jackie.

jag googlar mina mediciner och inser att det är helt sinnes vad en stoppar i sig. liksom ett sådant accepterat och härligt (desperat) försök att hitta lugn. det vore bättre om en bara kunde rycka upp sig och ta tag i sitt liv. liksom ingen idé att ligga under höstlöven och kravla när en kan göra karriär och väga fyrtiofem kilo. inte konstigt att hopplösheten inte släpper taget.