hotell 23.


en liten uppdatering från den frusna sjukhussängen; fortfarande inlagd på lpt.


frånvaron.


ett allvarligt självmordsförsök ledde till en resa på både iva och medicin. sedan psyk och lpt sedan den 26 oktober och läget är i princip likadant även idag. men nu är jag åtminstone hemma på permission (24-29 december), men det känns dubbelt. fantastiskt fint att vara hemma med mina katter och mitt hem. men också skrämmande att jag ska fucka upp det.

har sovit bort 1½ dygn - men nu är jag uppe och har fått lite gjort. bl.a. skurat badrummet. i morgon blir det att dammsuga, torka golven, raka huvudet, duscha, bädda rent i sängen och annat plock. sedan bara försöka njuta av friheten till 100%.

firade min 29-årsdag på avdelningen och kommer även fira nyår där. men faktiskt gör det mig ingenting. två dagar som vilka andra som helst. vill bara bli av med tvångsvården, komma igång med min dbt (som verkligen inte fungerat alls) och kunna hantera ett liv här hemma. ett åtminstone mindre (själv)destruktivt liv.

har under min tid på psyk förlorat två fantastiska och älskade människor i självmord.
den brutala smärtan och saknaden.

18 oktober 2014.


nu är jag och katterna helt själva här hemma i tryggheten igen. första gången blev jag brutalt lämnad av ♥ och den här gången var det exkexet emelie som for vidare till kärleken. det förvånar mig att jag faktiskt njuter av långa besök. självklart enbart när det är trygga människor som bor över en stund. 

huvudet kokar över av skeva tankar och experiment. men jag håller desperat fast vid verkligheten och här ska jag stanna. jag måste. nu kan jag inte knäcka fler personer. de som bryr sig - de som går sönder av söndergråtna ögon. jag vill aldrig mer att min pappa ska hitta mig full av blod, medvetslös med en glödande cigarett i handen, utanför mitt hus. jag går in i en (gräns)psykos och inget minne finns kvar efteråt. istället får resten av familjen städa upp min brottsplats till lägenhet. än idag hittar jag blodfläckar. 

long time. no write.


nuförtiden; jag har tydligen betett mig som ett arsle, trollat fram 80 stygn och rejält med känselbortfall i ena armen. en senskideinflammation i axeln som har krävt två kortisonsprutor och ledvärk från helvetet - så nu knaprar jag rejält med naproxen. och alla andra piller en kan tänka sig. det går sådär med min dbt. det är så jobbigt och svårt, vilket jag visste från början, men jag försöker så gott jag kan. missat lite för många gånger kanske, men inte tappat min plats i gruppen, som tur är. 

ja. vad annars kan ni tänkas vilja veta - förutom att jag älskar dig och att mina katter räddar livet på mig, varje dag. 

4 oktober 2014.


orkar inte ens skriva om min självdestruktivitet längre. den börjar bli pinsam och det finns ju fan inga ord kvar. men ja - nu vet jag iaf hur det känns att karva i armmuskler. tack för mig.

ostabil, egoistisk och hemma igen.


i måndags flippade hela världen. jag löste det med folköl och ett fint pillerkalas. ambulans (jag hade tydligen ringt 112 på egen hand, hade tagit dem evigheter att få information. det kom bara konstiga ljud och sludder ur min mun.) och intensiven. som vanligt gick det inte att prata ordentligt - så personalen, som alltid är hur goa som helst, fattade ingenting av vad jag sa. och jag envisades med att dricka kaffe = kaffe i hela sängen. bra styrka i händerna där, jackie. men för mig är allt svart fram tills jag vaknade på iva. har fått det mesta berättat för mig.

en sväng uppe på avdelning 24 på slutenpsyk, eftersom det var en rejäl intox. men jag skrev ut mig rätt kvickt. vill inte vara där, det sänker mitt mående ytterligare. 

ambulanspersonalen hade ju självklart inte tänkt på att ta med t.ex. skor till mig, vilket jag absolut förstår. så blev att gå till sjuktaxin, igår när jag skulle hem, iklädd sjukhusstrumpor och en av deras underbart vackra "koftor". taxichauffören i sjuktaxin tittade misstänkt på mig. jag kommer ut från psyk och plaskar fram i regnet med mina strumpor. först vägrade de (beställningscentralen) mig sjukresa. men inte fan att jag åker buss med blöta strumpor och sjukhuskläder. haha. DÄR går min gräns alltså.

en, kanske, virrig uppdatering.


