...


och allt blev för mycket. först några djupa åar och sedan kom pappa hit och höll mig sällskap en stund. paniken finns kvar i bröstet. men andetagen är lättare. egentligen ingen och alla.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0