jackie.

det finns så mycket som inte är okej att prata högt om, erfarenheter som är tabu och känslor som inte bör finnas. jag går runt med allt möjligt - dåtid, nutid, framtid. men ingenting som faktiskt är på riktigt, tydligen. jag vill inte ens tänka på hur många fler som har hamnat i exakt samma dike som jag, och som även de blir ignorerade.

men att samtidigt kunna avdramatisera trauman genom humor tänker jag är viktigt. inte för att skoja bort det, göra det till nonsens - mer för att kunna hantera det och attackera det från flera håll. som att ha tusen ögon. jag och nina pratar om allt och ingenting - i olika stämningslägen. om allvarligt trasigt inuti och om magknipsskrattande filmidéer. något jag aldrig trodde kunde ske - ett sådant möte med en annan människa. 

de som vet säger att det är nyårsafton i morgon. jahopp. alltså blir det sovkläder och göra ingenting. så skönt. jag orkar inte mer än så. vara hemma själv med katterna (inte ensam, det är stor skillnad där) och bara vara. det blir ju nytt år varje år, har jag förstått det som.

nu tänker jag sluta med att tillfredsställa er. jag har nu en centimeter långt hår på huvudet och känner mig som befriad. jag är jag, det här är jag - och jag har all rätt att ta egna beslut vad gäller mig själv. oavsett "du som var så fin i håret".

puss till flickvän och vänner som fullständigt struntar i hur jag ser ut i håret.

åh. vilken matt och låg dag. jag har mått bra, absolut. men bara noll energi och noll lust till något. har tagit mig igenom två filmer och nött ut soffan totalt. faktiskt precis en sådan dag som behövdes. men har hemsk abstinens efter tredje säsongen av the walking dead. och ja, jag vill köpa den. ingen idé att försöka se något på min yttepytte dator. punkt.

i morgon är det tänkt att håret ska ryka. hej snagget. du har varit saknat. 

och på hälsocentralen träffade jag och hålet en psykiatrisköterska som precis slutat på "min" avdelning på den psykiatriska slutenvården i staden vid havet. fatta glädjechocken att bli bemött som en människa. synd att hon ville testa något nytt - avdelningen behöver henne. eller ja - hon behövs verkligen här hemma också. tyvärr. vi pratade bl.a. om min fantastiska psykolog och hon tog sig tid att lyssna och prata med mig. hålet är ompysslat och så är mitt nya id-kort hämtat hos polisen.

nu blir det chokladkaffe som finaste fina nina gav mig i julpresent. det är löjligt gott - så jag ransonerar noggrannt. och i dag har även finaste fina flickvännen finbesök och det gör mig hur glad som helst. ♥

stabil natt och stabil morgon. natten har dock varit relativt sömnlös. men hinner med en vila innan jag ska till hälsocentralen med det äckliga hålet i armen och sedan hämta det nya id-kortet hos polisen. förkylningen härjar fortfarande omkring i kroppen - men börjar åtminstone ge efter så smått. och fortfarande ofantligt kär i tokstollen nina.

nog blev det knas i natt. låg i sängen med en kökskniv och psykakutens christer i telefonluren. skakade, panikade och pratade om allt och ingenting. om knivhugg och nyss bortpillade stygn. han ville ha mitt personnummer - men icke. den går jag inte på längre. 

sedan la vi på luren och innan sa han att "vi finns här hela natten". vaknade i morse utan en skråma på kroppen. lite stadigare och inte alls lika bäng som i natt. det blir ännu en göra-ingenting-dag. även om jag får panik av dammtussarna och all smutstvätt. men har blivit ordinerad göra ingenting.

och allt tippade över. jag panikar och nojjar över saker som jag borde vara säker på, trots att det är saker som ingen kan styra över; känslor. det är tänkt att nästa år ska handla om att rikta mer kärlek mot mig själv. alltså har jag några dagar kvar att äcklas, nojja, tycka illa om, angsta, tveka and so on.

jag har fått i mig dagens maxdos behovsmedicin och tänker lägga det mesta hoppet på den. i brist på annat. jag är trött i alla hörn och kanter. men sängen ger mig prestationsångest. tänk om (jag och "tänk om" är bff's) jag kommer panika bort sömnen och det är lika med ingen sömn vilket är lika med jag kommer eventuellt flippa. meninglös(t).

jag gör en koffeinfri kaffe, försöker tvinga fram sådana där förlösande tårar (jag vet dock inte hur en gör, lär mig) och sedan får vi se hur jag och sömnen gör. 

