jackie.

det är så svårt att hantera världen. jag får panik när jag tänker på alla hemlösa katter ute i kylan. jag kan inte hjälpa det - men mitt hjärta går sönder när jag tänker på det. jag kan absolut inte gråta över min egen olycka - men i går kunde jag inte ens läsa, så mycket grät jag över de katterna som är ensamma ute i kylan. det svämmar över och tar inte slut. 

i staden vid havet finns ett katthem för hemlösa katter. i grannstaden har de en mattunna i en butik, där en kan skänka mat, sand, filtar, leksaker och så vidare till de hemlösa katterna. nästa gång pengarna rullar in har pappa lovat att köra mig dit, så att jag kan fylla tunnan med allt katterna kan tänkas behöva. jag törs ännu inte besöka katthemmet - jag kommer nog få panik, gråta och skära upp handlederna (känslomässigt). alla fina katter som ingen vill ha. 

jag kan inte släppa det. går runt och har sådan motvilja att leva. jag vet att jag inte kan rädda alla katter. och det gör mig så ont. siri är den katten som räddade livet på mig den sommaren jag försökte dö varenda helg och ibland lite mitt i veckan. och tillsammans med selma är hon det vackraste som finns. mina bästa vänner och min livsvilja.

annars har jag storstädat hela jävla lägenheten. låg på rygg i badrummet och skurade element. jag har rensat bland mina böcker och plockat ner lite saker i förrådet. kaosförrådet, ser inte klokt ut där nere. men det är en annan historia. och en gammal uttjatad historia - mina sömnproblem. blir inte bättre, ibland blir de värre. men nozinan vägrar jag, och så många andra alternativ finns det inte.

egentligen är det en bra dag. det är tyst och lugnt här hemma - bara bra musik som spelas på låg volym. jag dricker mitt kaffe och tänker nog bara stanna hemma hela dagen. jag har en lugn känsla i kroppen och får inte ens ångest av att sängen är obäddad, haha. 

jag vaknade med ett ryck klockan 03.00. kunde omöjligt somna om. hela kroppen gör ont. jag storstädade hela lägenheten i går. höll på i drygt fem timmar i ett sträck. det gav mig ömma leder och muskler, feber och ångest. men nu är här rent åtminstone.

nu har jag en sobril och lite saft i magen. funderar på att göra en koffeinfri kaffe och huttra ut på balkongen för en mentholcigarett. och efter det börja slåss med sömnen igen.

fick hem en kopia av dokumentationen som min handläggare på försäkringskassan gjorde under vårt avstämningsmöte för några veckor sedan. handläggaren verkar ha en hang-up på ordet "personlighetsstörning". annars var det väl inte några konstigheter. 


annars vårdeppar jag mest. ångestkräks, trotsvägrar sobril och försöker jaga sömn. i morgon aktivitetsgruppen i staden vid havet. det ser jag fram emot. att åka buss lugnar och att träffa gruppen känns peppigt. det var ett tag sedan jag var där nu.

jag ska dricka upp min granatäpplejuice, ta en snus och sedan röra mig mot sängen. puss.

och jo - självklart har jag bra stunder i vardagen. det finns mycket fint i mitt liv.

två timmars orolig sömn och jag gav upp och lämnade den sprakande sängen. kroppen och tankarna får ingen ro. jag kan inte koppla av. ligger som på helspänn med knutna nävar under täcket. tog varken zopiklon eller nitrazepam innan jag la mig. är trött på piller. tänkte att jag skulle rena kroppen lite. 

jag har lagt mig till rätta i ingenting. snart börjar livet igen. bara fem minuter till.

hela den här dagen blev bara fel. kunde inte sova alls i natt. jag gick upp långt innan klockan skulle ringa och stängde därför av alarmet. sedan somnade jag såklart i soffan och missade bussen till staden vid havet och aktivitetsgruppen. blev jävligt arg och opepp och surade en lång stund i soffan. sedan hamnade jag i sängen med nya boken och somnade om på nytt.

det snöar. jag längtar visserligen efter våren. men det är fint med snö. dock får det mig att tänka på alla ensamma och frusna katter som ingen bryr sig om. då brister mitt hjärta och jag får sådan panik att något så enkelt som att andas blir världens problem. jag är så innerligt glad att siri och selma har ett tryggt och varmt hem, med mycket kärlek, mat och frihet.

nu mer kaffe och en cigarett på snövirvlande balkongen. 

jag sov apadåligt natten till i går. men blev så hemskt manisk att jag städade och möblerade om här hemma som en tok, hela jävla dagen. stupade i säng efter klockan 21.00 i går, men kunde absolut inte somna. vad annars. har sovit minst lika apadåligt i natt. legat vaken flera timmar. vaknade inte när klockan ringde klockan 05.30 och när jag väl vaknade var det för sent att stressa i väg till bussen, jag orkar bara inte stressa idag. 

nu dricker jag mitt kaffe i lugn och ro. ska slå en pling till pappan och se om han kan skjutsa in mig till grannstaden och kuratorn. annars får jag lämna återbud, tyvärr. bokstavligen tröttsamt att min sömn aldrig vill samarbeta. 

