jackie.

mitt i det blåsiga balkonghänget så ringde mamma. hon sa att min cykel var lagad och stod hemma hos dem. yey. som jag har saknat min fina röda cykel (med barnstol på pakethållaren, haha). nu är vi tillsammans igen.

så nu har jag hunnit med lite mat hos mamma, bus med pojkarna och fika hos moster. allt liksom bara rullade på. och slutligen fick jag sätta mig på cykeln och ta en premiärtur hemåt.
nu står den inlåst i cykelförrådet. men inte så länge till; i morgon ska jag till psykologen i grannstaden och jag tänker cykla ner till stationen. och jag ska njuta av varje tramptag.

måste ut på balkongen och vattna lite. och sen blir det kvällens sista koffeinkaffe tillsammans med några bloss på balkongen. jag tänker sådana där djupa lungbloss så att ångesten/äcklet bränns bort. jag orkar inte ha honom i huvudet något mer. jävla äckelgubbe.