vet inte om/när/hur jag har sovit under natten. men det jag vet är att jag vaknade hiskeligt tidigt i morse tillsammans med fem (icke tända) doftljus i sängen (vår huvudmisstänkta är imovane 15 mg) och att jag hade rullat över min litiumkvarts (en mycket fin julpresent från en väldigt fantastisk vän) på något vis - så jag låg på den stackaren. och sedan allt det där som har med en äcklig förkylning plus sömn att göra.

jag somnade om och fick sova några timmar - men är fortfarande hur trött som helst. tur att jag har lovat mig själv att jag inte behöver göra någonting i dag. göra ingenting.

jag tar en näve mediciner varje morgon - det är fruktansvärt äcklande faktiskt. många gånger tvärstannar jag och slutar totalt med alla mediciner på egen hand - bara sådär. vilket resulterar i ett otrevligt kaos. men tanken bakom är god. jag vill fungera utan alla kemikalier och äckliga tillsatser. dock är ingen läkare med mig där. men hur ska jag veta hur och om jag fungerar utan (åtminstone vissa) mediciner om jag inte "får" testa. 

för bara någon natt sedan var jag uppe och traskade med imovane i kroppen. vilket resulterade i en fet jävla bula i pannan - och jag minns ingenting. har ingen aning om vad jag gjort. men imovane är ju allmänt känd för att snurra till det ordentligt om en är vaken på dem.

i går unnade jag mig de två första säsongerna av the walking dead. och - jag har fastnat totalt. lägenheten är städad och min gigantiska fredskalla har fått sig en dusch. jag ska diska, göra en stor mugg välling och sedan fortsätta mitt seriemaraton. en fin dagsplanering - förutom att jag saknar mig tokig efter flickvännen. men ler och är så stolt över det stora, nej, giganstiska framsteg som hon gjorde i går. 

en tur till rättspsykiatriska kliniken i går - för att träffa den stora (fast rätt korta och lilla) kärleken. tokstollen som ställt till det totalt för mig - som fått mig att känna saker jag trodde var omöjligt. vi drack kaffe, kysstes, skrattade och skämtade om helt sinnesjuka saker, klagade på slamporna utanför och så kysstes vi lite till. 

hjärtat dör varje gång jag måste lämna henne. och väl utanför murarna promenerar jag långsamt in mot stan för att kunna gå av mig alla gråtande och frustrerade känslor. den frusna sjön, kylan och den vackra domkyrkan. men alltid så vackert att se henne skratta, kunna hålla om henne och våga prata framtid och drömmar. och ja - jag är möjligtvis irriterande nykär. get use to it. 

---

 

någon gång kanske jag kan skriva ett inlägg om hur min och ninas resa har varit och hur vi lyckats med kärleken vi upplever nu. vi träffades redan för flera år sedan. och vägen därifrån fram till i dag är helt otrolig.

---

annars skulle det varit psykologen i dag - men han vart sjuk. ganska skönt ändå, att bara kunna vara hemma och få lite ordning på kropp och knopp. och så disken och dammsugaren.

inte fan vet jag - men vilken kaotisk dag det blev. hets, ångest, dåligt humör, sextrakasserier-mannen och hemlängtan. jag tog en tidigare buss hem från socialträningsgruppen, gick inte att stanna kvar. och väl hemma blev det en kaffe och höras i telefon med världens finaste. i morgon ska jag äntligen få se henne igen. hålla om henne och bara vara. att längtan kan göra så ont. det gör den inte när en är låtsaskär - tro mig, jag om någon vet det.

och jag är trött på att höra hur fin och snygg jag är nu när jag rasat rätt mycket i vikt. det är inget positivt i det, faktiskt. det beror på hemska psykiska problem, ingen aptit och psykofarmaka. det sista jag bryr mig om just nu är samhällets äckliga kvinnoideal. jag försöker överleva. 

men hurra. jag är ju så fantastisk på att hantera mina kaotiska impulser. tysta ord i en bil fram och tillbaka till skräddaren. och ledsna ord som hörs från flera mil bort. jag tänker gå ut i spöregnet och promenera bort bakfyllan.

det faktum att det alltid är så pinsamt lätt att vara efterklok.

att bokstavligen rota runt i gamla minnesbilder kan sluta i knytnävsångest. jag har fortfarande inte gjort någonting åt det. håller minnet kvar - så att det syns och blir självdestruktivt. jag kan just nu inte bryta det. som att peta på ett blåmärke om och om igen - bara för att se om det fortfarande gör ont. det gör fortfarande ont.

