23.45


hejsan. min senaste intox kan ha gett mig vatten i lungsäckarna. hej då och godnatt.

frakkin' dags igen.


lördagskväll och det blev ambulans till akuten och sedan intensiven. först igår kväll var jag vid medvetande, stadig nog att hålla i en mugg på egen hand och kunde åka hem. spenderade några timmar på psyk, men ville hem och hem kom jag. på gott och ont. det är jag väl medveten om.


jag har fortfarande ont i kroppen, så förbannat ont. och mina lungor är inte sig själva ännu. flåsar och pustar för minsta lilla. jag hoppas innerligt att jag slipper vatten i dem och att resultatet av det inte blir en lunginflammation.

sunda tankar. det här bara måste fungera.


det fungerar bra här hemma. måendet pendlar förstås - men inga som helst tankar på varken intoxer eller rakblad. det här ska fungera. en dag i taget. så som varje människa borde tänka. 

akuten, intensiven, psyk och nu hemma.


sena natten mellan lördag och söndag dissocierade jag så galant att jag lyckades trycka i mig halva medicinlådan och karva sönder halva armen. mitt i självskadandet, i badrummet, vaknade jag till och fy fan. det blev akuten, en natt på intensiven och sedan en natt psyk. har vandrat runt med käck kateter dessa dagar också - då mina urinvägar har vägrat att fungera. 

men idag klockan 14.00 stannade bussen i hultsfred och jag var hemma, katetern är way gone och jag är hemma i tryggheten igen. anledningen till att jag inte stannade är helt enkelt att jag inte hade behov av att stanna. jag ville själv hem och det beslutet tog jag vid mina sinnes fulla bruk. haha. läkare och psykolog var helt eniga med mig.

hemläxa: att lyssna på kroppens signaler.


måndagens hysteriska dammande och städande slutade i ett rörigt kaos. framåt tidiga natten kom panikattacken och hej skräddaren. där var jag som vanligt spydig - befogat, eftersom de bl.a. pratar över ens huvud och vräker ur sig alla möjliga förolämpningar. 

jag spenderade två nätter i staden vid havet och sedan på onsdagen var det time för psykologen. och faktiskt ville pappa vara med på samtalet. holy shit och allt sånt. men det gick bra och ärligheten tog sin plats. sedan fara hem och det är fantastiskt att vara hemma. 

tablettgnällig.


alldeles strax dags för kvällsmediciner. det kan inte vara meningen att jag ska behöva äta alla dessa mediciner. det är rätt vidrigt, hur många tabletter jag sväljer varje jävla dag.

see you never again.



adios slutenpsyk.


åka tillbaka till avdelningen idag då. plocka stygn och sedan skrivas ut imorgon. känns väldigt bra - jag är färdig med slutenvården. det jag dock kommer sakna är de lagom hårda madrasserna i sjukhussängarna. underbara, jag svär. ska även flirta till mig minst två tuber av deras fantastiska hand- och hudkräm. 

och det är så enkelt att trampa upp gamla igenvuxna stigar. självföraktet. bekräftelsen.

fredagen.


har hanterat hemmatiden väldigt bra än så länge. är tankarna som skriker efter uppmärksamhet - men hittills har de fått skrika på. de är svagare än vad jag är. jag skriker högst. och jag vet att k jobbar natt i helgen och det är väl den personal som förstår sig på  mitt språk allra bäst. trots att jag ljuger om och om igen. 

jag har två nätter kvar att spendera i min egna säng - innan det är dags att åka tillbaka till tjugofyran. ta stygn och sedan spendera en natt på avdelningen. och det magiska på måndag; utskrivning. handleden har dock börja lukta och grönkladda igen - så möjligtvis en till kur heracillin = mer kli i fitty. verkligen hurra.

och bekräftelsen är så ordnad. en trygghet i sig. allt för att överleva, honey.

nu så.


hemma. så himla skönt. ska tillbaka till sjukhuset på söndag och sedan skrivas ut på måndag. finns ingen anledning för mig att vara kvar på avdelningen. och jag är rätt hundra på att läkaren håller med. några medicinjusteringar och sunda tankar ska hjälpa mig på vägen. 

det har varit mycket gråt, skrik och ångest de här veckorna. men också en massa skratt och kärlek. det är det jag packade med mig hem. ska alldeles strax ta den där eftermiddagsvilan jag är ordinerad, haha. städning och uppackning är avklarat och balkongen har fått en liten vårskrud. 

har en lång jävla resa framför mig - det är jag väl medveten om. men låt detta bli min sista inläggning. och skräddaren tänker jag inte fortsätta vara stammis hos. samtidigt har jag en twisted tanke om att min arm inte är komplett. kan inte riktigt förklara hur jag menar, förstår det inte själv faktiskt. hepp.

en ej tidsbestämd paus.




rubrik, benso, frikort och kaffe.


