en dag.
och jag landar i soffan med tankar som envist håller fast vid övergreppen. att det har
gått drygt tjugo år är ingenting som tankarna bryr sig om. det är först nu det skadar.
hur gör alla andra när de bearbetar dessa äckliga minnen, flashbacks och ångesten.
jag står stilla och stampar mig blodig av frustration. han släpper inte taget. han är envis.
en dag vill jag kunna öppna alla stängda dörrar och bli attackerad av färgerna. inga
ångestmonster som karvar sår djupa som dalar i benen. en dag. i ett annat liv.
Kommentarer
Trackback
