jackie.

jag försöker att inte tvinga in mig i någon slags offerroll. men fan. det är svårt.
jag återkommer ofta till det faktum att det är jag som offer som får ta straffet. inte förövaren. hur hanterar jag det på bästa sätt. hur ska jag kunna acceptera och inse.
någonstans önskar jag att möjligheten till att resa mig upp. borsta av mig och gå vidare fanns.
jag vill inget hellre än att glömma. men jag kommer å andra sidan aldrig vara tyst. aldrig mer. inte igen.

jag vill skrika slåss och bryta ihop.
men allt ligger så väl inpackad. långt in. undangömt.
det är absolut inte hemligt. men skamligt.
i många år har jag tagit ut alla nertystade känslor på mig själv. all ilska har riktats mot mig själv. självdestruktiviteten. utanpå slutar det alltid blöda. såren läker och blir till slut vita fina ärr.
men där inne. inuti. det forsar bokstavligen. jag tror att jag förblöder.
när jag har slemhosta - då är jag den enda som vet att det är allt blod. det måste ut. ni kan inte blunda längre. ni är tvungna att bevittna det pulserande röda.

är jag martyr. kan det vara så.
är jag bara ynklig. svag och självisk.
borde jag kanske inte tänka på dem som har det värre.

hatten av och respekt alla olyckssystrar. vi kommer alltid vara vinnare.
revolutionen skonar ingen. det är vi som bestämmer nu.
han är ju död.