läkarbesök på öppenpsyk idag. tror inte läkaren kom fram till något klokt överhuvudtaget. jag var ångestskakig och hörde för fan inte ens vad han pratade om. han noterade min ångest och frågade varför. varför inte, svarade jag. lamotrigin höjd med 100 mg. men det var knappt att jag fick nytt recept på stesolid - för läkaren ville vara säker på att inga andra hade tillgång till dem. jag förklarade så pedagogiskt jag bara kunde att jag bor själv med två katter. är det inte apotekspersonal som ifrågasätter min bensomedicinering, så fan är det läkaren - som själv ordinerat det. men - nu är jag uppe i frikort igen. och det förra gick ut 20 januari. haha.

nu är jag matt, irriterad, ångestfylld, trött och ingenting. kaffe och menthol på det.

a cracked smile and a silent shout.


lördagsmsy igår då. nej, mys - ska det väl helst vara. men här spårar vi ur och får med sig halva kvinnoforumet till skräddaren. nyfikna och underbara moster följer med in och assisterar läkaren. snacka om en dubbelt skev situation. jag var dock noga att regelbundet påpeka att hon läser till undersköterska och att det enbart är därför hon är intresserad av sin systerdotters konstverk och hur det tråcklas ihop.

självklart är det ju inte så hippy happy som det kan låta. jag tappar mer och mer respekt för mig själv - ju mer jag hanterar mitt mående på det här sättet. långvarigt och konstruktivt - nope. och det har jag ju för fan vetat sedan dag ett.

men det som just nu är det absolut värsta med hela karusellen är hur jag och mitt påverkar den viktigaste personen i mitt liv så fruktansvärt illa. hon är den jag kan prata med, vill prata med och som jag vill vara med. och hur hållbart är det - om jag inte börjar respektera och tycka om mig själv, min kropp. 



edit: och självklart blir jag ledsen över hur alla mina nära och kära påverkas av det här. ♥

nej. det här inlägget makes no sense.


jag är så trött, sönderanalyserad (av mig själv) och skev. vet inte vad det är som gör att jag fortfarande är vaken och orkar röra på mig. samtidigt skrattade jag när jag dammsög. alltså - nu får det räcka för ett tag. det här känns inte särskilt stabilt. försöker låtsas som om att jag inte alls är medveten om vad det här, i värsta fall, kan leda till. men det finns väl knappast någon som törs slänga sig åt sidan när det går som snabbast i skidbacken. nu har jag iofs aldrig åkt skidor snabbt i brant backe. men jag föreställer mig det värsta. skidor kan inte vara en sund sysselsättning.

hej. vi spårar ur lite (i skidbacken). kvällsmediciner, en stesolid och äpplejuice. fy fan.

inte alls så skör som en såpbubbla. stenhård.


en killersession hos psykologen. prat om relationer, bubblor och murar. radiovågor och sadistiska beteenden. jag vet ju att jag inte har alla hemma - men idag var jag tvungen att skratta när jag insåg hur jävla bäng jag är. och i princip alltid varit, mer eller mindre.

psykologen i morgon också och sedan tar jag helg fram tills på tisdag. helt mörbultad.

kärleken och provsvar.


har varit hemma hos nina några timmar idag. kaffe och toscakaka. så underbart att se hennes hem, att vara i hennes hem. riktigt stort faktiskt. slippa rättspsyk och allt vad det innebär, skönt att slippa växjö. tiden går förstås alltid alldeles för fort. men varenda sekund med henne är fantastiska. 

och fick provsvaren från läkaren idag; alla mina värden är normala. jahapp. det gjorde mig faktiskt besviken. blir att vänta på gastroskopin och sedan ta den psykiska biten med läkaren. mediciner och liknande. sedan se om jag faktiskt får börja med dbt, som jag har blivit lovad hur länge som helst. på öppenpsyk i grannstaden säger de att de inte har startat några nya grupper, läkaren på psyk i staden vid havet hävdar att det visst finns och att hen ska ringa dem och pusha på lite. jag orkar liksom inte må fel längre. 

jag är trött och matt. dagens energihink är tömd. det får bli att vila och stes:a litegrann. 

kärleken, the ugly cry och att våga be om stöd.


åhå. livet knakar och brakar. och jag ska lära mig att hantera det. gick inte särskilt bra just denna kväll, inga självskador, men psykbrytet från den innersta kärnan. men skam den som ger sig. jag måste våga involvera nina när sådana här situationer uppstår. "men inte kan jag väl sänka henne med mina problem, ringa och the ugly cry:a, hej, det är trigger-girlfriend som ringer och liknande." men - riktigt så fungerar det inte. sakta med säkert börjar jag inse det. att det som "fungerat" förut, att stänga ute människor, inte är en särskilt bra lösning. det innebär att jag behandlar mig själv som ingenting och att mina nära och kära far jävligt illa. och det sista jag vill är att utesluta den vackraste människan i mitt liv - kärleken jag älskar

hade det här varit för bara några månader sedan - så hade jag befunnit mig på akuten/iva/psykakuten. så jag vill gärna peppa mig själv litegrann. just ikväll, efter en lång stund, fick nina nå fram till mig och det var hemskt otäckt - men som ett mjukt knytnävsslag rätt över ansiktet. ett viktigt och riktigt uppvaknande. jag måste göra det här för min egen skull. för det kommer  bl.a. även innebära att min omgivning blir tryggare.

