jackie.

vill tipsa om bloggen sisters and brothers in arms.

en blogg för oss med psykiska funktionshinder och anhöriga. vi är ett liten gäng som tillsammans håller bloggen vid liv, utan tvång att skriva inlägg regelbundet förstås. 

vaknade klockan 05.00 och var totalt opepp på allt. låg kvar i sängen till säkert klockan 10.00. och under natten har jag vaknat x antal gånger och sedan inte kunnat somna om. nu har jag fått i mig kaffe, en näve mediciner och jag har ett stort glas havredryck bredvid mig. 

armen värker när jag vrider och vänder på den - vilket jag därför inte kan låta bli att göra. 

det är torsdag - vilket betyder psykolog i staden vid havet. havet inuti stormar inte särskilt mycket och jag känner att ett terapisamtal just idag passar perfekt. fint som snus. men det här med känslor. att känna en känsla och stanna där - utan att tänka. för mig en omöjlighet. 

solen skiner, det blåser, det är snart december och jag är kär. 

var uppe och vinglade tidigt i morse - men valde efter någon timme att krypa ner under täcket igen. så nu har jag varit vaken i kanske en timme och jag har hunnit med en skål med fil, torka en like a boss-kattkräks, tyvärr behövt ta en stesolid, bus med siri och nu sitter jag här med en mugg kaffe.

mycket känns bättre idag. jag har landat mer och mer i allt kaos från i måndags. men jag har någon i mitt liv, den vackraste, som oron svävar runt. kärleken går inte att styra. 

nåväl - nu ägna mig åt kaffet, saknad och längtan, musiken och kärleken.

den här dagen lämnar vi onämnd. i morgon en ny dag och förhoppningsvis nya vackra och lugnande känslor i kroppen. ska till staden vid havet på socialträningsgrupp - hur mycket det än tar emot. här ska det framåt och uppåt. men har läxa att göra tills imorgon också, till gruppen, och jag har knappt ens tittat på alla papper. men jag gör så gott jag kan.

tack alla som står bredvid och håller tålamodet uppe.
tack vackraste älskling för att du inte tvekar. ♥

är så jävla trött på min s.k. ekonomi. det finns aldrig pengar så det räcker att leva en månad ut. mediciner för tusen kronor, maten jag klarar av att äta är inte den billigaste, ge katterna det de behöver, försäkringar och sedan internet och mobiltelefon. kanske unna sig en kaffe på sjukhuset ibland - för tio kronor. 

blir kaffe i en gammal hederlig my little pony-mugg och stesolid. ångesten och icke-orken.

---

edit: been there. done that.

har precis pratat med nina i telefon och det är som alltid helt fantastiskt att höra hennes röst. och sedan att vi kom fram till hur min trettioårsdag ska firas. faktiskt världens bästa idé. och snart ses vi igen. blir en heldag - det ser jag verkligen fram emot. det är varken svårt eller särskilt otäckt att tänka framåt tillsammans med henne. jag har dock väldigt låg självkänsla, vilket gör att jag tvivlar på mig själv och huruvida hon kommer vilja fortsätta vara med mig. men ärligt, så känner jag mig så trygg i det här äkta och osannolika förhållandet. 

dagen blev lite tvärtom - men vad gör det om hundra år. jag somnade i sängen. skulle bara blunda en stund, men somnade och sov en bra stund. panikvaknade - men varvade sedan ner med en kaffe och en vacker nina i telefon.

uh. en långsam och låg dag. orkar knappt hålla ögonen öppna - samtidigt som stampandet i bröstet aldrig slutar. men har åtminstone fått prata en stund med kärleken och det gör mycket. så fantastiskt mycket. 

har dammsugit - ska tvätta, bädda rent i sängen och skura badrum. lika bra att få allt gjort på en och samma gång tänker jag. plus att det gör min inre frid så mycket lugnare om det rena följs av det städade. och nu svamlar jag om saker jag knappt ens förstår själv. hej stesolid och sängen en stund.

