jackie.

det finns så mycket som inte är okej att prata högt om, erfarenheter som är tabu och känslor som inte bör finnas. jag går runt med allt möjligt - dåtid, nutid, framtid. men ingenting som faktiskt är på riktigt, tydligen. jag vill inte ens tänka på hur många fler som har hamnat i exakt samma dike som jag, och som även de blir ignorerade.

men att samtidigt kunna avdramatisera trauman genom humor tänker jag är viktigt. inte för att skoja bort det, göra det till nonsens - mer för att kunna hantera det och attackera det från flera håll. som att ha tusen ögon. jag och nina pratar om allt och ingenting - i olika stämningslägen. om allvarligt trasigt inuti och om magknipsskrattande filmidéer. något jag aldrig trodde kunde ske - ett sådant möte med en annan människa. 

de som vet säger att det är nyårsafton i morgon. jahopp. alltså blir det sovkläder och göra ingenting. så skönt. jag orkar inte mer än så. vara hemma själv med katterna (inte ensam, det är stor skillnad där) och bara vara. det blir ju nytt år varje år, har jag förstått det som.

nu tänker jag sluta med att tillfredsställa er. jag har nu en centimeter långt hår på huvudet och känner mig som befriad. jag är jag, det här är jag - och jag har all rätt att ta egna beslut vad gäller mig själv. oavsett "du som var så fin i håret".

puss till flickvän och vänner som fullständigt struntar i hur jag ser ut i håret.

jag tar en näve mediciner varje morgon - det är fruktansvärt äcklande faktiskt. många gånger tvärstannar jag och slutar totalt med alla mediciner på egen hand - bara sådär. vilket resulterar i ett otrevligt kaos. men tanken bakom är god. jag vill fungera utan alla kemikalier och äckliga tillsatser. dock är ingen läkare med mig där. men hur ska jag veta hur och om jag fungerar utan (åtminstone vissa) mediciner om jag inte "får" testa. 

för bara någon natt sedan var jag uppe och traskade med imovane i kroppen. vilket resulterade i en fet jävla bula i pannan - och jag minns ingenting. har ingen aning om vad jag gjort. men imovane är ju allmänt känd för att snurra till det ordentligt om en är vaken på dem.

i går unnade jag mig de två första säsongerna av the walking dead. och - jag har fastnat totalt. lägenheten är städad och min gigantiska fredskalla har fått sig en dusch. jag ska diska, göra en stor mugg välling och sedan fortsätta mitt seriemaraton. en fin dagsplanering - förutom att jag saknar mig tokig efter flickvännen. men ler och är så stolt över det stora, nej, giganstiska framsteg som hon gjorde i går. 

en tur till rättspsykiatriska kliniken i går - för att träffa den stora (fast rätt korta och lilla) kärleken. tokstollen som ställt till det totalt för mig - som fått mig att känna saker jag trodde var omöjligt. vi drack kaffe, kysstes, skrattade och skämtade om helt sinnesjuka saker, klagade på slamporna utanför och så kysstes vi lite till. 

hjärtat dör varje gång jag måste lämna henne. och väl utanför murarna promenerar jag långsamt in mot stan för att kunna gå av mig alla gråtande och frustrerade känslor. den frusna sjön, kylan och den vackra domkyrkan. men alltid så vackert att se henne skratta, kunna hålla om henne och våga prata framtid och drömmar. och ja - jag är möjligtvis irriterande nykär. get use to it. 

---

 

någon gång kanske jag kan skriva ett inlägg om hur min och ninas resa har varit och hur vi lyckats med kärleken vi upplever nu. vi träffades redan för flera år sedan. och vägen därifrån fram till i dag är helt otrolig.

