jackie.

som vanligt varje gång aktivitetsersättningen hamnar på kontot - så loggar jag in på apoteket.se för att beställa och betala mina mediciner som jag behöver, för att sedan hämta dem på närmsta apotek. väldigt smidigt när en avskyr köer, har dåligt minne och inte orkar med strul live på ett apotek. plus att flera av mina mediciner sällan finns på lager. 

och så sitter en där och scrollar upp och ner för att välja ut vilka mediciner som måste prioriteras denna månad. det är priser, olika tillverkare och med eller utan förmån. den här gången hamnade slutsumman åtminstone precis under tusenkronan. visserligen har jag en låda i köket (ni behöver inte intox-nojja) med mina läkemedel i och där i finns det gott om vissa mediciner. men det är de som är "billiga", ingår i högkostnadsskyddet och som jag får i storpack. psykofarmaka-gnäll avslutat. kom.

 

en timmes sömn. har legat i sängen i sådär drygt två timmar och snurrat runt under täcket. nu gav jag upp - gjorde koffeinfritt kaffe, på med elliphant och en menthol på balkongen.

i måndags när jag var hos skräddaren och hen inte brydde sig om att ge någon egentlig bedövning när hen sydde ett x antal sårskador - så fick jag liksom nog när jag väl kommit hem, landat, hittat fokus och tuggat stesolid. det var ju inte direkt första, eller sista, gången jag blivit behandlad så förnedrande. så idag ringde jag verksamhetschefen på hälsocentralen och framförde min kritik och ifrågasatte hur pass nyuppdaterade personalen på bygget var inom psykiatri och självskadebeteende. hen mm:ade och hm:ade lite och avslutade med att säga att jag anteckningar i din journal att du vill bli vänligt bemött. och jag min dummer som trodde att det ingick när en är en patient som faktiskt betalar för att få vård.

 
jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta härifrån. jag vill förändring - men behöver rikta orken åt ett annat håll. försöker tänka ut hur jag kan kombinera det här. funderar på att eventuellt kontakta lokaltidningen och be verksamhetschefen ställa upp i en intervju/debatt med mig.

kom gärna med tips och förslag (och lite pepp). jag vet att vi är flera som på ett eller annat vis kämpar oss blodiga för att förändra (psyk)vården och dess s.k. "behandling" och "vård".

---

edit: fick ett tips om inspektionen för vård och omsorg (ivo).

jag är efter alla dessa år helt likgiltig inför min rehabilitering/terapi and so on. det ska in och ut med mediciner, samtalas med ett och annat pucko, pratas med tusen olika läkare på ett och samma år, socialtränas och lpt:as. jag undrar till vilken nytta. 

jag vandrar runt ruta ett och rätt som det är tar jag ett skutt in och hamnar där igen.

---

nu tänkte jag åtminstone försöka mig på att tvinga koncentrationen att se en film med mig.

"tror du att andra tjugosjuåringar håller på såhär, eller?!"

"ingen idé med bedövning. det tar bara sådan onödig tid."

"är det dina kompisar som har lärt dig det här?"

"vill du ha med dig den här äckliga handduken hem?"

jag blir väldigt upprörd och ledsen över att ni har selektiv hörsel.
prydnadsöron dödar människor.

tog frivilligt och odramatiskt in på ful-spa för två veckor sedan. kom hem i dag. förvaringen på avdelning tjugofyra hjälper aldrig. men den nya psykologkontakten är förhoppningsvis min nya livboj. det var väl allt. nu är jag äntligen hemma igen - i tryggheten, bland färgerna.

jag sa upp kontakten med sömnen. gav den fingret och tog en mugg kaffe på balkongen istället. har läkarbesök på öppenpsyk i dag - antar att det är därför sömnen fuckar loss lite extra. läkare slutar och hyrs in om vartannat på min öppenvårdsmottagning och jag vet att det inte är något som bara sker här. meningslöst. nu får jag iofs träffa en läkare jag haft en längre tid innan - på gott och ont. har skrivit ner fem punkter på att ett litet randigt papper, så att jag inte glömmer bort att ta upp något viktigt. men hos läkaren behöver jag inte vara förrän klockan 10.15. 

det senaste tiden har psykiatrin verkligen visat upp sitt sanna jag. personer som söker akut psykiatrisk vård och får luren i örat, permissioner som ges trots stor suicidalrisk (resultatet kan ni säkert räkna ut själva), personer inlagda inom slutenpsyk som blir utkastade alldeles för tidigt, länets (inte särskilt förvånande) statistik över självmord - där männen tog hem förstapriset. jag kan fortsätta i en evighet. det här komma fortsätta i flera evigheter om vi inte gör någonting. finns ingen någon som göra det här åt oss. när vi orkar och kan - så bryter vi sönder psykiatrins tröttsamma och ruttna fasad.

