jackie.

och jag antar att livet fortsätter trots att tiden står blixtstilla här hemma i tryggheten. det är svårt att hålla fast vid verkligheten när alla minnen brottar ned en och hugger mot halsen. någon kramar sönder mina lungor och paniken åker karusell i mitt blod. 

om en halvtimme tvättstugan och sedan sätta igång med städningen. jag tror att det kommer lätta på paniken lite. få någonting annat att tänka på plus se en ren lägenhet som resultat. jag har totalt glömt bort att ta mina morgonmediciner och ska svepa dem med ett glas saft alldeles strax. möjligtvis blanda ner en sobril också.

men ändå - mitt i allt elände är livet fint. jag pendlar mellan mörker och ljus hela tiden. har inte tålamod att hålla fast vid någonting - utan släpper taget och byter sida om vartannat. det är tur att jag har katterna.