...



kryper fortfarande på knäna. men utan skrapsår och grus.
stannar nog kvar i dimman ett tag till. de skarpa konturerna skrämmer mig.
självdestruktiviteten lockar lite försiktigt på mig. men jag andas bara för mig själv.

det blir bra.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0