jackie.

en ny vecka - vilket betyder att det är dbt imorgon. jag har inte petat på veckoschemat ens. orkar inte känna efter och sedan kryssa i de små rutorna. men jo, ändå gör jag så gott jag kan. 

förra veckan hade jag läkarsamtal (tillsammans med försäkringskassan) och det visar sig att jag inte kan påbörja någon som helst arbetslivsinriktad aktivitet. vet inte vad jag ska känna - är jag helt jävla oduglig eller tar de mig faktiskt på allvar? men den 25 november är det dags för ett likadant samtal igen, plus att min psykolog ska vara med, får se. orkar inte tänka på sådana tråkiga jävla ångestmöten. 

jag ska tvätta idag och så tänker jag att jag ska ta tag i den lilla disken som finns. den förökar sig alldeles för fort annars. sedan en liten fräsch dusch. ni vet psykiskt sjuka och hygien. mehe.

nu är jag och katterna helt själva här hemma i tryggheten igen. första gången blev jag brutalt lämnad av ♥ och den här gången var det exkexet emelie som for vidare till kärleken. det förvånar mig att jag faktiskt njuter av långa besök. självklart enbart när det är trygga människor som bor över en stund. 

huvudet kokar över av skeva tankar och experiment. men jag håller desperat fast vid verkligheten och här ska jag stanna. jag måste. nu kan jag inte knäcka fler personer. de som bryr sig - de som går sönder av söndergråtna ögon. jag vill aldrig mer att min pappa ska hitta mig full av blod, medvetslös med en glödande cigarett i handen, utanför mitt hus. jag går in i en (gräns)psykos och inget minne finns kvar efteråt. istället får resten av familjen städa upp min brottsplats till lägenhet. än idag hittar jag blodfläckar. 

nuförtiden; jag har tydligen betett mig som ett arsle, trollat fram 80 stygn och rejält med känselbortfall i ena armen. en senskideinflammation i axeln som har krävt två kortisonsprutor och ledvärk från helvetet - så nu knaprar jag rejält med naproxen. och alla andra piller en kan tänka sig. det går sådär med min dbt. det är så jobbigt och svårt, vilket jag visste från början, men jag försöker så gott jag kan. missat lite för många gånger kanske, men inte tappat min plats i gruppen, som tur är. 

ja. vad annars kan ni tänkas vilja veta - förutom att jag älskar dig och att mina katter räddar livet på mig, varje dag. 

orkar inte ens skriva om min självdestruktivitet längre. den börjar bli pinsam och det finns ju fan inga ord kvar. men ja - nu vet jag iaf hur det känns att karva i armmuskler. tack för mig.

åhå - hej igen.
mitt liv rasar framåt. jag hänger inte med. relationer går sönder och andra växer. jag tar dock distans till allt. kan inte komma för nära. min självdestruktivitet gör (tydligen) att människor skräms ihjäl och lägger benen på ryggen. och ja - jag är en underbar bitterfitta dag. but who the fuckfuckfuck cares...

senaste tiden;
någon hemsk jävla inflammation i axeln = den fetaste sprutan i världen rätt in i axeln. MEN efter typ tre minuter kunde jag röra mig obehindrat - yey. men läkaren försökte dra in min psykiska ohälsa i det hela, innan han fattade hur allvarligt det faktiskt var med min axel. men han fick sin dos av argt psycho-skrik av mig. för jo - som psykiskt SJUK kan en tydligen ÖVERREAGERA på smärta. yeah, right. men iaf - nu gör bara axeln ont på morgonen när jag vaknar och framåt kvällen. men det går över snabbt. 

det här är ungefär vad jag orkar skriva just nu. har faktiskt planerat en tur till affären. usch. människor. vidriga ting.