---

annars skulle det varit psykologen i dag - men han vart sjuk. ganska skönt ändå, att bara kunna vara hemma och få lite ordning på kropp och knopp. och så disken och dammsugaren.

inte fan vet jag - men vilken kaotisk dag det blev. hets, ångest, dåligt humör, sextrakasserier-mannen och hemlängtan. jag tog en tidigare buss hem från socialträningsgruppen, gick inte att stanna kvar. och väl hemma blev det en kaffe och höras i telefon med världens finaste. i morgon ska jag äntligen få se henne igen. hålla om henne och bara vara. att längtan kan göra så ont. det gör den inte när en är låtsaskär - tro mig, jag om någon vet det.

och jag är trött på att höra hur fin och snygg jag är nu när jag rasat rätt mycket i vikt. det är inget positivt i det, faktiskt. det beror på hemska psykiska problem, ingen aptit och psykofarmaka. det sista jag bryr mig om just nu är samhällets äckliga kvinnoideal. jag försöker överleva. 

att bokstavligen rota runt i gamla minnesbilder kan sluta i knytnävsångest. jag har fortfarande inte gjort någonting åt det. håller minnet kvar - så att det syns och blir självdestruktivt. jag kan just nu inte bryta det. som att peta på ett blåmärke om och om igen - bara för att se om det fortfarande gör ont. det gör fortfarande ont.

fina samtal med finaste nina ger mig skratt och pepp. trots det skeva i allt som sker runt omkring oss. en kulspruta med kärlek - en fantastisk attack. det var omöjligt att söka skydd. det var meningen att vi skulle träffas mitt i prick. 

kaffe ger mig huvudvärk - men det är det jag är sugen på hela tiden. det och onsdag.

det var födelsedag i går. en relativt lugn sådan. tycker inte om firar-hets. men nu är jag tydligen tjugoåtta år enligt mitt personnummer. en fin ålder, om ni frågar mig.

jag missade psykologtiden i dag. brukar alltid ha tid på eftermiddagen annars, men i dag var det ändrat till morgonen. vilket blev helt skevt i mitt huvud. jag blir så låst vid bestämda tider, även om jag nitiskt kollar min väggalmanacka i köket. utan den skulle jag aldrig kunna ha några rutiner som helst.

det är knappt en vecka kvar. längtar efter dig. 

jag höll på att dö av ångest. den tog över hela mig på bara en sekund. tugga behovsmedicin och automatiskt tog de självdestruktiva tankarna tog över. men - jag skickade ett sms till nina och hon ringde upp. jag gjorde något jag i princip aldrig gör; jag bad om stöd och hjälp.

lugnet sprider sig mer och mer i kroppen. hon är fantastisk. men saknaden växer och jag vill vara tätt intill henne. smaka hennes äppeldryck och torrkyssas framför seriemaraton. den artonde december ses vi igen och längtan är obeskrivbar.

pratade precis med nina. och ännu en gång försöker mig förstå på vår historia. men det är en omöjlighet. finns inga ord - ingen förklaring. det närmsta jag kan komma är ödet. 

jag går runt och är glad. en känsla som på ett tryggt vis håller hårt om mig. det var längesedan jag var glad på det här sättet. min psykolog märkte det igår och nog log han nästan lika fånigt som jag har en tendens att göra nuförtiden. men jag är väl medveten om att trots kärleken och lyckan i att ha nina som flickvän - så kommer min problematik kvarstå. och vår situation är ju bra skev utifrån sett. men hon finns.

dagen har varit stabil. vansinnigt trött och frusen dag dock. men ska strax pillra i mig imovane och nitrazepam och sen krypa ner under dubbla täcken. i morgon är det inplanerat bl.a. pepparkaksbak och det lika med tålamod. inte min grej direkt. 

en sömnlös natt och en eländig morgon. vet inte om jag ska skratta eller gråta. kaoset innan jag kom hem igår tog all min sista energi. i dag socialträningsgrupp (eller nope. den blev inställd p.g.a. sjukdom). har inte gjort läxan - minns inte ens vad den handlade om. men bussen dit tar en och en halv timme. så jag har tid på mig innan gruppen startar.

annars var dagen igår vacker. hon är underbar. jag är kär. osäker och rädd. men jag tänker på våra torrkyssar, konstiga kaffet vi fick på fiket, skräckfilmsflickorna som skrattade åt ett kvitto, hennes vackra ögon. men mest elak saknad. har aldrig trott på kärleken, ärligt talat, har mest låtsats. men här har jag inget val - det här är precis så som kärlek ska vara; helt okontrollerbar.

mer kaffe, morgonmediciner och lugnande. något växer och gror. någonting dör.

