I torsdags fyllde meningen med livet 1 år. Hur kan tiden gå så fort? Älskade barn! ❤

 

 

 

 

Förra sommaren kånkade jag runt på en tung mage. I år njuter jag av att umgås med Li. Tänk att en liten människa på drygt 8 månader är så bäst att sommarchilla med. 

 

 

Nu är ungen snart åtta månader. Jag kan inte förstå hur fort tiden går. Det är fem nya tänder på gång, samtidigt. Men det är ytterst lite gnäll. Finaste Li. ❤

 

en liten uppdatering från den frusna sjukhussängen; fortfarande inlagd på lpt.

ett allvarligt självmordsförsök ledde till en resa på både iva och medicin. sedan psyk och lpt sedan den 26 oktober och läget är i princip likadant även idag. men nu är jag åtminstone hemma på permission (24-29 december), men det känns dubbelt. fantastiskt fint att vara hemma med mina katter och mitt hem. men också skrämmande att jag ska fucka upp det.

har sovit bort 1½ dygn - men nu är jag uppe och har fått lite gjort. bl.a. skurat badrummet. i morgon blir det att dammsuga, torka golven, raka huvudet, duscha, bädda rent i sängen och annat plock. sedan bara försöka njuta av friheten till 100%.

firade min 29-årsdag på avdelningen och kommer även fira nyår där. men faktiskt gör det mig ingenting. två dagar som vilka andra som helst. vill bara bli av med tvångsvården, komma igång med min dbt (som verkligen inte fungerat alls) och kunna hantera ett liv här hemma. ett åtminstone mindre (själv)destruktivt liv.

har under min tid på psyk förlorat två fantastiska och älskade människor i självmord.
den brutala smärtan och saknaden.

en ny vecka - vilket betyder att det är dbt imorgon. jag har inte petat på veckoschemat ens. orkar inte känna efter och sedan kryssa i de små rutorna. men jo, ändå gör jag så gott jag kan. 

förra veckan hade jag läkarsamtal (tillsammans med försäkringskassan) och det visar sig att jag inte kan påbörja någon som helst arbetslivsinriktad aktivitet. vet inte vad jag ska känna - är jag helt jävla oduglig eller tar de mig faktiskt på allvar? men den 25 november är det dags för ett likadant samtal igen, plus att min psykolog ska vara med, får se. orkar inte tänka på sådana tråkiga jävla ångestmöten. 

jag ska tvätta idag och så tänker jag att jag ska ta tag i den lilla disken som finns. den förökar sig alldeles för fort annars. sedan en liten fräsch dusch. ni vet psykiskt sjuka och hygien. mehe.

nu är jag och katterna helt själva här hemma i tryggheten igen. första gången blev jag brutalt lämnad av ♥ och den här gången var det exkexet emelie som for vidare till kärleken. det förvånar mig att jag faktiskt njuter av långa besök. självklart enbart när det är trygga människor som bor över en stund. 

huvudet kokar över av skeva tankar och experiment. men jag håller desperat fast vid verkligheten och här ska jag stanna. jag måste. nu kan jag inte knäcka fler personer. de som bryr sig - de som går sönder av söndergråtna ögon. jag vill aldrig mer att min pappa ska hitta mig full av blod, medvetslös med en glödande cigarett i handen, utanför mitt hus. jag går in i en (gräns)psykos och inget minne finns kvar efteråt. istället får resten av familjen städa upp min brottsplats till lägenhet. än idag hittar jag blodfläckar.