jackie.

försover mig till antabusen och sköterskan ringer upp för att kolla så att "allt är väl med mig". efter alla mina äventyr på den hälsocentralen så har sköterskorna, med vissa undantag förstås, alltid varit hur fina som helst. hon sa att jag kunde komma när jag ville under dagen - eftersom de fanns där för mig hela dagen. 

jag skulle ha varit där klockan 10.00. så nu klunkar jag kaffe och röker i en långsam takt. 

hela min närhet luktar som en stor blodig handduk. ibland får jag en paus ifrån äcklet - men det hasar efter mig kvickt igen. försöker ta till alla möjliga konstiga knep - men det fungerar ju självklart inte. det känns som om att det blir värre = jag nojjar ännu mer och stressar upp mig själv = ångestpåslag från helvetet själv. 

att självskada känns som en självklar lösning. jag har sådan separationsångest från rakbladen. armen har återhämtat sig relativt fint och nu kommer abstinensen. och det finns ingen att prata med det om. på med happy face och sedan i smyg leta i hjärnan efter vassa saker som kan fungera och som finns här hemma. och som jag inte ska använda.

helg igen. veckans antabus-shots är avklarade och det är ju inte direkt svårt att hålla sig nykter. jag häver i mig alkoholfritt och kaffe. done. och det här med att äta ett lagat mål mat per dag fungerar rätt fint det med. inga självskador, tankarna finns där, och det känns underligt. men bra - absolut, bra. dock har det börjat lukta blod här hemma. men jag är, som tur är, väl medveten om att det är hjärnan som spelar mig ett spratt. men fy fan, vidrigt.

sakta men säkert. det är en rocky road - men jag vill klara det. klara litegrann hit och dit. en liten del i taget. igår tog jag min första dos antabus. ska ta två gånger i veckan i tre månader. men egentligen känner jag redan nu att jag klarar mig utan den. men jag har tre månader över och det får väl gå. orkar inte bråka.

en lugn morgon. eller nej, egentligen stressar jag över allt som måste göras här hemma. men försöker tvinga mig till lugnet - vilket jag behöver. så senare blir det att kika ner i tvättstugan och se om det finns några bra tvättider idag. 

det här med att självskada upptar många av mina tankar. min arm är förbrukad och jag har egentligen ingen lust att fortsätta med samma blodgraffiti på andra ställen av min kropp. men så svårt. jag känner mig som otrogen mot rakbladen. drömde inatt att jag fick ett rakblad kastat i knät och blev tillsagd att självskada. i drömmen tvekade jag. vettefan hur jag hade reagerat om det skett i verkligheten, seriöst. 

blev officiellt, över telefon, utskriven från psyk igår. så fantastiskt underbart. jag har självskadat fult mycket och hotat andra medpatienter med att göra dem förlamade. jag har skrattat med personalen, tittat på fotboll, fått underbara musiktips och haft fina permissioner med kärleken. 

midsommar idag alltså. ingen vet vad som händer. men jag vet att aldrig mer ska jag dra en rakbladsvals. det får räcka nu. det gäller inte bara mig. det gäller alla de som älskar mig. som jag älskar. plus den otroligt nasty infektionen som drabbat hela min vänsterarm. ännu en gång. ett tag satt den i hela kroppen. låg pall ett helt dygn. men nu elefantdos penicillin - så jag blir bra. 

tillbaka till den slutna psykiatriska avdelningen 24 idag då. en helgpermission som varit bra krokig, men mestadels fantastisk. det är underbart väder ute och vill ut och njuta av det - men måste verkligen ta en städrunda innan bussen åker klockan 14.15. 

jag har helgpermission från psyk. hittills har det gått rätt fint - förutom mina plötsliga nojjtankar och munhugg. men jag försöker hålla i räcket, det som inte släpper från tryggheten. eller ja, det ska inte släppa. impulskontroll - nej. 

på ett av läkarsamtalen sa läkaren till mig att mitt självskadebeteende, de impulserna, är väldigt omogna. jag vände mig då till min kontaktperson, som var med på samtalet, och frågade om hon tyckte detsamma. och visst gjorde hon det. och eftersom jag är så ostabil så började jag tokgråta och kände mig som världens fail. jag är väldigt mycket - men inte omogen.

jag anser snarare att de självskadeimpulserna jag får är ogenomtänkta. det heter väl inte IMPULS för inte - eller vad har jag missat?!

jag och smörgåsgurkan är inlagda igen. alltså en paus. kärlek.

 

jag har varit på akuten hela dagen och kollat upp lungorna. efter en massa röntgenäventyr och blodtappning konstaterade läkaren att det varken fanns blodpropp(ar) eller vätska i lungorna. de är väl i trotsåldern då, tänker jag.

fick ju kontrast i blodet när de skulle röntga andra gången för att kolla efter proppar i lungorna. en blir ju som het i hela kroppen av konstrastvätskan och då säger jacke:
åhå. det känns som om att min fitta brinner. och ja, jag var väl den enda som skrattade. 

okej. jag har fortfarande inte varit på akuten med mina lungor - trots att damen på 1177 sa att jag skulle söka akuthjälp. men det är en och en halv timme till frakking sjukhuset. har inte råd med bussen och jag har åkt sjuktaxi så att det räcker nu. men svälj det, jackie - och beställ en sjuktaxi och ta summan (100 kr) på faktura. men pust och stön.

kommer komma in på akuten och där kommer det visa sig att lungorna mår prima ballerina.

hejsan. min senaste intox kan ha gett mig vatten i lungsäckarna. hej då och godnatt.

lördagskväll och det blev ambulans till akuten och sedan intensiven. först igår kväll var jag vid medvetande, stadig nog att hålla i en mugg på egen hand och kunde åka hem. spenderade några timmar på psyk, men ville hem och hem kom jag. på gott och ont. det är jag väl medveten om.


jag har fortfarande ont i kroppen, så förbannat ont. och mina lungor är inte sig själva ännu. flåsar och pustar för minsta lilla. jag hoppas innerligt att jag slipper vatten i dem och att resultatet av det inte blir en lunginflammation.