jackie.

nu är jag ordinerad att dra ner på tempot. jag ska fokusera på psykologen och socialträningsgruppen. punkt. visserligen egentligen mitt eget beslut - men samma hade tänkts från min arbetsterapeuts sida. ska träffa psykologen i morgon också - prata vidare om det som sker och inte sker i mitt liv just nu. det där bottenlösa hålet undviker jag helst. 

renbäddad säng plus nyduschad lika med vardagslycka. jag är trött trött trött - men ska försöka hålla mig vaken åtminstone en timme till. ska inte iväg förrän klockan 10.00 i morgon. skräddarens assistent ska plocka stygn och dra bort sjutton lager tejp. sedan hem - en kaffe tänker jag. och sedan går bussen till psykologen klockan 13.15. hela jävla plånboken är full av sjukresebiljetter från landstinget. 

dagen vände helt plötsligt - då jag fick en vänförfrågan på facebook. där var hon. hon som jag har spenderat tusen tankar på i några år. undrat vart hon tog vägen. varför det blev så tyst. en sådan där person som inte går att glömma. även om du så skulle försöka. 

tack för att du letade reda på mig. 
och du vet ju förstås vem du är. ♥

en virrig dag. tänkte när jag vaknade att det fortfarande var helg och tyckte det var skönt att veckans resor till sjukhuset låg en bit framför mig. men icke. i morgon är det redan dags att träffa arbetsterapeuten och prata om allt det jag skulle ha gjort för att få rutin på mat och sömn - och jag har inte gjort någonting av det. likgiltigheten och orkeslösheten. 

istället går jag runt med sår som varar och luktar illa. haha. men inte ens det orkar jag bry mig om. musik, kaffe, snus och mentholbloss på balkongen - det är det som orkas med. för det är pepp. kolla på film ibland när koncentrationen finns och rastlösheten vilar. för jag vill bara vara hemma.

och jo - fick tre kallelser idag. brevbäraren måste tro att jag inte gör annat än vårdas (vilket iofs är ganska sant). och äntligen en tid hos läkaren. i början på november. så nu är det dags att skriva ner alla tankar på en lapp - som jag sedan får läsa innantill hos läkaren. annars glömmer jag bort allt.

nu ska jag vingla ut (tack lamotrigin) i köket och veva ihop en stor mugg kaffe och sedan blir det menthol på balkongen. en gång vinglade jag faktiskt in i kylskåpet - handtaget lossnade och jag skar upp hela armbågen. mehehe.

det är mig en underlig dag idag. ont lite här och var. ångest hit och dit. sömnig och rastlös om vartannat. försöker hitta en stillhet som inte är ingenting. men det verkar vara en omöjlighet. tur att det finns lugn i att ha siri och selma omkring sig. det kanske är svårt att förstå - men de är mitt syre. fick en ordentlig utskällning en gång när jag försökte förklara att det var siri och selma jag levde för. än idag kan jag inte förstå hur det kan vara så fruktansvärt provocerande. 

försöker hitta pigghet i koffeinet. men det fungerar aldrig för mig. inte ens de där extra starka koffeintabletterna. och jag har redan halvt om halvt vänt dygnet - då jag somnade väldigt sent i morse och lämnade inte sängen förrän klockan 13.00 idag.

sängen bäddar jag alltid så fort jag lämnar den - just för att jag inte ska krypa ner under täcket igen. det blir som ett misslyckande att först bädda och sedan lägga sig och fara runt där ännu en gång. och det funkar. dock är soffan vansinnigt svår att ignorera. och just nu insåg jag vilka fruktansvärda problem jag har. min hand är fortfarande svullen. så, hej då.

 

en timmes sömn. har legat i sängen i sådär drygt två timmar och snurrat runt under täcket. nu gav jag upp - gjorde koffeinfritt kaffe, på med elliphant och en menthol på balkongen.

i måndags när jag var hos skräddaren och hen inte brydde sig om att ge någon egentlig bedövning när hen sydde ett x antal sårskador - så fick jag liksom nog när jag väl kommit hem, landat, hittat fokus och tuggat stesolid. det var ju inte direkt första, eller sista, gången jag blivit behandlad så förnedrande. så idag ringde jag verksamhetschefen på hälsocentralen och framförde min kritik och ifrågasatte hur pass nyuppdaterade personalen på bygget var inom psykiatri och självskadebeteende. hen mm:ade och hm:ade lite och avslutade med att säga att jag anteckningar i din journal att du vill bli vänligt bemött. och jag min dummer som trodde att det ingick när en är en patient som faktiskt betalar för att få vård.

 
jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta härifrån. jag vill förändring - men behöver rikta orken åt ett annat håll. försöker tänka ut hur jag kan kombinera det här. funderar på att eventuellt kontakta lokaltidningen och be verksamhetschefen ställa upp i en intervju/debatt med mig.

kom gärna med tips och förslag (och lite pepp). jag vet att vi är flera som på ett eller annat vis kämpar oss blodiga för att förändra (psyk)vården och dess s.k. "behandling" och "vård".

