hej helg.
dagen började sent och det susar och dunkar i huvudet. jag väntar fortfarande på min henna från grön gåva och jag tycker att de tar lite väl lång tid på sig. ingenting är som väntans tider.
jag har fått på mig ordentliga kläder och väntar på att dagen här hemma i tryggheten ska börja. jag har oro i kroppen. elak oro. det var ett tag sedan jag hade en bra dag. ångest som river i bröstet och en puls som skenar. självskadetankar som jag inte ska tillåta bli till handling. det får bli en kopp kaffe och en lugnande cigarett. eventuellt svälja lite neuroleptika och hoppas på underverk.
Hejhej! Hittade precis hit via Maria, hon länkade till dig :)
Alltid kul att hitta nya bloggar och jag vill mest visa mig. Kommer fortsätta läsa men jag suger på att kommentera, vet oftast inte vad jag ska säga... men här är jag i alla fall :)
Hoppas du klarade av att stå emot självskadeimpulserna, men jag vet hur svårt det är!
De där tankarna du skrev om i ett inlägg (förra?); "varför" osv - Jag fastnar också så lätt och ältar och blir bitter och jag fattar för mitt liv inte ens vad de menar med "det har hänt, du kan inte förändra det, förlåt, glöm, gå vidare med ditt liv, acceptera".
Jag har försökt, men hur raderar man en känsla som är så inpräntad i sitt innersta, något som förstördes för så länge sedan, kanske som barn redan. När man "vuxnar till sig" så förstår man hur fel fel fel FEL allt var, att ingen har rätt att trampa på en oavsett vad det gäller, att aldrig kunna känna tillit - ändå hände det. Hur lär man sig att gå vidare? Det är nog många som kan, jag brukar tycka att de är så starka. Men vad betyder det att vara stark? Nog är vi också starka, vi överlever ju allt detta inombordskaos, det onda, det som vi fattat att "det hände verkligen, det var ingen mardröm", och den eviga frågan "varför"? Jag ser mig oftast som svag, fastnar i tankarna, det är en så stor del av mitt innersta, ändå tar jag mig igenom på... jag vet inte hur man fixar det riktigt och jag önskar att jag kunde släppa det, hantera det, inse att det är det förflutna och att minnena inte kan skada oss mer. Det fattar man ju, men man får aldrig svar på frågan varför, beskyller sig själv, skam&skuld resten av livet. Just för den där frågan, den som hindrar oss att utvecklas. Den som driver oss till självförakt och på så vis självskador, önskan om att avsluta allt bara för att slippa känna.
Ännu mer värdelös känner man sig just för att man inte kan gå vidare, släppa den där gnagande känslan. Alla säger ju "gå vidare", jaha, men berätta hur?
Nu blev det en lång utläggning känner jag och mest egna funderingar, eget flum, högst subjektivt... Vet inte om du tänker lika förstås, men ditt inlägg fick mig att tänka, och du är INTE ensam om dessa frågor, detta som inte kan släppa ens kropp, det som sitter så djupt inne att man inte ens kan släppa ut det med blodet, ändå försöker man GÅNG på GÅNG på GÅNG.
För mig gjorde det liksom fysiskt ont och jag visste inte annat än att snitta och snitta och snitta i desperata försök att låta all ångest och smärta lämna kroppen. Jag inbillade mig att det hjälpte, men hur länge kändes den känslan? Ett par minuter, sedan var jag fast igen och gjorde i panik samma sak om och om igen.
Idag sitter jag med ärren. Både alla dessa skador som någon annan orsakat en som alltid finns inombords, nu har jag till och med skadat mig själv, gjort samma grej, för jag vet inte hur man annars gör på något sätt - och då är jag besegrad, då har jag låtit dem vinna. "Jag är ändå så skadad, inte värd något och jag ska ändå dö så jag skiter väl i ärren". Vilken lögn för sig själv!
Nu har jag, förutom ett återfall i ren psykotisk ångest för ett par månader sedan, som slutade med polisfärd till psyket, varit skadefri i (jag vet inte hur länge, synd man inte noterade det någonstans, mitt minne fungerar inte så jag försöker uppskatta) i ett par tre år.
Jag har förstört och skadat mig själv, för nog var jag inte värd bättre?, försökt ta mitt liv så många gånger och varit skrämmande nära döden jättemånga gånger, att jag inte ens kan minnas hur många gånger. Jag ville VERKLIGEN dö, det var något ingen fattade, det var bara "rop på hjälp" (det hände förvisso också). Jag tror att den där gnagande frågan som gör så ont, blir för mycket - för det finns inga svar. "Varför? Varför just jag? Varför varför varför", utan svar så blir det allt tyngre att bära för att man ältar liksom. Det gör ont som fan, men nu har jag i alla fall lärt mig att inte skära, inte överdosera, knarka - allt för att för en stunds lindrig.
Var det värt alla dessa ärr? KNAPPAST? Förtjänade jag det? Kan det vara så? Njäe... inte tänker man så om andra "hon var värd att få livet förstört varför dör hon inte bara?", typ. Alla andra har värde, är bättre, men jag? Är jag så jävla unik, den enda onda, förstörda människan på vår jord? Nu kan jag inse att det inte är så, jag kämpar och gör så gott jag kan och tar mig faktiskt igenom varje dag trots smärtan. Jag är nog starkare än jag tror, och framför allt så är jag en människa lika mycket värd som alla andra (pedofiler kan jag dock inte se minsta värde i...), de som älskar mig (även om det inte är så många) påstår det och jag måste försöka lyssna på dem, suga åt mig av deras fina ord istället för att förgöra mig själv. Åtminstone för mina barns skull!
Men ge mig en manual. Tala om för mig hur jag ska kunna släppa frågan "varför?", jag tror att den alltid kommer finnas där, den är inpräntad i en ända sedan man blev sådär skadad. Men det finns inga svar och det är frustrerande. Hur "går jag vidare?". Jag gör allt för att inte tänka på DET, men jag kan vara fruktansvärt bitter, även om jag utåt sett verkligen försöker att inte visa det.
Nä, det är svårt. Och egentligen vill jag bara säga att jag känner igen mig, att du inte är ensam. Istället blev det en hel roman och en massa flum. Hoppas jag inte varit för dryg och att du inte missuppfattar mig.
NU ska jag sluta! Man kan ju filosofera i evigheter.
Jag är glad att jag hittade hit.
STOR KRAM, kämpa på! <3