tunga ögonlock och ett otåligt hjärta. men disken är åtminstone ordnad och jag har fått en dos av världens vackraste röst. och ännu en ny ruta i almanackan med hennes namn i. 

det blev en väldigt lång dag igår. var hemma först klockan 23.00. men finaste flickvännen stannade uppe och vi fick höra varandras röster innan vi somnade. hon är en underbar kärlek. 

idag är det ingen socialträningsgrupp - så det blir att gå en runda med dammsugaren åtminstone. och så måste jag ut i regnrusket för att promenera ner till apoteket och hämta ut min blå påse med mediciner. förbaskade mediciner som kostade mig nästan en tusenkrona. men de som vet (host host) säger att de gör mig FRISK. det är kärlek som helar.

dagen börjar ta slut. allting har precis börjat. tiden gick alldeles för snabbt i dag och jag saknar henne fruktansvärt mycket. men att säga godnatt över telefon är fint som snus. rösten, svordomarna och alla kloka tankar. 

i morgon psykolog i staden vid havet. har sömn att ta igen - så rätt skönt att bussen inte går förrän klockan 13.15. men kommer ju antagligen vakna klockan 03.40 och vara nykär och resistent mot nitrazepam. men vad gör det om hundra år egentligen. jag har sovit mycket i mitt liv - men inte tillåtit mig själv det som sker här och nu. 

rubriken på det här inlägget är tillägnat de två som körde mig dit och tillbaka. 

sitter med kaffe och otåligheten. om nästan två timmar går tåget. förväntan, nervositet och lugn. nojjar lite över resans byte - men haffar första bästa personal på tåget och hetsar fram att jag måste hinna med bussen i berget. väl på bussen är det bara att sitta, med musik i öronen och kramphjärta. fantastiskt. 

vi sa godnatt till varandra över telefon igår och idag kommer vi få säga godmorgon öga mot öga. tänka sig hur ödet, eller vem jag ska tacka, vill en väl någon gång ibland ändå.

 

som vanligt varje gång aktivitetsersättningen hamnar på kontot - så loggar jag in på apoteket.se för att beställa och betala mina mediciner som jag behöver, för att sedan hämta dem på närmsta apotek. väldigt smidigt när en avskyr köer, har dåligt minne och inte orkar med strul live på ett apotek. plus att flera av mina mediciner sällan finns på lager. 

och så sitter en där och scrollar upp och ner för att välja ut vilka mediciner som måste prioriteras denna månad. det är priser, olika tillverkare och med eller utan förmån. den här gången hamnade slutsumman åtminstone precis under tusenkronan. visserligen har jag en låda i köket (ni behöver inte intox-nojja) med mina läkemedel i och där i finns det gott om vissa mediciner. men det är de som är "billiga", ingår i högkostnadsskyddet och som jag får i storpack. psykofarmaka-gnäll avslutat. kom.

allting lutar åt alla möjliga håll. bra blandas med dåligt. mörker med färg. jag längtar efter kärleken och henne får jag krama om på onsdag. äntligen och jag är förälskad.

det senaste karvandet har läkt och av någon underlig anledning triggar det mig vissa ögonblick. men jag kommer inte längre än så. det stärker mig, för jag vill framåt, uppåt och tillsammans. tillsammans med katterna, nicole, vännerna och hon som får mitt hjärta att slå melodier. 

bastille-konserten igår var magisk. förbandet to kill a king - fantastiska. en av bandlemmarna lånade faktiskt min tändare. men jag hade hemskt ont i knäna och orkade inte berömma bandets underbara framträdande. mehehe. en känslomässiga kväll, på gott och ont. men bastille är helt klart ett live-band. 

jag gav upp det där med att fota och filma konserten rätt kvickt. det gjorde att en missade hela upplevelsen. i början knäppte jag några bilder och filmade en snutt när de framförde bad blood. och - faktiskt fick jag se kyle och dan-trummandet (orkar ni inte se hela klippet, så börja se vid 3.10) i deras version av of the night = bland det mest overkligt rysande vackra som finns. 

