jackie.

helg, igen. måendet far åt alla håll. men jag jobbar hårt för att stå med båda fötterna på marken. men vill så gärna sväva - en stund - litegrann. men ska inte. mycket runtomkring mig som makes no sense. jag hänger inte med - då jag mestadels håller mig inom mitt hems trygga väggar. ifrågasatt och ibland ringer och plingar telefonen non-stop. 

det var psykologen i staden vid havet igår. på bussen dit satt det två tonåringar, tvärs över gången, som pekade, flinade och fotade min sönderskurna arm. jag vågade inte göra ett dugg. jag är bäst på att bara ta emot slagen. men vad kan det tänkas göra om hundra år.