jag har världens äckligaste hål i armen.
och allt tippade över. jag panikar och nojjar över saker som jag borde vara säker på, trots att det är saker som ingen kan styra över; känslor. det är tänkt att nästa år ska handla om att rikta mer kärlek mot mig själv. alltså har jag några dagar kvar att äcklas, nojja, tycka illa om, angsta, tveka and so on.
jag har fått i mig dagens maxdos behovsmedicin och tänker lägga det mesta hoppet på den. i brist på annat. jag är trött i alla hörn och kanter. men sängen ger mig prestationsångest. tänk om (jag och "tänk om" är bff's) jag kommer panika bort sömnen och det är lika med ingen sömn vilket är lika med jag kommer eventuellt flippa. meninglös(t).
jag gör en koffeinfri kaffe, försöker tvinga fram sådana där förlösande tårar (jag vet dock inte hur en gör, lär mig) och sedan får vi se hur jag och sömnen gör.
Jag önskar att du kunde se dig själv med mina ögon, så hade du kanske förstått hur underbar du är och hur mycket du förtjänar att bli älskad. Även om vi inte känner varandra så jättebra och även om vi sällan pratar aå tänker jag på dig ibland och då blir jag glad, glad öcer att du finns i mitt liv.
När jag ska gråta så brukar jag lyssna på en viss låt som jag har en speciell relation med. Eller två, egentligen. Den ena är Bed of Roses ab Bon Jovi och den andra är en låt från Ghostmusikalen. Jag tror den heter You eller You took my days with you. De finns på youtube.
Jag hoppas att du får lite sömn, om inte så finns jag på Facebook och på 0701484414 om du skulle vilja prata.
Jag ber också om ursäkt för sent svar. Det har varit väldigt jobbigt. Men nu bloggar jag igen.
Hur går det med dig? Känner igen mig mycket i det du skriver, all nojja.
Kram