det fantastiskt overkliga i att jag ska se bastille live i morgon - tillsammans med världens snyggaste sister from another mister. har varit på systembolaget och köpt alkoholfri färdkost. blev rosé och världens godaste ingefärsöl. kan inte riktigt landa i att hela härliga pojkhögen kommer stå där och vinka exklusivt bara till mig och nicole. antagligen några slängkyssar också. de är helt tokiga, de där grabbarna. 

de där känslorna som aldrig vågat sig ut tidigare. så sårbar - men inte rädd.

jag har ingen ro till att sova. tänker på allt det fina som finns precis framför mig. härlig förväntan. och sådan självklarhet. och det är ingen idé att försöka sig på att förstå hur det kommer sig. det har varit, är och kommer att vara. ord som är stora och som gör en otroligt sårbar. men känslorna finns där - de som aldrig riktigt vågat sig ut på flera år. 

sedan har vi bastille-konserten. jag minns den kvällen jag satt och slöklickade runt på youtube och mitt i allt stötte på en länk till en video med bandet bastille. låten hette bad blood. blev nyfiken och kollade på videon plus lyssnade på orden. jag föll direkt. sökte mig svettig, blodig och tårögd efter fler låtar av dem. men det var inte det lättaste. de var i princip okända. 

sedan svischade det bara till och de exploderade och pompeii började spelas frenetiskt på radio. mitt lilla egna hemliga youtube-band. haha. men nu, den 16 november, kommer jag befinna mig, tillsammans med finaste syster, i stockholm och se dem live. känn på den.

hemma med tända ljus och musik. tankarna är vackert envisa som enbart tänker och fokuserar på fjärilarna i magen. de som sprider sig och far omkring i hela kroppen.

veckan börjar först på tisdag för mig. socialträningsgrupp i staden vid havet. tills dess ska vi deltagare ha fyllt i ett formulär där vi skattar hur mycket obehag vi upplever vid olika situationer. de två sista frågorna var de dummaste på länge; "att tala med attraktiva personer" och "att ta initiativ till en romantisk eller sexuell kontakt." förstår inte riktigt hur vi deltagare ska socialtränas inför de situationerna. och ja - jag vägrade svara. och jag kommer muttra och ifrågasätta på tisdag. mest eftersom jag är arg och bitter när det kommer till min rehabilitering och den s.k. vården jag får. men - jag har faktiskt världens bästa psykolog. punkt. 

läkarbesöket på öppenpsyk: ett hejdundrande förnyande av recept, testa propavan för sömnen ännu en gång, information om att försäkringskassan vill ha ett möte och prata om min framtid och/eller icke-framtid, handsvett, avvakta angående att höja lamotrigin, ångestpåslag från träskmarken själv och skjuts av pappa dit och hem.

nu: kvällsmedicin i magen, mentholgift i lungorna, ba-dunk-a-dunk i hjärtat och snusdemon.

allt hamnade på sniskan igår. gick runt tungt beväpnad i en timme - in och ut ur verkligheten, fram och tillbaka i lägenheten. till slut hamnade jag under täcket i sängen, utan en skråma på kroppen. psykologbesöket avbokade jag - men vi tog ett kort samtal över telefon istället. samtalen med min psykolog sår alltid små frön i min kropp och jag försöker så gott jag kan att få dem att gro. hittills har det gått sådär. 

 

klockan 13.00 är det läkarbesök på öppenpsyk i grannstaden. måendet är nedåt och ostadigt - så pappa kör in mig. så mycket stöd jag har runt omkring mig ändå och jag har ingen jävla aning om hur jag ska återgälda det. vad jag än ställer till med - så finns de där, de som aldrig ger upp, de som aldrig sviker. de som ständigt agerar hejjarklack - även om tårarna rinner på dem.

de sprattliga små obehagliga knasterbenen rasslar omkring i bröst och mage. fram tills nu har jag vägrat den lila dosetten. men tankarna for iväg mot helt fel håll och det blev en tablett ändå. tänkte mig en vilstund i soffan också. men jag kommer bara somna - och jag vill ha en vaken dag. hinna med att känna och ta in alla de vackra färgerna som faktiskt finns här.