åh. det var evigheter sedan jag satt här vid skrivbordet, framför datorn. men nu så. läkarbesöket jag var på, på öppenpsyk, var ett skämt. det var samma läkare som jag tidigare träffat inom slutenvården och han är ju inte direkt den skarpaste kniven i lådan. han daltade bara om min senaste inläggning och hur mitt beteeeeende var då. att han blev tillkallad mitt i natten för att jag hade "ställt till det". jag tackade för mig rätt kvickt och inombords mobbade jag hans fula glasögon. big fail, alltså.

men igår var jag på öppenpsyk igen, för att träffa min nya dbt-psykolog. vi ska ha några orienteringsmöten och sedan är det tänkt att jag ska hoppa in i den pågående gruppen, när de börjar med nästa modul. psykologen verkade jättetrygg och avslappnad och jag ska verkligen göra det här. bestämde mig redan igår, på första träffen, att jag ska ge dbt en ärlig och jävligt tuff chans. 

det där med att dagligen gå runt med självskadetankar- och impulser tär på mig. det är fruktansvärt. men det går bra. ingenting gjort sedan den andra augusti och det är alltid något. jag brukar aldrig räkna egentligen, känns rätt onödigt, men det datumet råkar bara ha fastnat i huvudet. 



var ute och fikade med bästaste syster igår - för att få andrum och prata ocensurerat om allt. baristan hade väldigt fina och läkta ärr på armarna. jag sa till henne att det fick mig att le att se såpass läkta ärr och att jag hoppades att hon mådde bättre idag. vet inte varför jag gjorde en sak - men hon var så glad och log mot mig, ärligt, när hon tog emot min beställning i kassan. och hon tackade och sedan gav hon mig världens godaste kokoslatté.
 


har köpt en kattungesele + koppel till signe - men vädret är så kasst hela tiden, så vi kommer aldrig ut. skittrist. jag tror att hon skulle gilla gräset och allt annat spännande. ta lite i taget förstås, men hon är en tuff brud i grå förpackning. plus att hon borde ut och rastas lite. det bra fart på henne här hemma. jag och mina älskade kattkorvar. det är bland det vackraste i mitt liv just nu.

slakthus.


verkligheten kom ifatt för en stund. orkade mig på att plocka fram datorn. tänkte främst att jag skulle blogga, uppdatera lite. jag sover konstant, i princip. försöker att komma utanför dörren - fungerar verkligen inte. men här innanför trygghetens väggar har jag ordning och alla tre katterna stärker mig. mina älskade kärlekar. 

förbandet kring handleden är smutsigt, blodigt och trasigt. men jag orkar inte med processen vad gäller att lägga om alla de trotsiga stygnen. den 12 augusti ska de bort. så förbandet kan lika bra sitta på. orka.

jag hoppas att detta är sista gången jag väljer att fly ut i skogen med rakblad och slita upp min redan ärrvävnadsfyllda hud. men fantastin vinner över ett fast beslut just nu. jag intalar mig att armen inte är komplett. jag ser på små strimmor orörd hud - som måste bli ärr. jag vill inte använda ordet - men jag är sjuk.

the trees are calling back their leaves.


kontaktade öppenpsyk genom "mina vårdkontakter" idag och redan efter en stund fick jag svar att jag har en läkartid redan den 14 augusti. jag kan verkligen inte förstå hur det kan ske. speciellt nu under sommaren. men jag klagar absolut inte - är bara sinnes förvånad över psykiatrin. lite som vanligt, fast nu tvärtom. men lite konfunderad över om det är den läkaren jag redan träffat flera gånger på slutenpsyk. men ska försöka att inte nojja över det. jag är tyvärr expert på att nojja.

välkommen augusti.


det går finfint med familjens nya medlem; kattungen signe. siri och selma är fortfarande lite skeptiska förstås. det har ju bara gått knappt en vecka. men åh - som jag älskar min familj.

det blev ingen psykolog idag. 
är konstant trött och blodlukten är hemsk. och det är så få i min omgivning som tar mig på allvar - de försöker förklara lukten som luften utomhus, matos... men det är blod. jag vet hur en kladdig, blodig och tung handduk luktar. det är den lukten som härjar efter mig.

