we are shadows.


mina tankar tystnar och låter mig vara ifred under snöpromenaderna. det är så skönt ute. inte just precis snön - men känslan den tar fram i mig. jag kan slappna av i mörkret. och jag gillar hur de skarpa ljuden dämpas av snön. mina nerver är inte på helspänn. allt blir så mjukt och jag kan andas långsamt. inga kvicka andetag och spända axlar.

blir ledsen över hur vissa klampar rätt över mig. får mig att känna känslor jag dagligen arbetar med att inte tillåta - då jag inte har någon skuld i det som skedde. jag tappar andan och blir illamående. jag törs inte röra en endaste muskel. jag är rädd för att ballongen ska brista. för då reser jag mig aldrig upp igen. jag svär. ingen kommer undan den flodvågen.
men jag vågar inte ta någon plats. skuld och skam har trängt sig framför i kön. de är både starkare och mer högljudda än vad jag är. och dessa dagar har jag ingen ork till att ifrågasätta dem. de får härja fritt. jag måste välja mina kamper. det är endast sparlågan som brinner. den räddar ingen.

fan. efterskalven är de värsta. när jag är ensam så brister skyddsvallarna. jag behöver inte skyddas ifrån mig själv. ni har fått det om bakfoten. jag behöver skyddas från allt det som finns utanför min trygga borg.
och ni som kommer innanför dörren - ni tar med er en del av mig varje gång ni går härifrån.

jag skulle kunna skriva skriva skriva. skriva i en evighet. det finns så många ord att använda. så många känslor och tankar att lära känna.
men vi lämnar det så här. jag vill locka på sömnen istället. den dövar så vackert.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0