jag är hemma igen. det har varit en jävla resa och jag har inte varit särskilt populär bland de läkare jag träffat - vilket i princip resulterade i att jag blev utkastad. men orka berätta om allt elände. jag är hemma hos mina älskade katter och tar en minut i taget.

lpt:ad sedan den tredje juni. min första nattpermission i natt. kärlek till alla.

då bodde jag på västkusten, i göteborg. under en längre kort period hade jag börjat minnas otäckheter som jag hade svårt att ta på allvar. men de hemsökte mig dag som natt - och en dag accepterade jag dem; jag hade som litet barn blivit utsatt för grova sexuella övergrepp under en helg i en sommarstuga långt hemifrån. 

helt plötsligt handlade allt om att supa och glömma allt. det var jag bra på. missbruka sex för att få bekräftelse, hela baletten. där någonstans blev jag såpass distansierad från verkligheten att jag gömde alla räkningar och hyresavier i en låda. inte medvetet, tro mig, ni som fortfarande tvivlar. jag var sjuk. nu inser jag att redan då var jag sjuk, psykiskt jävla asinstabil. allt hade gått för långt.

självskadandet kom in i bilden. benen fick sig några ordentliga omgångar och stora tog hand om mig, min panik, min icke-sömn, mina skakningar och mina sår. gemensamt, efter en natt med icke-sömn och knivskadade lår, bestämde vi att jag skulle ringa närmsta vårdcentral och be om hjälp. 

sjuksköterskan som jag fick prata med var fantastisk. jag sa efteråt att jag skulle skicka ett tackkort och blommor till henne, men det blev tyvärr aldrig av. hon bad mig att ta mig till psykakuten snarast, hon ringde t.o.m. dit och berättade för dem att jag var påväg in. 

jag och stora tog oss till psykakuten på östra sjukhuset. där var det lång väntetid och en annan patient i väntrummet frågade om jag var där för benso. jag skakade nervöst på huvudet och hade ingen jävla aning om då vad benso var för något. jag fick prata med en läkare som skickade mig därifrån med ett recept på antidepressiv medicin; cymbalta.

jag tror att det gick en månad. två personer hade flyttat in i lägenheten med mig. trots alla obetalade räkningar i lådan - som jag förträngde och inte visste fanns. ni förstår ju att det hela slutade i kaos.

den jag hyrde lägenheten svart av, var en tungt kriminell snubbe, väldigt trevlig, missbrukade och sålde själv och han berättade att han hade polisspan på sig - så vi skulle hålla ytterdörren låst.

en tidig morgon vaknar jag och en vän av att någon försöker bryta sig in igenom ytterdörren - det bankas, sparkas och slåss på dörren. jag förstår ju direkt att han jag hyrde lägenheten av hade upptäckt att bl.a. hyran inte hade betalats på några månader och nu skulle han "jävlar ha tag i mig". jag drog en lögn för min vän om att vi inte skulle öppna dörren för att de utanför bara var höga och att de snart skulle gå. 

kanske en timme senare smyger vi ut ur huset bakvägen och tar oss till spårvagnen. min vän åker till skolan och jag förstår där och då att mitt liv är slut. det här kommer jag inte levande ur. jag sväljer ett hundratal cymbalta med en folköl och känner mig tillfreds med att snart dö.

men så blir det inte - jag tar mig själv till psykakuten. och efter lite om och men får jag sluddrande ur mig att jag tagit alla mediciner jag hade hemma. jag hamnar snabbt på akuten och får dricka kol, sedan mava för observation under en natt och till slut inlagd på psyk i fyra månader.

 

den sjuka jag förstörde för så otroligt många människor i min närhet. jag ber verkligen om ursäkt och jag önskar att allt både hade börjat och slutat annorlunda. då hade jag inte dragit med så många fler i mitt fall. förlåt.