fina samtal med finaste nina ger mig skratt och pepp. trots det skeva i allt som sker runt omkring oss. en kulspruta med kärlek - en fantastisk attack. det var omöjligt att söka skydd. det var meningen att vi skulle träffas mitt i prick. 

kaffe ger mig huvudvärk - men det är det jag är sugen på hela tiden. det och onsdag.

i morgon socialträningsgrupp och psykolog i staden vid havet. bussen hemifrån går klockan 07.30 och väl framme ska vi ha exponeringsövning; in på gigantiska ica maxi. tanken slår mig hela tiden att avboka - men vad är då meningen med att gå i gruppen, tänker jag. och gruppen har två väldigt förstående arbetsterapeuter - så blir det knas, så vet jag att lösning: lämna helvetesaffären finns. men vi ska tydligen fika där också. 

sedan klockan 15.00 psykolog. det ser jag fram emot. men oroar mig för att exponeringsövningen kommer påverka mig alldeles för tokigt. men iofs - då är det väl ultimat att landa hos psykologen efteråt. plus att psykakuten ligger runt hörnet, mehehe. hm. men kommer inte kunna ta bussen hem förrän tidigast klockan 16.15 - lika med en egentligen alldeles för lång dag för min del. bussresan tar en och en halv timme, enkel resa. 

att det ska vara så svårt att genomföra sådana simpla saker som att shoppa loss med ett leende och njuta av en fika bland alla människor. utan tuggad behovsmedicin i blodet. förstår inte alls hur det kunde bli såhär. innan han tog över kontrollen totalt var det ändå relativt enkelt med enkla saker. det där var lite en lögn.

det var födelsedag i går. en relativt lugn sådan. tycker inte om firar-hets. men nu är jag tydligen tjugoåtta år enligt mitt personnummer. en fin ålder, om ni frågar mig.

jag missade psykologtiden i dag. brukar alltid ha tid på eftermiddagen annars, men i dag var det ändrat till morgonen. vilket blev helt skevt i mitt huvud. jag blir så låst vid bestämda tider, även om jag nitiskt kollar min väggalmanacka i köket. utan den skulle jag aldrig kunna ha några rutiner som helst.

det är knappt en vecka kvar. längtar efter dig. 

"långvarig stress hämmar nybildningen av vissa av hjärnans celler som har med
minne och inlärning att göra. koncentrationssvårigheter och minnesrubbningar
är tydliga tecken på långvarig stress."

och där tror jag att min sömn har börjat fucka sig rejält igen. har varit vaken sedan klockan 02.00-ish. nu är det knappast någon idé att försöka sova. så jag håller tummarna att tvättstugan är ledig klockan 07.00. så kan jag åtminstone sysselsätta mig med något. sedan ta den där jävla promenaden till affären och köpa den där jävla mjölken. mjölkpulver i kaffe är verkligen ingen hit. som en sommarplåga. likaså den där konstiga sociala fobin.

jag höll på att dö av ångest. den tog över hela mig på bara en sekund. tugga behovsmedicin och automatiskt tog de självdestruktiva tankarna tog över. men - jag skickade ett sms till nina och hon ringde upp. jag gjorde något jag i princip aldrig gör; jag bad om stöd och hjälp.

lugnet sprider sig mer och mer i kroppen. hon är fantastisk. men saknaden växer och jag vill vara tätt intill henne. smaka hennes äppeldryck och torrkyssas framför seriemaraton. den artonde december ses vi igen och längtan är obeskrivbar.

en underlig dag. klev ur sängen först klockan 14.30. trött som fan. sedan bara sitta och zombiestirra framför datorn i x antal timmar. det är så mycket som har väckts till liv inom mig - på gott och ont. men jag landar mer och mer i att låta känslorna virvla omkring, utan att tvinga på dem halsband och koppel. de får härja fritt.

gäsp. jag borde gå och lägga mig - men har som bara haft en halv dag. har ändå ingen ork eller koncentration till något. mer än att kanske ge mig på en bok. sova med nattlampa och tänka på knarrig snö och den trygga kärleksfamnen. plus älskade siri och selma. mina tokiga och pussvänliga kattkorvar. min trygghet i tryggheten.

jag vill framåt och uppåt. jag vill vardag; kyssa en vacker tjej i soffan framför en skräckfilm.