ännu en människa har mist livet p.g.a. psykiatrins slapphet. ingen jag personligen kände - men jag kände till hens ord väldigt väl. sorgligt. och detta sker hela tiden - innanför som utanför psykiatrins väggar. jag har själv varit där, alldeles för många gånger, och ja - det är så illa som det låter. ännu värre t.o.m.

mardrömmar och bensohets.


natten har varit full av vatten, döda pedofiler och ormar. jag kunde inte hantera morgonen och tuggade i mig 8 mg iktorivil. skev är bara förnamnet. jag står inte ut - kan inte hantera detta. inga cigaretter - men de ska snart inhandlas. men inte av mig - flöddrad till max. och jag vill ha mer. benso och rakblad. men jag antar att livet otåligt väntar på mig. jag hoppas.

till dig.



trött och tusen suckar.


jag är trött på att tas för låtsassjuk - att mina problem har en enda lösning; att jag ska rycka upp mig och tänka på något positivt. jag önskar inte ens min värsta fiende min vardag. jag må vara glad och ja, jag kan skratta. men fan. det pågår ett krig inuti mig - och jag är både den goda och den onda

och nej, det är inte synd om mig och jag har ingen offerkofta på mig. men snälla, give me a break. jag kämpar vidare och det finns inget som heter "ryck upp dig". snälla, ge er.

återvändsgränd.


har förnyat recept via "mina vårdkontakter" och nu har jag fått svaret att min öppenvårdsmottagning INTE tänker förnya dem - enbart p.g.a. att jag har min psykolog i en annan stad.

men min läkare, som sköter mina recept på läkemedel, har jag på öppenvårdsmottagningen och i staden där jag träffar min psykolog har jag INGEN läkarkontakt - enbart när jag är inlagd. men på torsdag har jag tid hos psykologen och hoppas att det kanske kan lösa sig. 


och där blev en brutalt överkörd, ännu en gång, av psykiatrin.


rakblad no more.


blev officiellt, över telefon, utskriven från psyk igår. så fantastiskt underbart. jag har självskadat fult mycket och hotat andra medpatienter med att göra dem förlamade. jag har skrattat med personalen, tittat på fotboll, fått underbara musiktips och haft fina permissioner med kärleken

midsommar idag alltså. ingen vet vad som händer. men jag vet att aldrig mer ska jag dra en rakbladsvals. det får räcka nu. det gäller inte bara mig. det gäller alla de som älskar mig. som jag älskar. plus den otroligt nasty infektionen som drabbat hela min vänsterarm. ännu en gång. ett tag satt den i hela kroppen. låg pall ett helt dygn. men nu elefantdos penicillin - så jag blir bra. 

tillbaka till förvaringsboxen.


tillbaka till den slutna psykiatriska avdelningen 24 idag då. en helgpermission som varit bra krokig, men mestadels fantastisk. det är underbart väder ute och vill ut och njuta av det - men måste verkligen ta en städrunda innan bussen åker klockan 14.15. 

14 juni och helgpermission.


jag har helgpermission från psyk. hittills har det gått rätt fint - förutom mina plötsliga nojjtankar och munhugg. men jag försöker hålla i räcket, det som inte släpper från tryggheten. eller ja, det ska inte släppa. impulskontroll - nej. 

på ett av läkarsamtalen sa läkaren till mig att mitt självskadebeteende, de impulserna, är väldigt omogna. jag vände mig då till min kontaktperson, som var med på samtalet, och frågade om hon tyckte detsamma. och visst gjorde hon det. och eftersom jag är så ostabil så började jag tokgråta och kände mig som världens fail. jag är väldigt mycket - men inte omogen.

jag anser snarare
att de självskadeimpulserna jag får är ogenomtänkta. det heter väl inte IMPULS för inte - eller vad har jag missat?!

inlagd smörgåspsyko.


jag och smörgåsgurkan är inlagda igen. alltså en paus. kärlek.

bla bla bla.

 
 

jag bjuder på en bild under min väntan på akuten.


jag har varit på akuten hela dagen och kollat upp lungorna. efter en massa röntgenäventyr och blodtappning konstaterade läkaren att det varken fanns blodpropp(ar) eller vätska i lungorna. de är väl i trotsåldern då, tänker jag.

 
fick ju kontrast i blodet när de skulle röntga andra gången för att kolla efter proppar i lungorna. en blir ju som het i hela kroppen av konstrastvätskan och då säger jacke:
åhå. det känns som om att min fitta brinner. och ja, jag var väl den enda som skrattade. 

Tidigare inlägg
RSS 2.0