än i dag drömmer jag mardrömmar om att han jag hyrde av ska få fatt i mig. än i dag drömmer jag om att kunna ge tillbaka allt det jag tog för de som stod mig nära. än i dag.

jag har spenderat dagen på psykakuten. suck. kuratorn ansåg att jag skulle åka dit direkt efter vårt samtal - och det gjorde jag. läkaren där ville absolut att jag skulle läggas in direkt, men jag vägrade. jag pallar inte en inläggning. får panik av slutenpsyk. men han stod fast vid sin sak; inläggning eller skickas hem och bli galen av sömbristen, haha. han sa att jag såg jagad ut och undrade om jag verkligen skulle klara mig själv hemma. 

efter ett väldigt långt samtal med läkaren valde jag ändå att åka hem. det är hemma jag vill vara. trots knytnävsångest och insomnia. läkaren dubblade min dos nozinan (från 75 mg till 150 mg) och valde även att höja min behovsmedicin. alltid något.

jag var hemma runt klockan 19.00 och hade då varit vaken i drygt 36 timmar. jag klämde i mig en sallad och sedan gick jag och la mig. i fyra timmar fick jag sova - sedan vaknade jag och kunde inte somna om. jag har elak ångest och det sprakar i huvudet. det är inte meningen att livet ska vara såhär. men - jag vägrar fortfarande en inläggning.

jag är äntligen hemma. läkarna ville gärna behålla mig kvar på avdelningen till mitten av nästa vecka, men jag kände att en inläggning inte var ett alternativ då jag bara blivit sämre sedan inläggningen. så jag blev utskriven, eftersom lpt inte var aktuellt.

det är fantastiskt fint att vara hemma. här luktar det trygghet och som jag har saknat siri och selma. men jag bär runt på en skam som inte är min att bära och det gör att jag för tillfället mår ganska dåligt. jag har tagit en sobril och ska snart göra en till kopp glögg och bara njuta av friheten. och i kväll kan jag ta mina sömnmediciner som vanligt och förhoppningsvis kunna sova en hel natt utan att behöva vakna stup i kvarten av knytnävsångest.

fortfarande ingen ordning på mina mediciner. och blir det inte bättre i dag, så åker jag hem helt enkelt. här får jag ju inte den hjälpen jag behöver. det är pinsamt hur dåligt de har skött det här.

och det tar inte slut. nu har en jourläkare satt in propavan till natten istället. men tjena. däremot höjde han behovsmedicinen och det tackar vi för, det behövde jag. i morgon på ronden ska jag få prata med läkare och reda ut allt kaos kring min medicinering. det får inte gå till såhär. jag mår ju sämre nu än av jag gjorde när jag lades in.

jag vill hem. det fungerar inte här. det är ett medicinkaos och ingen gör någonting ordentligt. de har satt ut nästan alla mediciner och slängt in seroquel. och om läkarna hade frågat mig innan så hade jag kunnat berätta att seroquel inte har hjälpt mig tidigare. 

dagen går långsamt. jag har läst ut min bok och har absolut ingenting att göra - mer än att ligga i sängen och angsta över mitt icke-liv. jag tänker i omgångar att jag ska haffa någon personal och kräkas ut lite ångest på dem, men jag vågar inte ta den platsen. istället håller jag mig inne på mitt rum och längtar hem så att hjärtat värker.

fast förut när jag fick behovsmedicin klämde jag ur mig att jag nog inte ska vara här. sköterskan skulle ta upp det med läkaren. men de säger så mycket här. lovar en guld och gröna skogar - och allt du får är bränt kaffe och en möglig clementin.

en ny dag inom den psykiatriska slutenvården. det är konstigt att vakna av att någon stegar in i rummet och hojtar "god morgon, jackie". men en vänjer sig snabbt vid alla konstigheter här. 

natten har varit sådär. jag kunde absolut inte somna, utan låg och läste i min bok i flera timmar. den är snart slut och jag tänkte att den skulle räcka åtminstone helgen ut. blir att be om utgång och köpa en ny bok typ i morgon. framåt tidiga morgonen kunde jag somna, men har vaknat stup i kvarten. jag bad morgonsköterskan att prata med läkaren angående mina utsatta sömnmediciner. det hela verkar så jävla konstigt. och det har hänt mig förut - att jag läggs in och så huxflux nollas mediciner hit och dit. det är så fel att ta beslut över någons huvud bara sådär. 

jag ska strax gå och fylla på kaffekoppen och ta morgonens andra cigarett. god morgon.

alla mina sömnmediciner är utsatta. hurra. jag tänker att trappa ner självklart kan vara ett alternativ, men att bara nolla sådär. jävla skit. paniken växer. att spendera en vaken natt på psyk är ingen höjdare. jag vill hem.

läkaren sa att han skulle kolla på alternativ till de mediciner jag äter nu - men han sa ingenting om att sätta ut några mediciner. och nattsköterskan kan inte göra något. jag blir så arg och ledsen när de leker med människors välmående sådär. och ingen mer sobril får jag ta i dag. 

just nu känns det som om att jag aldrig borde ha lagt in mig på avdelningen. jag borde ha tackat nej och åkt hem. hem till tryggheten och katterna.