jackie.

det är vid den här tiden som alla mörker- och tystnadsspöken vaknar till liv. de sträcker på sig och kryper fram från alla vrår och gömslen. flinar fult. de bär på smittor. sveper förbi mig rör vid mig.
så dyker rastlösheten upp. tankarna får fritt spelrum. ångesten åker snålskjuts runt runt runt i mitt blodomlopp.
förbannat. lakanen i sängen lindar sig kring min kropp. får varken luft eller lugn.
något tungt trycker över mitt bröst. kliv av. ge er iväg. måste lämna sängen. får ingen luft.

jag försöker välkomna min tablettsömn. men den biter inte på mina spöken. de har ingen respekt för något. inte någon. ingenting. de vill bara kriga och skada.

men den här gången får de varken blod eller tårar. inga skrik. absolut ingen alkohol. inga tabletter.
jag vägrar ge dem något att njuta av. något att växa sig större och starkare av.
men ändå hittar de något att livnära sig på. rör vid min kropp och stjäl av min energi. smeker mig. slickar i sig min rädsla och den stigande paniken inuti mig ger dem bara blodad tand. måste ha mer.
förbannade och sjuka.

de kan inte längre ta sig in och ut ur mig som de kunde förr. många hål är lagade och jag är till stor del ogenomtränglig. men mörker och tystnad gör dem så starka.
de lockar mig med sitt lugn. stora löften om flykt. lovar regnbågens alla färger.

men inte inte ikväll. jag ska jaga i fatt sömnen. kanske inte min egna sömn. men den kemiska sömnen.
snälla. vagga mig till sömns.

och jag pryder mitt sängbord med pepp och kärlek: