det vackra sa farväl.


åh. hur får jag fatt på peppen egentligen.
jag sitter som fastgjuten mitt i skiten. finns ingen ork. åtminstone inte ikväll. jag minns då jag och allt runtomkring mig gick i regnbågens alla färger. jag skrattade ofta och mycket. skrattkramp nästan ständigt.
nu sitter jag här. med alla gråzoner som tränger sig förbi och ställer sig i vägen.

jag försöker gå ner i vikt. har hört att det ska göra en glad. slimmad kropp och kläder som sitter som ett korvskinn. men jag och mina fettdepåer tycks inte gå att skilja åt. och egentligen gör det inte mig något. det är ju bara mitt fodral. jag tror ändå på att det finns en viss betydelse för det som finns där bakom. inuti. insidan.
men det är bra mycket prat om den "sunda kroppen". jag kräks. finns inget som är sunt med mig överhuvudtaget. så då är det väl ändå ingen idé att jaga den sunda utsidan. min insida är som en gammal disksvamp. äcklig och luktar ruttet.

nej. okej. det där sista kanske var att överdriva lite. så jävla eländigt är det inte. försöker bara vara tydlig med hur allt bara går emot sig självt hela tiden. olika bud och nya krav och ideal dagligen. orka. jag orkar inte.

jag försöker ändå tillåta mig själv att vara glad över det lilla. som egentligen är stort och väldigt betydelsefullt.
mitt hem och den fina kattsambon siri. mina vänner. den nya rosa vinterjackan.
haha. där tog det stopp. kom inte på något mer. typiskt mig. men ni fattar vart jag vill komma. behöver inte vara övertydlig.

kvällmedicinen har jag precis svalt och jag har gjort det andra som jag tidigare skrev att jag skulle göra; bädda med rena lakan och ta ett bad. check.

nu blir det väl soffan. kanske diska. ska iaf sysselsätta mig med något som håller kvällsångesten på hanterbart avstånd. puss.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0