dina skrivna ord.


och jag läser dina gamla dagboksinlägg från den tiden då vi var ett. då vi alltid höll handen och skrattade oss dubbelvikta.
den där sommaren vi förstod allting och då vi valde varandra. en sprakande syskonskap och tusen pussar.

jag fäller tårar som blir hundratusen floder.

allt small och högt lät det.
du förlorade minnen och jag förlorade dig.

det kommer nog aldrig sluta göra ont. jag förlorade så mycket mer än vad orden sa.
och jag tror inte att du förstod det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0