18.09


ingenting känns överhuvudtaget. likgiltighet och hopplöshet. jag vill drömma och komma framåt. uppåt. men så fastnar jag i ångesten och i det som varit. det som hände då. jag kommer inte förbi det. jag kan inte acceptera att minnena aldrig kommer försvinna.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0