagare än vad jag är. jag skriker högst. och jag vet att k jobbar natt i helgen och det är väl den personal som förstår sig på  mitt språk allra bäst. trots att jag ljuger om och om igen. 

jag har två nätter kvar att spendera i min egna säng - innan det är dags att åka tillbaka till tjugofyran. ta stygn och sedan spendera en natt på avdelningen. och det magiska på måndag; utskrivning. handleden har dock börja lukta och grönkladda igen - så möjligtvis en till kur heracillin = mer kli i fitty. verkligen hurra.

och bekräftelsen är så ordnad. en trygghet i sig. allt för att överleva, honey.

hemma. så himla skönt. ska tillbaka till sjukhuset på söndag och sedan skrivas ut på måndag. finns ingen anledning för mig att vara kvar på avdelningen. och jag är rätt hundra på att läkaren håller med. några medicinjusteringar och sunda tankar ska hjälpa mig på vägen. 

det har varit mycket gråt, skrik och ångest de här veckorna. men också en massa skratt och kärlek. det är det jag packade med mig hem. ska alldeles strax ta den där eftermiddagsvilan jag är ordinerad, haha. städning och uppackning är avklarat och balkongen har fått en liten vårskrud. 

har en lång jävla resa framför mig - det är jag väl medveten om. men låt detta bli min sista inläggning. och skräddaren tänker jag inte fortsätta vara stammis hos. samtidigt har jag en twisted tanke om att min arm inte är komplett. kan inte riktigt förklara hur jag menar, förstår det inte själv faktiskt. hepp.