---

edit: fick ett tips om inspektionen för vård och omsorg (ivo).

en ogenomtänkt trippelvolt och jag hamnade på ruta ett igen. attans.

jag är efter alla dessa år helt likgiltig inför min rehabilitering/terapi and so on. det ska in och ut med mediciner, samtalas med ett och annat pucko, pratas med tusen olika läkare på ett och samma år, socialtränas och lpt:as. jag undrar till vilken nytta. 

jag vandrar runt ruta ett och rätt som det är tar jag ett skutt in och hamnar där igen.

---

nu tänkte jag åtminstone försöka mig på att tvinga koncentrationen att se en film med mig.

idag har jag gjort allt för att hålla mig sysselsatt och på så vis hålla tankarna någorlunda i ordning; dammsugit, skurat badrum, diskat, tvättat, bäddat med rena sängkläder och duschat. har även hunnit med ostörd vila i soffan. nu är jag overkligt trött och skulle kunna somna på tre röda. egentligen borde jag väl göra det. gå och lägga mig nu när jag är så trött. men jag vet ju med mig att det är lika med vakna mitt i natten i ett kaos. eller så tänker jag att jag kommer vakna mitt i natten och då göra en koffeinfri kaffe, ta med mig snuset och kolla på en film i soffan. behöver gå en kurs i optimism. eller bara förvänta mig det värsta - och sedan bli glatt överraskad när något bra sker. ni märker ju själva hur stadigt jag står på jorden.

i morgon staden vid havet och arbetsterapeuten lika med åka buss lika med lugnar mig.

sömnen har blivit otäck. det är de krafsande händerna, som bokstavligen, spökar. de gör mig livrädd och panikslagen. tappar (impuls)kontrollen totalt. samtidigt som sängen känns som en trygg plats. snälla, låt min säng vara. 

men just nu har jag ändå ingen ro att ligga kvar där. jag blir vaken en stund tillsammans med kaffet och snuset - någon halv cigarett då och då, trots hostan.

"tror du att andra tjugosjuåringar håller på såhär, eller?!"

"ingen idé med bedövning. det tar bara sådan onödig tid."

"är det dina kompisar som har lärt dig det här?"

"vill du ha med dig den här äckliga handduken hem?"

den skyddande fasaden har börjat spricka. och jag kan inte hantera det utan vapen. och jag antar att det är därför jag knappt har fått en blund i natt. nu rusade jag ännu en gång upp ur sängen - men den här gången gjorde jag kaffe och tog en menthol på balkongen. pälshjältarna är vakna med mig. alla de där extra sinnena de har.

sov bort hela dygnet i går. sanning. antar att det behövdes plus att sängen som erbjöds är den skönaste någonsin. nu vaknade jag klockan 04.00 och kunde absolut ha somnat om. men ville upp till kaffet, cigaretterna och musiken. sova kan en alltid göra senare om det så behövs.

hos psykologen far min ångest upp i taket och ner i golvet i en jävla fart. men som oftast kommer jag därifrån med stadiga fötter. bara så förbannat (ja, jag tänker använda det ordet) orättvist att det är jag som ska behöva ta det här straffet för ett brott jag aldrig har begått. 

de fysiska minnena börjar ta över allt mer och då får jag sådant ångestpåslag att jag gapskrattar och förlorar mig i ingenting. händerna krafsande runt halsen, rösten, att vara en sådan liten kämpandes mot en sådan stor. alla dofter, ljud, solen, månen och tårarna som slutade rinna. ryggsäcken, med mina övernattningsgrejer och leksaker i, som jag bar på mig dygnet runt - för att snabbt kunna hoppa in i bilen så snart helgen var slut. 

och typ där, där satte jag ribban för den här helgen. men det blev bio igår - peppande minne.

ingen sömn - som vanligt. men idag har jag bestämt mig för att enbart fokusera på höstens färger. alla färger. tänka på allt och alla vackra i mitt liv. det som pirrar som kolsyra i hjärtat. 

förkylningen börjar klinga av. tror jag. ska inte säga något. den kommer säkert mörda mig ikväll bara för det. spela roll. grått och regnigt ute. faktiskt mysigt. mest för att jag inte behöver ge mig ut. och jag väntar otåligt på att mörkret ska komma - då tänder jag ljus i hela lägenheten. det lugnar och gör att mörkret inte skrämmer så värst.

blev ingen arbetsterapeut idag. hade inte fått någon kallelse med bussbiljetter. och jag har inte råd att betala bussresan på egen hand. men i morgon blir det grupp och sedan psykolog. emellanåt finns terapipeppen där. men mest vill jag sova. dagarna är så fruktansvärt långa. jag tog en dusch förut och tänkte att det åtminstone skulle ta trettio minuter av dagen. det tog tio minuter. fan. 

aviga känslor sprattlar omkring i kroppen. tankarna i huvudet verkar också ha myror i brallan. kan inte landa - kan inte heller njuta av flygturen. jag har ännu en gång satt mig i en vrå i ingenting. söker lugn i behovsmedicinerna. orkar inte hantera ångesten, och allt det andra, på något annat vis. 

jag drömmer att jag självskadar sådär fantastiskt våldsamt väldigt ofta om nätterna. varannan gång vaknar jag med besvikelse och de andra gångerna vaknar jag och andas ut när jag kollar på armarna. och i det vakna livet finns inte ens någon ork till att självskada. i ingenting stannar tiden och energiflödet.