pratade precis med nina. och ännu en gång försöker mig förstå på vår historia. men det är en omöjlighet. finns inga ord - ingen förklaring. det närmsta jag kan komma är ödet. 

jag går runt och är glad. en känsla som på ett tryggt vis håller hårt om mig. det var längesedan jag var glad på det här sättet. min psykolog märkte det igår och nog log han nästan lika fånigt som jag har en tendens att göra nuförtiden. men jag är väl medveten om att trots kärleken och lyckan i att ha nina som flickvän - så kommer min problematik kvarstå. och vår situation är ju bra skev utifrån sett. men hon finns.

dagen har varit stabil. vansinnigt trött och frusen dag dock. men ska strax pillra i mig imovane och nitrazepam och sen krypa ner under dubbla täcken. i morgon är det inplanerat bl.a. pepparkaksbak och det lika med tålamod. inte min grej direkt. 

psykolog i staden vid havet klockan 15.00 och jag har ingen som helst aning om vilken ände jag ska börja i. den senaste veckan har lycka varvats med fruktansvärd ångest. jag har bråkat med hälsocentralen, träffat nina, självskadat, skrattat, knappt kunnat ta mig hem från växjö and so on. allt och ingenting. 

men i dag känner jag mig någorlunda lugn. bara så drygt att sitta och vänta på bussen som inte går förrän klockan 13.15. är trött, sömnig. men dammsög i morse, så har åtminstone fått något vettigt gjort hittills. och lyckats få på mig kläder. älskar att dra runt i sovkläder, lång kofta och mina tofflor i storlek 45. men ibland får en bita i det sura äpplet och klä på sig, helt enkelt.

nu ägna mig åt kaffet och otåligt vänta på bussen i en hel timme till. 

en kort sammanfattning om vad som hände under mötet idag:

"äntligen har jag fått verksamhetschefen på hälsocentralen att inse att vårdpersonalen behöver utbildning kring bl.a. självskadande patienter. utbildning ska ordnas och jag ska även kräva att närvara - eftersom det är JAG (och antagligen fler, tyvärr) som är deras patient."

min facebook-status efter mötet.

ska alldeles snart promenera ner till hälsocentralen för att träffa verksamhetschefen och läkaren som nekade mig vård senast jag var där med självskador som behövde sys. känner mig hemskt nervös och har laddat blodomloppet med behovsmedicin, för att inte braka ihop sedan när jag kommer hem igen. det heter ju så fint att en har rätt till rätt vård i rätt tid. 

pratade precis med nina i telefonen och hon lugnade mig och peppade mig till att faktiskt våga gå ner och göra min röst hörd. att jag är viktig och att de har gjort fel. min flickvän är en sådan trygghet i mitt liv just nu - samtidigt som hon är världens charmigaste dåre. att höra henne skratta läker och helar. 

en sömnlös natt och en eländig morgon. vet inte om jag ska skratta eller gråta. kaoset innan jag kom hem igår tog all min sista energi. i dag socialträningsgrupp (eller nope. den blev inställd p.g.a. sjukdom). har inte gjort läxan - minns inte ens vad den handlade om. men bussen dit tar en och en halv timme. så jag har tid på mig innan gruppen startar.

annars var dagen igår vacker. hon är underbar. jag är kär. osäker och rädd. men jag tänker på våra torrkyssar, konstiga kaffet vi fick på fiket, skräckfilmsflickorna som skrattade åt ett kvitto, hennes vackra ögon. men mest elak saknad. har aldrig trott på kärleken, ärligt talat, har mest låtsats. men här har jag inget val - det här är precis så som kärlek ska vara; helt okontrollerbar.

mer kaffe, morgonmediciner och lugnande. något växer och gror. någonting dör.

äntligen är måndagen snart här. då får jag hålla om världens mest underbara flickvän igen. vi hörs varje dag - men jag tycks aldrig få nog av hennes röst. tycks aldrig få nog av henne. 

annars är det som är. hit och dit. upp och ner. tvångsexponerade mig i går. gick in på sibylla och beställde ett meal. helt utan behovsmedicin i kroppen. det var helt fruktansvärt. men jag överlevde och paniken försvann sakta men säkert, mycket tack vare stesolid iofs. kommer dock dröja en stund innan jag gör någonting liknande igen. och jag åt inte maten på stället - rusade hemåt med maten istället.

jag hoppas på sömn hela natten igenom. kommer väl absolut inte fungera - ska upp tidigt till tåget och sedan träffa henne. vi får en heldag tillsammans. men ibland överraskar sömnen.