jackie.

dagen; nästan som alla andra fredagar nu för tiden. minus psykologtid, tyvärr. gillar inte fredagarna utan olov särskilt mycket har jag märkt.
innan kändes psykologen som pest. men nu har saker och ting lossnat och jag uppskattar verkligen arbetet vi gör varje gång vi ses. jag märker skillnad på mig själv nu och då.
jag kan se saker klarare och jag kan själv sätta ord på allt som har hänt. och allt som fortfarande händer.
men samtidigt är det tufft. många gånger vill jag bara skita i allt och gå därifrån. det är så förbannat smärtsamt vissa gånger. och jag sköljs över av alla intryckta och tystade känslor.
så mycket vrede och tårar som aldrig har fått sett ljuset. jag håller allt inne i mörkret. på så sätt har jag överlevt och kanske därför har jag velat sluta leva.
och det är inte så att jag ser fram emot döden. men livet känns inte värt det i perioder. det är livet jag vill slippa och inte döden jag vill nå. det stor skillnad.