 

någon som kan rekommendera någon av lushs parfymstift? jag har "breath of god" sedan innan, men skulle vilja ha någon mer doft. alla är ju veganska, så det spelar ingen roll.

jag blir väldigt upprörd och ledsen över att ni har selektiv hörsel.
prydnadsöron dödar människor.

jag kan inte släppa det - att en väljer bort sina vänner för att med öppna armar välkomna en våldtäktsman in i sitt hem och liv. en man med flera våldtäkter bakom sig - säkert framför sig också. det äcklar mig och det gör mig ledsen att ett barn hamnar mitt i detta.

 

i mitt lugna kök hänger ett fult dagsschema som jag inte klarar av att följa. det skulle kunna vara punkten vila. och promenad kan jag väl gå med på. men jag har ingen ork till att orka. jag vill mest pleasa alla runt omkring som tycker att det lyser om mig och att jag har sådan styrka. jag försöker förklara att allt ändå kommer ta slut någon gång. och ingen kan argumentera emot. men det är fel att mörda - även sig själv. och ännu en gång; ingen behöver ringa 112.

sömnen har samarbetat otroligt bra under natten. och det var på tiden - var helt slut, både fysiskt och psykiskt. är så mycket i rörelse nu - som får mig att vingla runt med balansen sovandes. men nu har jag laddat med sömn och fantastisk höstsol och jag hoppas på ny energi. men jag vet så mycket. som är så självklart. som vad jag ska bli när jag blir stor.

 
alldeles strax blir det kvällsmediciner och på med bekväma sovkläder. 

väldigt lite vill jag ha en våldtäktsman nära de jag älskar allra mest. just saying.

ungefär precis nu brast alla mina gränser och det skydd jag har satt upp. jag är mitt inne i någonting, där jag med all kraft och kärlek jag har, kämpar mig blodig för en av dem jag älskar allra mest. men proportionerna är skeva och inga ord betyder det de ska. det här skadar enbart den som faktiskt behöver skyddas. 

bussen till staden vid havet går klockan 09.15. och vad jag ska göra fram tills dess är ju frågan. sömn var tydligen inget alternativ. det blir liksom musik och cigaretter på cigaretter. har ingen koncentration till tv och böcker. och det är ju fan så typiskt. förbannade ångest. 

en till mugg med koffeinfritt kaffe och några menthol på balkongen. tur att katterna är vakna med mig. och ibland kan jag lura kroppen till sömn - genom att lägga mig i soffan.

sömnen har hållt om mig i princip hela natten. jag är redo att förlåta sömnen för allt. allt var säkert mitt fel. förlåt. det finns faktiskt pigghet och energi i kroppen. och då med enbart en mugg kaffe i systemet. tankarna vågar tänka framtid och jag sjunger högt och förfärligt.

men trots allt kramar ingenting hårt om lungorna.

tänk all information en har om personer. sådant som de är rädda att bli dömda för. så lätt att låta orden susa ut mellan läpparna.

nästa vecka kommer se annorlunda ut än vad mina veckor annars brukar göra; ingen mer aktivitetsgrupp på tisdagar, utan nu blir det istället utåtriktad aktivitetsgrupp på torsdagar. har även flyttat psykologtiden till torsdagar, för att det ska bli mindre resande för mig. bussen till staden vid havet tar en och en halv timme. och i november drar socialträningsgruppen igång. den kommer pågå i tio veckor, vid två tillfällen varje vecka. jag har gått i den innan, men nu är upplägget lite annorlunda. så det ser jag fram emot.

annars är det blandat lugn och kaos. jag försäker rikta min energi och uppmärksamhet på det färgglada som finns i mitt liv - men ibland är det alldeles för svårt. särskilt då energitjuvar hängar kvar som iglar. sedan har jag satt mycket på paus. det som tar utan att ge - det får stå bakom ridån så länge.

det är en sådan där dag då allt står stilla - allt förutom tankarna. tre timmars sömn och jag är därför totalt koko. planer för dagen som ruckas. som alltid. det är ett sådant frustrerande mönster. monster. och hur mycket behovsmedicin ska det behöva krävas för att saker och ting ska ställa sig på rad och hålla käften. så just därför totalvägrar jag fula stesolid.

tänker att jorden borde skynda sig på att dö. här finns ju ändå ingenting att vänta på.

trött, frustrerad, ångest, konstig, hysterisk, glad, rastlös, okoncentrerad, arg, skrattar, agerar utan att tänka först, känslor, kaos, lycka, katter, städa, kaffe och tobak.