jackie.

och plötsligt händer det. nu har jag äntligen nässpray och kan andas igen.

jag tänker inte stanna uppe särskilt länge till. huvudet dunkar och ovissheten är inte ljuv. men mamma säger att allting alltid löser sig till slut. frågan är ju om ondskan räknas in där. och hur ska det kunna lösa sig. en ekvation som absolut inte går ihop. men fortsätt du med ditt. vi har ingenting gemensamt. det är svårt att skriva. tankarna hoppar hit och dit och jag tror inte att jag gör mig förstådd för fem öre. som om vi aldrig hade mötts.

alldeles strax en kopp te. kvällens sista. och sedan kryper jag ner i sängen. här hemma i tryggheten är smärttröskeln hög. jag behöver inte se det fina i det lilla här. allt är fint.