jackie.

alltså. jag vet inte.
hur länge ska en behandlas med antabus. tills jag inte vill dö längre. och hur ska jag veta det. jag vet inte. vem vet sånt. min psykolog kanske. iaf inte sjuksköterskorna på hälsocentralen.
det är ju så mycket att fråga om. men sen är det ingen som tar ansvar och svarar. detta ständiga bollande. och kaoset.
kaoset på psyk. öppenvården - ingen läkare. de tidigare två läkarna slutade hux flux. de fick inte den lön de begärde. så de stack. några viskar om att de stuckit till polen. att de rymt som ett kärlekspar. men en ska nog inte lita på psykos.
och jag vill träffa läkare. vill diskutera allt. t.e.x antabusen, mina kvälls- och nattmediciner. och min ständiga ångest som drabbar mig när jag sover.
men äsch. får väl vänta ett halvår. som det är nu så finns det knappt ens en läkare som kan skriva ut ynka femtiosex stycken lyrica. som inte räcker särskilt länge om en tar tjugoen stycken i veckan/tre stycken om dagen. pinsamt psykvården. pinsamt.

sirikatten och jag umgås mycket. vi ligger i sängen och pratar. sen sover vi en stund. dricker varmt kaffe på morgonkalla balkongen. kisar i solen.
hon spatserar runt runt runt på badkarskanten när jag tar långa lugnande bad. tittar på mig med vackra ögonen och jag älskar henne.
det gör inget att hon korvar ihop mina mattor, snattar mina snus, hänger i gardinen. hon får vara kaos. hon är mitt trygga kaos. fina fina kärlekskatten siri.

min bok (en ängel vid mitt bord av janet frame) är snart slut. jag har separationsångest. vill inte släppa den. hon har precis rest till europa och hon är så spännande.