jackie.

och ångesten dröjer sig envist kvar med näbbar och klor. jag är maktlös under den och hör lugnande röster som mässar om åar och dess vackra vågor. men inte i kväll. antagligen ikväll. ångesten borde vid det här laget vara en av mina närmaste. men jag avskyr henom och ignorerar dess fula nuna. men den lyckas alltid med att sänka mig några decimeter. alltid.

den trygga famnen är alldeles för långt bort. geografiskt avstånd har aldrig varit min vän.