jackie.

ligger i sängen och försöker sova. men det går inte alls något bra.
började av någon anledning tänka på sommaren som varit. då jag låg i sjukhussängen i västervik och hade dåligt samvete för att jag inte var hemma hos siri. jag grät mig ofta tills sömns pga skuldkänslorna.
och hur kaotisk sommaren var. poliseskort, självmordsförsök och ambulansfärder avlöste varandra. rena cirkusen för alla inblandade.

och allting tycks sluta på samma plats - det förbannade dåliga samvetet som drabbar mig. oftast då jag tagit ett beslut som i första hand är bäst för mig. inte ett själviskt beslut alla gånger. men då jag känner efter och lyssnar på mig själv.
och det är så jag måste och vill tänka nu för tiden. för jag vill kunna sätta mig själv främst - annars är det ingen idé att kämpa med det jag dagligen arbetar med. alkoholen, tabletterna, självskadandet och you name it.

det blir kalabalik om jag går emot mig själv. det krigar i tankarna och jag kan inte fokusera. jag tål inte stress överhuvudtaget nu för tiden. jag knäcks så lätt.
jag gråter (alldeles för) sällan. men det betyder inte att allt är en dans på rosor. tro mig. det rasar för fullt inuti.
jag kan önska många gånger att jag hade lättare för att gråta. för jag har märkt att många människor har lättare att förstå först då tårarna rinner. att de först då kan ta en på allvar. och hur i helvete kommer det sig?


jag har siri bredvid mig i sängen. hon lekte rövare här i lägenheten en stund. sen kom hon och la sig. hon är fantastisk. och ja - jag vet, hon är "bara" en katt. men min katt betyder mer än vad många av ni människor betyder för mig.

jag tänker inte ha dåligt samvete och jag tänker inte be om ursäkt för det här inlägget. för jag behövde skriva av mig - och jag valde mellan det eller att göra något av det gamla destruktiva.
jag tänker inte ta åt mig. jag tänker fortsätta lyssna på mig själv. och det är ingenting som jag behöver be om förlåtelse för.

nu hoppas jag på att sömnen snart dyker upp.
det blir julmys här hemma imorgon. med finaste vännerna.