 

herr psykläkare anser att jag bör sjukskrivas i ytterligare två år. det är en sådan underlig känsla att sitta och höra på hur någon goes on and on om hur jag överhuvudtaget inte kommer kunna utföra något slags arbete de närmsta åren. men samtidigt blir en sporrad - att kämpa på ytterligare och bevisa att han i slutändan ändå inte vann. ny medicin insatt; lamotrigin. jag har inte börjat ta den ännu. avvaktar. avskyr in- och utsättning av mediciner. 

jag glömmer bort allt emellanåt. förlåt. men jag lever som mest när jag blundar under täcket.

i dag avstämningsmöte på öppenpsyk med läkare och försäkringskassan. och min arbetsterapeut från rehab kommer också dit för att stötta mig - och för att hon tycker det är roligt. fantastiska människa. vi kom överens om att dagens färg är turkos - det ger mig kraft. 

i går kom jag hem från kuratorn och hade mobilen avstängd mellan klockan 11.00 och 19.00. låg bara i sängen och blev lugn av att tiden stod stilla under de timmarna jag sov, läste, grät, skrattade, angstade och andades i fyrkanter. det var verkligen något som behövdes.

 kärlek till alla som visat sitt stöd efter inlägget en ytterst liten del av det som har varit.

jag står i det becksvarta mörkret. vet inte om jag blundar. plötsligt hör jag ett tryggt ljud bakom mig. där står den mest färgsprakande svarta katt som finns. hon tittar lugnt på mig och lägger sig ner bredvid mig. mörket gör inte längre ont och jag kastar alla vapen.

då bodde jag på västkusten, i göteborg. under en längre kort period hade jag börjat minnas otäckheter som jag hade svårt att ta på allvar. men de hemsökte mig dag som natt - och en dag accepterade jag dem; jag hade som litet barn blivit utsatt för grova sexuella övergrepp under en helg i en sommarstuga långt hemifrån. 

helt plötsligt handlade allt om att supa och glömma allt. det var jag bra på. missbruka sex för att få bekräftelse, hela baletten. där någonstans blev jag såpass distansierad från verkligheten att jag gömde alla räkningar och hyresavier i en låda. inte medvetet, tro mig, ni som fortfarande tvivlar. jag var sjuk. nu inser jag att redan då var jag sjuk, psykiskt jävla asinstabil. allt hade gått för långt.

självskadandet kom in i bilden. benen fick sig några ordentliga omgångar och stora tog hand om mig, min panik, min icke-sömn, mina skakningar och mina sår. gemensamt, efter en natt med icke-sömn och knivskadade lår, bestämde vi att jag skulle ringa närmsta vårdcentral och be om hjälp. 

sjuksköterskan som jag fick prata med var fantastisk. jag sa efteråt att jag skulle skicka ett tackkort och blommor till henne, men det blev tyvärr aldrig av. hon bad mig att ta mig till psykakuten snarast, hon ringde t.o.m. dit och berättade för dem att jag var påväg in. 

jag och stora tog oss till psykakuten på östra sjukhuset. där var det lång väntetid och en annan patient i väntrummet frågade om jag var där för benso. jag skakade nervöst på huvudet och hade ingen jävla aning om då vad benso var för något. jag fick prata med en läkare som skickade mig därifrån med ett recept på antidepressiv medicin; cymbalta.

jag tror att det gick en månad. två personer hade flyttat in i lägenheten med mig. trots alla obetalade räkningar i lådan - som jag förträngde och inte visste fanns. ni förstår ju att det hela slutade i kaos.

den jag hyrde lägenheten svart av, var en tungt kriminell snubbe, väldigt trevlig, missbrukade och sålde själv och han berättade att han hade polisspan på sig - så vi skulle hålla ytterdörren låst.

en tidig morgon vaknar jag och en vän av att någon försöker bryta sig in igenom ytterdörren - det bankas, sparkas och slåss på dörren. jag förstår ju direkt att han jag hyrde lägenheten av hade upptäckt att bl.a. hyran inte hade betalats på några månader och nu skulle han "jävlar ha tag i mig". jag drog en lögn för min vän om att vi inte skulle öppna dörren för att de utanför bara var höga och att de snart skulle gå. 

kanske en timme senare smyger vi ut ur huset bakvägen och tar oss till spårvagnen. min vän åker till skolan och jag förstår där och då att mitt liv är slut. det här kommer jag inte levande ur. jag sväljer ett hundratal cymbalta med en folköl och känner mig tillfreds med att snart dö.

men så blir det inte - jag tar mig själv till psykakuten. och efter lite om och men får jag sluddrande ur mig att jag tagit alla mediciner jag hade hemma. jag hamnar snabbt på akuten och får dricka kol, sedan mava för observation under en natt och till slut inlagd på psyk i fyra månader.

 

den sjuka jag förstörde för så otroligt många människor i min närhet. jag ber verkligen om ursäkt och jag önskar att allt både hade börjat och slutat annorlunda. då hade jag inte dragit med så många fler i mitt fall. förlåt.

än i dag drömmer jag mardrömmar om att han jag hyrde av ska få fatt i mig. än i dag drömmer jag om att kunna ge tillbaka allt det jag tog för de som stod mig nära. än i dag.

 

jag har ingen aning om vad jag har sysslat med i natt - men sovit har jag då inte gjort. nu är det äntligen okej att dricka morgonkaffe. satte morgonmedicinerna i halsen och ögonen svider. ska till kuratorn på öppenpsyk. 

ännu en mugg kaffe och jag har fortfarande inte orkat med att duscha. har egentligen en relativt bra dag. men det är så mycket som spökar inuti; ska snart på avstämningsmöte med läkare och försäkringskassan. känn peppen. har aldrig haft något sådant möte tidigare - så jag vet inte vad som förväntas av mig. men antar att vi ska diskutera min oförmåga att vara normal. haha. känn den peppen.

kvällarna och nätterna invaderas av elaka tankar. de gör mig rädd och jag ligger som handlingsförlamad i sängen och hoppas på att sömnen ska vinna ännu en gång.

men nu är solen framme och sinnet är lättare. mer kaffe och några cigaretter.