jackie.

den ständigt återkommande vår- och sommardepressionen börjar bete sig väluppfostrat. jag, ångesten och den dåliga ryggen fortsätter med våra tvåtimmarspromenader så gott vi kan. men som oftast blir det kaffe, snus och kattkärlek.

det är alldeles för mycket som är rörigt och störigt i mitt liv just nu. det är som värst morgon och kväll. allt det krafsiga där inuti gör fysiskt ont och ingenting hjälper. jag håller fast vid det omöjliga och det i sig är självdestruktivt.  visserligen något underbart självdestruktivt, som av någon anledning driver mig framåt. eller bakåt. jag vet fan inte.