jackie.

det känns så jävla skönt att skrika på personal inom psykvården som inte kan hantera mig och inte tar något ansvar. inte lyssnar - utan istället varje gång säger att "jag kan inte hjälpa dig med det, det får du ta med ....", "vad vill du att jag ska göra, jackie?". och eftersom den jag skrek åt läser min blogg, och även nästan har använt det emot mig en gång under ett av våra samtal, så hej. nu känner jag mig inte längre hindrad att skriva ord om våra samtal. du borde bl.a. se över ditt sätt att hantera dina patienter som precis blivit sexuellt trakasserade. du kommer inte att bli min samtalskontakt någonsin igen. men det tror jag att du förstod.

annars är kaffet gott, håret är inte längre rött - det är rödbrunt, jag börjar få tillbaka läslusten, fina vänner, världens mest underbara katter, mitt egna hem med rent vatten i kranarna, revolutionen, kärlekarna.

edit: jag hade sagt att jag bloggade till min samtalskontakt - men varken nämnt webbadress eller bloggens namn.