nämn aldrig hans namn.


en stressig natt - en stressig morgon - och sen ett utmattande samtal med psykologen. jag insåg både det ena och det andra. hur jag medveten undviker att peta på vissa ämnen och försöker kamouflera allt det onda med att prata om dålig sömn, oförståelse från omgivningen och alkohol.
men om jag väljer att börja prata om honom och allt det som hände - då kanske han vaknar till liv och börjar om igen. fan. jag vet inte om jag vågar ta den chansen. jag är livrädd och helst vill jag bara strunta i allt och stanna här i min trygga bubbla.
jag nämner honom inte ens i mitt anteckningsblock/dagbok som jag fyller med min ångest, mina tankar och allt annat omkring mig. jag vågar inte ge honom någon plats. ingen tid ooch absolut inga känslor. då kan jag fortsätta att låtsas som om att ingenting har hänt. någonsin.
det tär så förbannat på mig och jag tror ofta att han ligger under mitt badkar. eller att hans ande förföljer mig - kanske rör vid mig. det är för mycket att hantera. jag vill inte.
förlåter ni mig om jag aldrig bearbetar skiten och istället isolerar mig. jag väljer hellre tryggheten och sirikatten. aldrig mer nämna honom och ni kan också låtsas som ingenting. kanske att vi alla vinner då.

Kommentarer
Postat av: Nina

Så starkt skrivet av dig. Jag känner så otroligt mycket igen mig.

Ett ton kärlek till dig!

2011-04-15 @ 17:16:28
URL: http://morbida.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0