jackie.

det är fint med dagar som försvinner. då närmar sig kvällen med stormsteg och sedan natten. jag ser fram emot sömnen (även om jag nu för tiden inte sover särskilt bra och/eller mycket) och de döda timmarna jag sover. sängen är bäddad med rena sängkläder och om jag orkar blir det en dusch innan sängen. 

älskade siri ligger på balkongen och sover och jag satte mig på den regnblöta trasmattan, med en cigarett och energidryck, och gjorde henne sällskap en stund. grannarna låter, fåglarna sjunger och solen tittar fram. för en kort stund infinner sig lugnet och jag andas utan betongblock över bröstet. 

samtidigt vill jag att en månad ska gå. då får jag träffa eva-lis igen och kan fortsätta med samtalsterapin. jag vet inte ännu vad det ska ge mig - men jag tänker att jag behöver vädra ut det unkna som brinner där innanför. få sätta ord på ondskan och ge skulden och skammen långfingret. och någonstans där emellan fortsätta kämpa med mediciner och doseringar. för att hitta rätt kemisk balans.

nu kom ångesten och det blir några fler cigaretter på balkongen. än ger jag inte upp.