äntligen är måndagen snart här. då får jag hålla om världens mest underbara flickvän igen. vi hörs varje dag - men jag tycks aldrig få nog av hennes röst. tycks aldrig få nog av henne. 

annars är det som är. hit och dit. upp och ner. tvångsexponerade mig i går. gick in på sibylla och beställde ett meal. helt utan behovsmedicin i kroppen. det var helt fruktansvärt. men jag överlevde och paniken försvann sakta men säkert, mycket tack vare stesolid iofs. kommer dock dröja en stund innan jag gör någonting liknande igen. och jag åt inte maten på stället - rusade hemåt med maten istället.

jag hoppas på sömn hela natten igenom. kommer väl absolut inte fungera - ska upp tidigt till tåget och sedan träffa henne. vi får en heldag tillsammans. men ibland överraskar sömnen. 

det är torsdag - vilket betyder psykolog i staden vid havet. havet inuti stormar inte särskilt mycket och jag känner att ett terapisamtal just idag passar perfekt. fint som snus. men det här med känslor. att känna en känsla och stanna där - utan att tänka. för mig en omöjlighet. 

solen skiner, det blåser, det är snart december och jag är kär. 

har precis pratat med nina i telefon och det är som alltid helt fantastiskt att höra hennes röst. och sedan att vi kom fram till hur min trettioårsdag ska firas. faktiskt världens bästa idé. och snart ses vi igen. blir en heldag - det ser jag verkligen fram emot. det är varken svårt eller särskilt otäckt att tänka framåt tillsammans med henne. jag har dock väldigt låg självkänsla, vilket gör att jag tvivlar på mig själv och huruvida hon kommer vilja fortsätta vara med mig. men ärligt, så känner jag mig så trygg i det här äkta och osannolika förhållandet. 

dagen blev lite tvärtom - men vad gör det om hundra år. jag somnade i sängen. skulle bara blunda en stund, men somnade och sov en bra stund. panikvaknade - men varvade sedan ner med en kaffe och en vacker nina i telefon.

tunga ögonlock och ett otåligt hjärta. men disken är åtminstone ordnad och jag har fått en dos av världens vackraste röst. och ännu en ny ruta i almanackan med hennes namn i. 

det blev en väldigt lång dag igår. var hemma först klockan 23.00. men finaste flickvännen stannade uppe och vi fick höra varandras röster innan vi somnade. hon är en underbar kärlek. 

idag är det ingen socialträningsgrupp - så det blir att gå en runda med dammsugaren åtminstone. och så måste jag ut i regnrusket för att promenera ner till apoteket och hämta ut min blå påse med mediciner. förbaskade mediciner som kostade mig nästan en tusenkrona. men de som vet (host host) säger att de gör mig FRISK. det är kärlek som helar.

dagen börjar ta slut. allting har precis börjat. tiden gick alldeles för snabbt i dag och jag saknar henne fruktansvärt mycket. men att säga godnatt över telefon är fint som snus. rösten, svordomarna och alla kloka tankar. 

i morgon psykolog i staden vid havet. har sömn att ta igen - så rätt skönt att bussen inte går förrän klockan 13.15. men kommer ju antagligen vakna klockan 03.40 och vara nykär och resistent mot nitrazepam. men vad gör det om hundra år egentligen. jag har sovit mycket i mitt liv - men inte tillåtit mig själv det som sker här och nu. 

rubriken på det här inlägget är tillägnat de två som körde mig dit och tillbaka. 

sitter med kaffe och otåligheten. om nästan två timmar går tåget. förväntan, nervositet och lugn. nojjar lite över resans byte - men haffar första bästa personal på tåget och hetsar fram att jag måste hinna med bussen i berget. väl på bussen är det bara att sitta, med musik i öronen och kramphjärta. fantastiskt. 

vi sa godnatt till varandra över telefon igår och idag kommer vi få säga godmorgon öga mot öga. tänka sig hur ödet, eller vem jag ska tacka, vill en väl någon gång ibland ändå.