psykologen i morgon - kunde faktiskt inte ha passat bättre. en fantastiskt ventil även där.

psykologsamtal och sluta jiddra - köp en menskopp.


psykologen i dag. det var en månad sedan vi sågs sist. och det har hänt en bra massa sedan dess. så dagens session var helt mörbultande. vi drog ut på tiden just för att inte tvärt behöva avsluta mitt i allt och ingenting
men det här är något jag har saknat den här månaden som har gått - mina psykologsamtal. så samma tid, samma byggnad, samma rum nästa vecka. 

i morgon socialträningsgruppen. är det tänkt. men jag har störtflodsmens och det tar någon dag eller två innan cyklo-f ens märks av. så tack gode gudrun för menskoppen - under sådana här menstruationer hade klassiska mensskydd kostat mig en förmögenhet. och så har jag en hormonrubbning bla bla bla... som gör att min mens har en tendens att dyka upp (eller försvinna helt) lite som den själv vill. så först nu förstår jag magsmärtorna som hängt efter mig de senaste dagarna. 


fan ta den som fortsätter blunda länge till.


gårdagen spenderade jag tillsammans med nina. och kylan. och jävla säkrättspsyk som har helt nya rutiner för att kunna komma in och ut från kliniken. ingen av muffinsarna (som "råkat" ta på sig för små t-shirtar och har skrämmande många tribals på armarna) bakom säkerhetsglaset hade någon aning om någonting. och jag hade för ovanlighetens skull tagit på mig en bh med byglar. hur skulle vi lösa det då - när den skulle av och jag skulle traska igenom laserbågen igen.

jadu, det var det ingen som visste. underliga förslag hit och dit - tills jag tappade orken och kände hur tiden jag istället kunde spendera med nina bara försvann. så jag lirkar av mig bhn på plats - muffinsarna kunde inte riktigt alls hantera situationen. vettefan vem som vart mest obekväm. men ja, i med bhn i plastlådan och sen passerade både jag och lådan utan några problem till slut. men - jag fick glatt gå igenom bygget med min bh i famnen. först när vi kom fram till avdelningens anslutande besöksrum och toalett. då fick jag hoppa in där och kränga på mig fanskapet. det är mycket först nu i efterhand, när jag pratat med nina om det, som jag känner hur förnedrande det faktiskt var och är. och kommer fortsätta vara tills idioterna på stället kan ordna en ordentligt säkerhets-sluss.

annars en helt underbar (har jag nämnt kall) dag tillsammans med världens finaste. på eftermiddagen blev det fika på stan. snacka om extreme exponering de luxe för oss båda. toalettångest, ett fik mitt i en galleria, jag och mina tvångsproblem med urinblåsan och allt annat ni bara kan drömma om. men klart fan att vi klarade det galant. något skakig promenad tillbaka till stationen. men åh - de där dagarna är värda mer än allt annat.

buss halva vägen, bil med pappa resten av vägen hem. vart som helt uttömd på energi och ork när jag väl kom hem. sedan var det jävligt kallt ute också (om ni skulle ha missat det) - så jag frös ju i timmar efteråt. trots raggsockor och allt vad jag fick på mig. så i dag är jag inte särskilt katig. blir därför ingen socialträningsgrupp idag, hur dåligt som helst av mig - jag vet, men det skulle inte ha fungerat. mycket p.g.a. gårdagens all social exponering plus att den senaste tiden har varit lätt kaotisk. men på torsdag blir det äntligen psykolog och sedan gruppen på fredag. punkt.

17.39


igår handlade jag hem mat och dryck som jag har lätt att få i mig. pinsamt många förpackningar med välling, en massa olika sorters havredryck, två stora klasar bananer, soygurt, juice och kaffe, alkoholfri öl och säkert lite mer. havregryn och annat sådant har jag ju redan hemma. hej kroppen - nu ska du få lite näring.

som vanligt en inte direkt ovanlig ingentingen-dag. i morgon börjar allvaret. städ, tvätt och dusch. sedan på måndag träffa vackraste nina. en heldag - först besök på kliniken och sedan fikamys på stan. det var ett tag sedan vi sågs nu och längtan känns som ett mesigt ord. och att vi för andra gången lyckas pricka in en heldag, känns ju fantastiskt. 

det psykiska verkar vara relativt balanserat sedan det senaste självdestruktiva kaoset ägde rum. jag har gjort plats för andra, mer sunda, tankar i huvudet. ifrågasättande av hur det "fungerar" nu och tankar om det som komma skall. men jag är självklart medveten om att det är en lång och jobbig resa jag har framför mig. men att acceptera och låta det fortsätta så här känns inte längre som ett val, en s.k. lösning.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0