jackie.

jag undrar ofta över hur allt blev som det blev. hur, när och varför. det kastades över mig och gjorde mig ännu mindre och inte alls särskilt älskvärd. alla drömmar om att avsluta mitt liv. de som kommer och går och som i perioder gör mig galen och då jag blir inlåst och "behandlas".

alla drömmar om en lugn och vacker vardag med kärlek och stillsamma andetag. 

idag ska jag jävlar i mig komma utanför lägenheten. skulle tagit en tur till apoteket och hämtat ut alla jävla förpackningar med litium som jag beställt. men glömde att det var lördag, så det hann stänga. frak. en annan idé är att ta med selma ut, i härliga gräset och skogen, på en koppelrunda. 

men nu - mer kaffe, tänker jag, och en cigarett på min underbara balkong.

dagen startade i katastrof. allt inombords vart kaotiskt och jag kom verkligen ingenstans. gick från det ena fönstret till det andra, med händerna i fickan på koftan, och försökte komma på en lösning. men allt jag kom på var samma gamla refräng - den självdestruktiva. 

det blev att sova några timmar lite senare. först motvilligt - men sedan så behövligt och lugnande. blev väckt och serverad pizza, läsk, favoritgodis och film. nu finns det lugn här.

jag har sannerligen trillat bort vad gäller bloggandet - av olika anledningar; måendet, min nuvarande livssituation och den elaka ordbristen som har drabbat mig. får prestationsångest när jag ska skriva och det slutar med att jag istället lägger upp en bild.

så - ni kanske kan hjälpa mig att komma igång. saknar nämligen bloggandet. vet inte hur. men snälla - pusha på mig. jag behöver det. 

havet stormar. vad annars. jag borde lära mig att havet är en falsk jävel. men jag försöker - ofta mer än vad jag orkar och vad andra tror. men energitanken räcker bara till viss del. och min är aldrig full nu för tiden. en liten skvätt hit och dit. 

det regnar ute - mysigt och rätt lugnande faktiskt. men jag vill ut. ta en promenad till netto. och paraplyer har jag två av. så tjena. ska bara orka slita loss den äckliga mossan som täcker mig här och var. den är vidrig och han far omkring här. fäster sig som mossa.

det är relativt lugnt i havet. små stormar som svider helvete, men de är ändå för svaga för att få mig att falla. jag håller fast vid något och några för att behålla min hud och mina inre organ glada. det blir iktorivil, kaffe, vacker kärlek, starka cigaretter och fina playlists.

det fungerar bra här hemma. måendet pendlar förstås - men inga som helst tankar på varken intoxer eller rakblad. det här ska fungera. en dag i taget. så som varje människa borde tänka. 

sena natten mellan lördag och söndag dissocierade jag så galant att jag lyckades trycka i mig halva medicinlådan och karva sönder halva armen. mitt i självskadandet, i badrummet, vaknade jag till och fy fan. det blev akuten, en natt på intensiven och sedan en natt psyk. har vandrat runt med käck kateter dessa dagar också - då mina urinvägar har vägrat att fungera. 

men idag klockan 14.00 stannade bussen i hultsfred och jag var hemma, katetern är way gone och jag är hemma i tryggheten igen. anledningen till att jag inte stannade är helt enkelt att jag inte hade behov av att stanna. jag ville själv hem och det beslutet tog jag vid mina sinnes fulla bruk. haha. läkare och psykolog var helt eniga med mig.

sångaren, thomas neuwirth, som identifierar sig som könsneutral, använder kvinnliga pronomen för sig själv (hon/henne i stället för han/honom) i rollen som conchita wurst.

hon tävlar för österrike i eurovison song contest i ikväll.

helg, igen. måendet far åt alla håll. men jag jobbar hårt för att stå med båda fötterna på marken. men vill så gärna sväva - en stund - litegrann. men ska inte. mycket runtomkring mig som makes no sense. jag hänger inte med - då jag mestadels håller mig inom mitt hems trygga väggar. ifrågasatt och ibland ringer och plingar telefonen non-stop. 

det var psykologen i staden vid havet igår. på bussen dit satt det två tonåringar, tvärs över gången, som pekade, flinade och fotade min sönderskurna arm. jag vågade inte göra ett dugg. jag är bäst på att bara ta emot slagen. men vad kan det tänkas göra om hundra år.

gårdagen är som en dimma. berg- och dalbana på det allra värsta vis. ibland orkar jag inte med min hjärna. och jag gråter - förbjudet. men vaknade runt lunch idag med en stor uns pepp i kroppen. kaffe och cigaretter. prat om drömmar och något ska jag uppfylla innan jag lämnar denna värld.

förvirringen håller mig sällskap. och förstås kaffe och godsnus. men det är något i tankarna som far omkring och som aldrig landar och slår rot. vet inte vad som är värst. igår var jag redo för skräddaren - men det blev inte av, av olika anledningar. idag - ett misslyckande. det är vad det känns som.

jag lyssnar på vackra ballader och ska ut på balkongen med cigarett och kaffe.

nu kan jag inte sjunka längre ner. jag tror fan inte det. strulat med medicinerna igen; kroppen ballar ur. använder mig enbart av min reptilhjärna och tar underliga beslut och agerar idiotiskt. men nu försöka få rätsida på allt det snedvridna. orkar inte ge upp ännu.

allt har varit tätt inpå. helgen spenderar jag med mig själv och katterna. bara vara. det behövs. andrum. de destruktiva tankarna - repeat. jag kan inte springa fort nog. de flåsar mig alltid i nacken. de luktar illa och har ett rosslande läte. äckligt.