städ och disk är färdigt. har dusch och måste-äta kvar. och kaffe, snus och cigaretter.

som jag har bråkat med den somatiska vården det senaste. gapat som en tok och slängt luren i örat på folk. men det känns så skönt att äntligen ha det självförtroendet att våga stå upp för mig själv och faktiskt kräva den vård jag har rätt till. det är samtidigt väldigt tröttsamt och tar väldigt mycket energi, vilket gör att det psykiska måendet börjar svaja mer och oftare. men det är värt det. för jag tänker inte ge mig.

idag börjar socialträningsgruppen på psykrehab i staden vid havet. den kommer pågå i tio veckor och jag hoppas att den även den här gången kommer ge mig mycket och faktiskt lyfta mig någon decimeter från marken. nervar lite inför vilka de andra deltagarna är. men så länge jag inte gapar och har på mig på dem - så ska det nog gå bra. mehehe.

som det ser ut nu - så verkar november i år bli en vacker månad för min del. fina saker inplanerade som peppar mig något otroligt. till skillnad från förra året, då det var inläggning på psyk runt den här tiden. har hela regnbågen i kroppen och jag ska göra allt jag kan för att den inte ska blekna. 

det blev morgon här och morgonrutinerna har jag någorlunda kläm på. får t.o.m. på mig kläder nuförtiden. det är skillat för att vara jag, ska ni veta. har precis varit ute med en menthol på balkongen och en stor kaffe är fixad. är egentligen hur trött som helst - men blir bara irriterad när jag snurrar runt i sängen utan att kunna somna om. får väl som vanligt bli en eftermiddags-powernap.

har tänt så många ljus här hemma att luften sprakar av värme. jag är hursken och rastlös. ångesten är vänlig - tidigare var den ohyfsad, så det fick bli en stesolid. just ikväll älskar jag mitt hem lite sådär extra mycket. tanken på att det här är mitt hem gör mig susig i huvudet. sådär förälskat susig. 

en mugg koffeinfritt kaffe och en snus. jag är fruktansvärt trött och långsam - men just ikväll och inatt skulle jag kunna tänka mig att dygna. vilket är en urusel idé - det vet jag. men det är alltid något fint i att göra det. speciellt med fint sällskap. gör jag det själv - är det ju som oftast helt ofrivilligt. 

och mitt i allt - personer, situationer och känslor, som jag inte kan landa i. det gör mig förvirrad och oerhört frustrerad. men jag ska lägga den energin på mörkret vs. de tända ljusen, mina löjligt bekväma myskläder och allt det där andra som jag har en tendens att ta för givet. som mitt alldeles egna trygga hem.

jag somnar och sover sedan mina tre timmar - vaknar och kan inte slappna av och somna om. försökte med flera knep, men blev att tända lampan, prata med katterna och upp mot det koffeinfria kaffet och cigaretterna på balkongen. det är ett lugn i kroppen och det tackar vi för. 

sessionen hos psykologen igår vart helt omänsklig kändes det som. fick sådant ångestpåslag att jag fick ont i axlar, käke och huvud. jag vill gärna rymma när det blir för jobbigt - men min psykolog är envis och låter sig inte luras. på gott och ont, visserligen. men nu har jag landat i det vi arbetade med igår och vågar i små korta stunder känna en liten uns av stolthet över det arbete jag gör. men det är svårt - självkritisk är min trygghet. följt av skuld, skam och besvikelse. 

och bussförbindelsen hem strulade och jag missade bussen hem enbart p.g.a. att länstrafiken fuckade sig. jag blev vansinnig, skrek en stund, sa "din jävel" och gick sedan av bussen. som tur var kunde pappa hämta mig i grannstaden, så att jag slapp vänta i det kyliga duggregnet i en timme på nästa buss. och när jag kom hem, öppnade ytterdörren och möttes av två pälsklingar släppte ilskan och vi satt en god stund i hallen och pratade och gosade.