tjugoförsta juli.


jag har spenderat dagen i föräldrarnas trädgård. mamma fyller år i dag och det har varit kalasande. jag kom hem runt klockan 22.00 och möttes då av två vackra och nyvakna katter i hallen. de har fått en nyrensad låda och lite godis. jag har tagit mina kvällsmediciner - men kan inte varva ner. 

så mycket som krigar inuti mig och jag kan inte prata med någon. jag törs inte. ärligt talat så skäms jag och får panik när jag tänker på äcklet. jag kan inte stå för min historia och jag skyr framtiden. ingenting går att göra ogjort och det är där skon klämmer. 



jag fick en bok om mamma. en bok om den första kvinnan i vårt land som anmälde en man för våldtäktsförsök. det skedde i mitten av 1800-talet och hon vann målet i domstol. 

Kommentarer
Postat av: MissManic

Jag förstår din känsla så väl, jag kan inte prata om det fula som hände. Jag behöver men kan inte. Antingen kommer ljuden inte över mina läppar eller så skämtar jag bort det.

Hoppas att vi båda kan få den hjälp vi behöver.

Kram & kärlek <3

Svar: ja. det är hemskt svårt att sätta ord på det. nästintill omöjligt. knepigt.<3

2012-07-21 @ 23:19:37
URL: http://www.missmanic.se
Postat av: Lo

*Känner igen* massor.
Det är svårt att sätta ord på det men nästan ännu svårare att ha allt inom sej. Hoppas du kan säja lite lite i taget till den du litar på. Jag tycker själv att det lättar då, när det får vara vad det är. Hur än hemskt och horribelt.

Värme till dej

Svar: precis så. det är tungt att prata om det. men det väger bra tyngre att bära runt på det och hålla tyst.
<3

2012-07-22 @ 22:46:07

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0