jackie.

och nej. bättre än så här blir det inte. jag har återigen fastnat i ingenting. jag skriver långa listor med saker/ämnen jag vill ta upp med läkaren (och kuratorn), men väl där är jag tyst och foglig. säger att "det är okej. jag klarar mig. ingen har dött av sömnbrist. hoho. bry dig inte om mig." sedan går jag därifrån och planerar att svälja rakblad så fort jag kommer hem. vilket jag absolut inte gör. men känslan ni vet. 

hopplösheten. veckorna går och livet rinner ur händerna på en. en elak karusell.